Dagen D är imorgon

Mina vobblers är gjorda, kajaken har införskaffats, fiskar har fångats på mina egna beten. Hulliglösa, blyfria beten med miljövänlig färg och lack. Gjorda helt för hand där det enda elektriska verktyget har varit borrmaskin. Kontursåg, filar, kniv, sandpapper, hobbyfärg, pensel, stålrör, bågfil, bikarbonat, superlim och plexiglas har varit det som använts.  Så långt allt gott. Det har blivit Gös till middag och oförglömliga dagar på sjöar.

Sean Rowe och låten Wet har kvalat in på min spellista moll. Så ock Långsamt med Mando Diao. Imorgon är dagen D. Får jag bra besked så ska jag springa milen och ta i precis allt vad jag kan, det ska göra ont, jag ska känna mig så levande jag bara kan.

Huden är tunn, blåmärkena är många, såren lika så, utslagen finns kvar, mina naglar klyvs.

Men det som föranleder dagen D är att jag vid olika tillfällen haft kraftigt magont till och från sedan november. Magont som har bedömts som magkattar till följd av en medicin jag tar. När sedan magen började svälla upp bedömdes den vara fylld med lite luft.

Natten den 15 juni fick jag åter kraftig smärta i magen, denna gång gick inte smärtan över trots upprepade kräkningar, snarare var det så att jag inte kunde sluta att kräkas. Efter tre timmars jämrande med kräkningar så gav jag upp och ringde 112. Fick morfin i ambulansen varpå smärtan började avta efter ett tag.

Efter utredning i form av datortomografi och ultraljud samt prover visar det sig att jag har galla i blodet och höga levervärden samt tjock gallvägg. Läkare kommer fram till att jag har inflammerad gallblåsa. Men att jag även ska göra en magnetröntgen över lever och galla på grund av min tidigare sjukdomshistorik i form av Hodgkins lymfom.  Efter några dagar fick jag en kallelse till Kirurgmottagningen övre gastro. Inte ett gott tecken i Coronatider skulle jag säga. Av tidigare erfarenhet så får man glädjande besked via telefon eller brev, och tråkiga besked genom att uppta en läkares dyrbara tid genom ett fysiskt besök. En vecka från kallelse till fysiskt besök på sjukhus är lång tid och många tankar. Hoppas på något lätt. Typ din galla är lite dålig. Vi behöver plocka bort en del. Eller du behöver ta den här tabletten för att bli av med inflammationen.  Det sista jag vill höra är ”du har cancer i levern”.  Beskrev lite skämtsamt mitt första insjuknande i Hodgkins som en vägbula i livet.  Återfallet i Hodgkins beskrev jag som en Berlinmur att ta sig över.  Skulle jag ha ett andra återfall så skulle det kännas som att möta brottaren Aleksandr Aleksandrovitj Karelin ”lyftkranen från Novosibirsk” 191 cm och 129 kg och tvingas att satsa pengar på sig själv.

Over  and out BitterOtto

Idag var rottet mågat som Per Ledin skulle sagt, och Fortum fick sig en släng av den heta sleven. Vem ringer en nionde gång på två dagar, när jag har lagt på luren varje gång? Det var min fråga till Fortums telefonförsäljare. Vad är problemet! Sluta ring mig! Klick. Så avslutades min monolog till någon stackare med sveriges värsta jobb. 

I övrigt har min rastlöshet nått en ny gräns. Har bakat bullar två dagar denna veckan och jag har satt en plan i verket för att bota min rastlöshet, eller i alla fall fylla ut tiden med olika saker. Jag har börjat att tälja Wobblers. Jag vet det är sjukt. Men det är bara ett delmål i en större och än mer märklig plan. Jag ska köpa en Kajak, skaffa fiskekort i två lokala sjöar, och fiska upp helst stora gäddor som jag hyser den allra största respekt för. Detta ska ske på egengjorda beten med krokar utan hullingar. Både för min och fiskens skull. Sen ska jag kroka loss dem ta ett kort och kasta tillbaka dem i sjön så att dom kan fortsätta äta mört, eller vad dom nu gör dessa krokodiler till kannibaler.

Till detta ändamål behövs också en kajak med fenor eller pedaler. Poängen är att den ska drivas fram med hjälp av benen. Den enda nackdelen är att en sådan kajak jag vill ha kostar tre gånger mer än min bil. Egentligen borde jag prioroitera en ny-are bil. Ibland startar den inte och då får jag öppna motorhuven och dra i ett snöre som pappa så fiffigt har lagt om en krånglande Vevaxellägesgivare, och då hoppar bilen igång igen. fördelen med detta projekt är att jag behöver träna inför detta. cykla mycket, springa, vara igång och träna mina axlar som jag annars tycker är relativt tråkigt. Att kombinera fiske med motion. det måste ju vara det bästa av två världar. Apropå motion så joggade jag mina fyra första kilometer sedan januari. Det var tungt, men jag ser redan fram emot nästa tur. 

Vad mer, det finns mycket som jag vill göra. I måndags fick jag svar på röntgen, inget spår av lymfom och perfekta blodprover sånär på dom vita blodkropparna som fortfarande var nedsatta men det är helt normalt. Ska även sluta med en typ av antibiotika då jag är finnigare än en pubertal tonårspojke. Förmodligen en biverkning. Jag har en tendens att råka ut för allehanda allergiska reaktioner. 

I november-december blir det  wweekend i Bratislava och sedan Refused på Berns. Underbart! 

Som galenskaparna skulle sagt: "det ska vara gött att leva, annars kan det kvitta!" Ibland alltså vill jag tillägga, det ska vara många djupa dalgångar också. Annars ser man inte höjden. 

Nä nu ska jag lösa ett Suduku eller nått. Mitt huvud är ju segare än en seg råtta som fastnat mellan Janne Josefssons tänder i jakten på nästa förnedring i "Alla mot alla" Sen kanske vi alla kan enas om att cecilia Frode är Sveriges skönaste människa! 

Hur som helst, BitterOtto är Glad! 

Hur var dejten?

Tänk dig Saga Noréns röst i en kvinnlig variant av Carl Einar Häckners kropp och knopp, med sjukt högt gångtempo. Iklädd haremsbyxa, en virkad vit väst, under detta en tunn lila T-shirt. Under den, en svart tight och tunn tröja, bylsig stickad mössa som hänger lite som en säck i nacken, vantar utan fingrar, ring i näsan, platta i örat, snus under läppen, samt grå ull rock. Typ vegan som ska ge sig själv en resa till Jamaica i 30-årspresent.  Dit hon vill resa helt själv och leva där under en månad helt på sina egna villkor. Referens: Ensamseglaren.  Drömresan för henne som älskar reggae, inget ska få störa hennes dröm, som t.ex en vän på färden.

Uppväxt på Öckerö.

Supertrevlig, lättpratad, vad hon tyckte om mig har jag ingen aning om.

Klädde ned mig så mycket jag kunde. Slitna Jeans, nopprig men go stickad tröja. Tyckte att jag smälte in i miljön ganska så bra. Stället vi åt på kunde inte varit ett mer klockrent förslag från min sida. Hon var mer Majorna än Majorna självt. Hon smälte in i miljön mest av alla, som en fluga på väggen. Maten var vegansk och gjord på råvaror som annars skulle slängts. När man ätit klart diskade man efter sig själv i en balja! SOFT!!! Utbrast hon, jag har aldrig sett någon bli så glad över att få diska. Typ kvällens höjdpunkt för henne!  Hennes reaktion gjorde de även till min höjdpunkt!

Sen tog vi en kaffe på ett café, då det var trångt och mycket folk. Samt en hög ljudnivå på matstället, så vi ville vidare just därför.

Hon var även lik en av karaktärerna i filmen Tillsammans, rent stil och utseendemässigt, och det visade sig att vi har helt olika matfilosofi. Jag äter saker utifrån att det är gott. Hon som dietist åt mat efter sammansättning. Krydda: salt. Det bästa hon visste var att beräkna mat till folk som inte kunde äta på egen hand. Sjukt tråkig syn på mat.

Man satt så tight inpå andra vänster-människor så jag var tvungen att klanka ned på människor som hyllar kommunism. Ville mest se hennes reaktion. Om hon tyckte att jag gjorde bort mig i denna miljö. Jag tror att det gick bra, då jag fick bra svar tillbaka. Ska sägas att jag fick in det på ett naturligt sätt när jag berättade om hur jag och vänner hälsade på hos en slovakisk familj i staden Trencin. En familj som blivit drabbade av kommunismen.

Ska inte ses igen, men det var kul!

Så kan mina sms se ut på en tillsynes kort och enkel fråga….

//BittterOtto

Frank Andersson förlorade sina första 40 matcher, ändå slutade han inte. Det säger något om en människa.  Thomas Wassberg har ett citat som blivit min favorit. ”Smärtgränsen den skiter jag i!” Detta som svar på en journalists fråga vart Wassbergs smärtgräns gick.

Något som inte är lika kul är att komikern Måns Möller har cyklat 600 mil på 29 dagar genom Europa.  D.v.s 24 mil per dag. Tänk, nästan en Vättern runt varje dag i 24 dagar! Och i maj 2015 cyklade han kust till kust, 420 mil på 24 dagar, över USA. Det är för mycket för mig att ta in! Hur är det möjligt! Han ska inte kunna klara av sådant. Det är orimligt! Hade Gunde Swan gjort det, så hade jag bara ryckt på axlarna och tänkt, rimligt. Men Snälla inte en smaltjock Måns Möller! Honom vill jag inte bli imponerad av. Men nu är jag det. Att imponeras av Måns Möller är något som gör att man själv känner sig snäppet futtigare än innan.

Kanske är det så att det är samma tecken för kris som för möjlighet i Kina.

Jag har upptäckt att jag har svårt att sitta stilla. Svårt att läsa böcker, eller följa serier på tv, Netflix osv.  Känner på något sätt att jag förlorar timmar av mitt liv när jag tittar på eller läser om andra. Jag borde göra saker själv istället. Fylla mina dagar. Fick reda på att en kompis förälder har något år kvar att leva pga. Cancer, en man som precis ska gå i pension. Njuta av ledighet för första gången i sitt liv. Men istället får beskedet att han kommer vara död inom ett år. Ibland är livet grymt.

Jag har jag hunnit med att reflektera ganska så mycket. Alltså inte över något vettigt. Det gör jag sällan. Mest annat. Typ: vad hade Lars Lerins man Junior jobbat med om han inte hade det arbete som han har? Vad hade Lars Lerin gjort om han inte varit ett geni? Kan det vara så att Lasse Åberg är talanglös bortsett från sitt skapande i form konst och film.

Önskar att jag vore ett geni! Vem är Otto? Jo det är ju han som kan blanda färger och få fram ljus och stämningar på sina tavlor som ingen annan kan efterlikna.  

Tänker ibland att jag är lite som någon konstnär utan talang. För oftast svarar konstnärer att dom inte kan något annat än att vara konstnär.

En annan fundering som upptar mina tankar är: Varför är jag så kräsen när det kommer till personlighet i dejtingsammanhang. Nu har jag ändå träffat så många personer, att jag måste inse att problemet ligger hos mig själv. En sak till: Varför är det 70 % bisexuella vänster- veganer med drömmar om självförsörjning som tar kontakt med mig?? Hur naiv och bohem ser jag ut att vara egentligen? Eller ser jag androgyn ut? Vad lockar? Är det min icke macho-text. Det finns inget i min profil som säger att jag är vegan i alla fall.

Det sa klick, och sen har det sagt klick ända sedan dess! Nått sådant sa kungen, så brukar inte jag säga……..

Låt mig presentera hur mitt huvud fungerar/ icke fungerar under en dejt. Hur tankarna snurrar från start till mål.

Oj, shit, jag är lite sen bäst att skynda mig. Oj där står någon. Det måste vara hon! Vad olik sig hon är. Kan hon vara längre än mig? Nä, men över 1,80 i alla fall. Oj shit jag har glömt vad hon heter! Trots att vi skrivit till varandra under en månad, och nyss presenterat oss för varandra. Kan inte med att fråga, får hålla masken.

Oh, nej, kö till fikat, det här kommer bli stelt!

– Hej Otto, allt bra? Jag är här och fikar med min arbetskamrat Märta!

Oh nej, min brors svärmor.  Vad säger jag nu, vet ju inte ens vem jag är här med! Jag får bara säga Hej hej! Och släppa det. Sjukt dålig start.

Oj vad tråkigt att jag och min dejt har samma jobb.  Tänk att komma hem från jobbet och fråga om dagen varit bra, och så kan man reflektera och relatera till det mesta, usch vad förutsägbart och tråkigt.

Va! Har hon spanat in mig på någon gemensam föreläsningsdag! Ställt frågor till sina arbetskamrater om mig för att dom vet vem jag är! Satt vi i samma diskussionsgrupp under föreläsningen!!

Vi har alltså setts förut!  

Hon vill ses igen!! Vad skumt. Jag var ju skit tråkig! Det var ju superstelt! Hur är det möjligt att hon påstår att hon hade det jättetrevligt?

Sen ses vi några gånger och fler och fler funderingar dyker upp i mitt huvud! Frågor som jag inte ställer, men funderar på? Oj du har tatuerat in ett kompass i nacken, varför det! Du har nog den största tribal tatueringen i svanken som jag någonsin har sett! När gjordes den? När du var 16 eller 30? Stor skillnad.  Va!! kallar du din mamma för Morris för att hon är som Morran i Morran och Tobias!! Usch det låter ju fruktansvärt, det är ju ingen snäll beskrivning! Jag fick genast upp bilden där Morran badar med kläderna på i ett stort akvarium och kallar det för spa.

Hur skulle det se ut att fira jul tillsammans. Morran kommer hem till min bror, svajar runt i bostaden och erbjuder folk "en liten rackare", ursäktar sig för att hon ska ut och röka gula Blend, eller jag på besök hos Morran och Morrans vänner!

Så du i röstar inte i Eu valet för att du tycker att politikerna är barnsliga, och Morran röstar på SD. Det var ju nästan givet! Men hur kan du fortfarande tro att Fredrik Reinfeldt är ledare för Moderaterna? Det är ju nästan imponerande att ha så dålig koll!

Tight svart Spetsklänning och höga stövlar. Där ser man! Påminner hon inte lite om Fanny i Änglagård ändå, alltså rent stilmässigt. Hur känns det för mig egentligen? Jag som mer hade sett bilden framför mig att nästa tjej skulle ha en stil mer som Skogsmulle!  Men hon är ju väldigt snäll! En varm person, som säger massa snälla saker om mig.  Typ som att jag lagar god mat, fast jag egentligen bara har slängt ihop något, och hon är inte någon radikal vänster-vegan.  En gång var jag tillsammans med en tjej som åt ca 3 portioner av det jag lagat, utan att säga något. Till sist frågade jag om det var gott? Fick se ett vickande huvud som svarade: jo vars, det duger. Vilket kändes lika märkligt som komiskt.

Bara som ett litet inlägg: Barn är roliga utan att veta om att dom är roliga. Häromdagen bad min bror sin dotter att säga Skatan. –SATAN!

Om jag ska avsluta med att säga något vettigt! Så är det att vi klarar mer än vad vi tror. Det är bra att vara envis.  Under våren lärde jag mig hur det känns att ha blodbrist. Jag blev yr av att ställa mig upp, jag var extra trött, och mina ben sprängde för det minsta, vilket gjorde att jag fick koncentrera mig extra för att promenera i trappor och så vidare. Men eftersom jag inte visste att det berodde på blodbrist utan antog att det hade med cytostatikan att göra, så gnetade jag på som vanligt. Cyklade ca en mil Besökte alla stadens mataffärer för att hitta ingredienser som jag skulle ha till en tre rätters middag jag bestämt mig för att laga. Jag lagade mina tre rätter och umgicks med mina vänner hela kvällen. Sedan fick jag feber på natten och bli inlagd i Borås nästa dag. Visade sig bland annat att jag behövde fyra påsar blod. D.v.s en liter.  Det jag tar med mig av denna händelse är att vi karar mer än vad vi tror, och att man inte ska ge upp bara för att det är svårt. Även om vi alla inte kan vara som Måns Möller! Att vara avundsjuk på Måns Möller, vilket bottennapp!

//BitterOtto

Kan ju vara lämpligt att tala om att man lever. Om någon skulle läsa denna blogg och undra varför jag inte skrivit något sedan januari. Har genomgått en kraftig cytostatikabehandling för att behandla mitt Lymfom. Först var det fem behandlingar som skedde var tredje vecka i set om fyra dagar. Först antikroppar och sedan tre dagar med cytostatika. Mitt i allt detta så skulle det sedan plockas ut stamceller via blodet, som sedan skulle användas efter den sista avslutande högdosbehandlingen för att åter starta mitt immunförsvar som slås ut totalt av högdosbehandlingen.  För att plocka stamceller så sitter man fast via slangar och PVK till en apparat, "slungan" som sorterar ut stamceller från blodet. I mitt fall tog det sex timmar. Man ska ligga helt stilla för att inte störa apparaten. Det gick bra, fick en pisspaus på två min under dessa timmar, vilket behövdes då man samtidigt var under konstant dropp, och dom lyckades få ut 3.000.000 stamceller per kilo kroppsvikt. minimigränsen var 2.000.000 stamceller per kilo kroppsvikt. 

Under den avlutande högdosbehandlingen var jag inlagd i borås under 19 dadgar i juni månad. Dag ett så fick jag en ny CVK i halsen. Dag 2-7 bestod av cytostatika. Dag 7 så var det sjukresa till sahlgrenska för att få tillbaka stamceller.

Hade haft ont i bröstet under natten så meddelade det. Visade sig att jag hade ett konstigt EKG som kunde tyda på något. Fast sen fick dom klartecken från Borås. Alla som ser mitt EKG för första gången tycks tycka att det inte är normalt. Hur som helst så gick det fint att få tillbaka mina stamceller. Jag kände mig helt ok så bad om Permission över helgen, ssk och läkare lät något förvånade över min önskan. Men lät mig åka hem om jag hörde av mig varje dag och var tillbaka senast på tisdag. Detta var en fredag. var hemma till söndag morgon då mådde jag kass, så pappa fick skjutasa in mig till Borås. Sedan var det typ 10 dagdar isolering och återhämtning.

Under en veckas tid fick jag mat, vätska och mediciner via blodet. Detta för att man får sår från mage till mun, och har blåsor i munnen till följd av nollat immunförsvar. vilket gör att bakterier angriper kroppen. Jag hade hög feber, värk, kraftigt illamående med många kräkningar som följd, diarrer. Var väldigt svag. Fick sprutor i magen med morfin för värken ett par gånger om dagen. Samma mot illamående. men också intravenöst, fast det hjälpte inte. Värst var nog att hantera diarrer och kräkningar samtidigt som jag satt fast i droppställningen dygnet runt. "maten" tog 16 timmar per dygn att få i sig. Sedan var det vätskedropp dygnet runt vilket gjorde att man var tvungen att gå på toaletten minst varannan timma dygnet runt. Matdroppet krävde dessutom ström så varje gång man skulle resa sig upp fick man koppla loss sladden till eluttaget. 

När kroppen hade återhämtat sig såpass att jag fick åka hem så var jag väldigt svag. Hade svårt för att äta och drikca. Det kändes väldigt märkligt, när man inte gjort det på ett tag. Allt smakade också väldigt annorlunda för en ganska lång period framöver. Besk eftersmak, och avsaknad av smaker som sött och salt. Dessutom kraftig värk i munnen så att det var svårt att gapa stort, tänderna skavde mot kinderna eftersom att jag saknade slemhinnor. När jag var ute ioch gick så rann det ur ögonen också det för att jag saknade slemhinnor. Jag mådde även illa i någon månad efter att jag kommit hem. Första dagen orkade jag inte gå ett varv runt Borås lasarett. Efter en vecka hemma tog jag min första promenad på ett par kilometer. Det var tungt, men fungerade. Ska sägas att jag varit aktiv under hela min behandling, har varken fått eller kunnat träna. Men har gått 7-8 km per dag i snitt. Med undantag för behandlingsdagar och ett par dagar därefter. Hade min sista joggingtur en vecka innan behandlingen startade drygt 7 km i 5:30 tempo. Fast då var jag helt klart påverkad av cancern. 

Att jag tycker om att vara aktiv tror jag i alla fall har varit positivt för mig. Det går inte förklara hur mycket cytostatika tär på kroppen, och hur länge man påverkas av det. Jag märker frotfarade av effekterna av min första behandling 2016. Hösten 2018 var min kondition tillbaka halvvägs. Sett till hur det var innan cancern. Hade över 50 joggingturer där det stod helt still, inget hände med min kondition. Framförallt saknar jag muskler.

Men såhär två månader efter avslutad högdosbehandling får jag vara väldigt nöjd med att ha kunnat Fjällvandra dagsturer under en veckas tid. Det var jobbigt, och störigt att kroppen inte svarar som jag vill och är van vid. Men är oerhört taksam över att ha kunnat vandra 7-8 mil under en vecka. Särslillt då vi ofta valt att gå från topp till topp för att få se vyer. 

Om ca tre veckor är det dags för första röntgen sedan högdosbehandlingen. Samt omvaccination av allt som man ska ha. Då det slagits ut. Om allt ser bra ut så hoppas jag jobba 50% från oktober.

Anledningen till att jag inte skrivit något tidigare är för att jag inte vill älta skit, eller påminnas om att jag har cancer. Vill att det ska vara en obetydlig del av mitt liv. Något som jag kan glömma bort, förtränga, en fis i rymden. Varför påminnas om något som är jobbigt.  Därför har mitt instagram endast fyllts av fina bilder. Inget från sjukhusvistelser. Har till och med gått på ett par dejter, samt bokat in mig på weekend framöver. För att livet ska känns någorlunda normalt. 

Dagens låt: I Won't Back Down med Johnny Cash eller än hellre Ebbbot Lundberg. Inte Tom Petty.......Din lille glad-rockare till orginal....

// Otto, mindre bitter idag 

Likgiltigheten i ingemansland, att vänja sig vid tanken på att dö. Exakt så känns det. Det är ju ingen idé att köpa såskastrull om jag ändå ska dö, bättre att avvakta.  Att vänta på provsvar från en lymfkörtel som du opererat ut för en månad sedan, det sätter sina spår vare sig du vill det eller inte. Särskilt då jag redan haft lymfom. Genomfört exakt samma operation drygt två år tidigare. Haft samma nattliga svettningar.  

Tror jag tänkt på cancer varje dag sedan jag fick diagnosen i juni 2016. Att man skulle bli starkare av svårigheter har jag svårt att tro. Tror mer att varje person tar en viss mängd svårigheter, sedan orkar man inte längre. Man blir skörare. Så känns det för mig i alla fall. Inte så att jag gråter, men att körtlarna växer för tredje gången på två år. Det är påfrestande för psyket. 

Har inte förändrats så mycket, men jag uppskattar enkla saker än mer än tidigare. En promenad med familj eller vän. Naturen.  Har lagt stor tid och möda på att försöka återfå min kondition, efter den avslutande behandlingen i januari 2017. Väldigt många tunga joggingturer, ofta med kräkningar som följd. Och ben som jag inte känt igen, helt stumma, ingen spänst alls. Ett tag tvivlade jag på om jag skulle kunna bli mitt gamla jag. Smärtor i bröst och hals, stickningar i fötterna, och en orkeslöshet. Men jag vägrade att acceptera detta. Bestämde mig kort och gott för att kräkas och springa vidare. Efter något år kräktes jag allt mer sällan, smärtan i bröstet försvann succesivt och under sommaren 2018 började jag känna igen mina ben, men lungkapasiteten var fortfarande sämre.  Fast det hade tänts ett hopp om att jag skulle kunna bli mitt gamla jag. Då satte jag målet att bli bättre än mitt gamla jag, när det kommer till styrka och kondition. Tänker att om jag känner mig bättre efter cancern än innan, då kommer jag att känna mig frisk.

Sedan kom detta bakslag, en växande körtel mitt i allt. En ”golfboll” i höger ljumske. Det tar på psyket.  Livet är på paus. Milen på 44 minuter under 2019, eller hoppet att det ska finnas någon sorts behandling , och överleva den…...

Ingenmanslandets mest spelade låt: ”Låt det goda rulla” med Thåström.  Överlever jag så ska jag gå på fler spelningar, lägga än mer tid på att laga nya maträtter, fiske, joggingturer, vänner och familj.  

Befinner mig på spanska solkusten där jag är på så kallad klimatvård. Mycket trevligt. Men måste ändå nämna vad jag har noterat. Just det faktum att även solen har sina fläckar, i detta fall mitt rum. Alldeles nyss simmade det en svart mask/ larv i min toalett. Har tidigare noterat massa döda maskar i badrummet . Har även noterat den skarpa doften av mögel. Vilket antagligen är anledningen till att jag vaknar upp på morgonen med tilltäppt näsa.  Att täcket var svettgult redan innan jag anlände, att filten såg ut som en relik från andra världskriget. Att maten som serveras kommer från ett äldreboende, var något som jag misstänkte, låt oss säga pga smak och konsistens. Den misstanken blev bekräftad igår. Maten lagas på äldreboendet precis på andra sidan gatan där vi bor. 

Är 35 år och hamnar på en fest där det bestående intrycket är att värden upprepade gånger ropar att: "Ikväll ska jag fan knulla!!" Vet inte hur tjejen ser ut för att hon är sminkad som Musse pigg, och brun som doktor sol på tv 4. Jag vinner ett spel som heter: Med andra ord, trots att jag tycker mig göra mitt livs sämsta insats, känner mig inte ens smart, detta för att omgivningen är så konstig. Finns det sådana här människor tänker jag gång på gång. Vad gör jag i denna miljö, varför har jag inte barn och familj som alla andra. Varför bröt jag min långa svit av tre joggingturer i veckan för det här? Förfest och kväll på potatisfestivalen. Hela kvällen känns som deja vu.

Ditbjuden av en före detta kollega, som tycks ha kul i sina spritfyllda kinder, och sociala beteende.

Hamnar på en rockbar, och efter en stund blir jag lämnad själv. Min gamla kollega springer iväg för att ta en drill på toaletten. Jag blir kvar med tre tjejer under 25 och den enes mamma, tre av dem pratar med varandra, hon som sitter mitt emot mig sitter tyst och sippar på sin drink. Jag känner socialt ansvar, tänker att jag måste säga något. Musiken dunkar så jag hör inte ens mina egna tankar, till sist frågar jag hur hon känner Olle, för att Olle är min före detta kollega som bjudit hit mig till denna misär. Hon svarar att hon träffade Olle för första gången idag, men att hon känner någon som känner Olle. Jag känner mig som en idiot för att jag formulerade min fråga på det sättet. Borde naturligtvis frågat: vem är det du känner? Alla, eller Amanda som hade hand om förfesten? Förövrigt en värd som kände igen mig, men som jag aldrig sett. Trots att vi bor i samma förening, och gått på en gemensam kurs sittandes på samma rad.

Nåväl när tjejen svarade att hon träffade Olle för första gången ikväll, gav jag upp min bristande social skills helt. Tänkte: jag sveper ölen och är tyst. Jag orkar inte mer. Nu låtsas jag som att jag aldrig frågade, tänker att jag sitter själv på en strand i Malaysia och njuter av en öl till ljudet av vågorna i solnedgången.  Det är bara jag och min öl. Jag kommer aldrig träffa denna människa igen.

Som om inte detta var nog tvingades jag att säga hej till en före detta dejt. En snäll människa som gav mig krupp då hon var min sociala motsats. En Inga Gill Johnsson. Alternativt min Fasters moster eller något liknande som talar oavbrutet och stjäl allt mitt syre ur luften. Efter en date på tre timmar monolog vandrar man ut som en full humla och fundera på om man lever eller inte. Tänker att man vill sitta i isoleringscell i 3000 år för att hämta andan. Mitt i detta kaos, efter att ha svept sin andra öl ser man sin bror, och tvåbarns far gå förbi. Jag springer upp, jagar ikapp honom, och flyr från den sociala katastrofen jag skapat, och tänker, ser jag i syne.  Vad gör du här min bror, frälsare i nöd och räddare! Min bror samtalandes med sin svärfar! Jag hälsar glatt på dem båda. Hållandes en öl i den ena handen och Olles jacka i den andra handen.  Visar sig att min bror är där med sina kollegor. Annars helt osannolikt att se honom på detta ställe.

Olle kommer tillbaka från sin drill, och har något konstigt resonemang om att jag och min bror är olika, vi har lika ögon, men min bror har bredare näsa. Sant. Men den uppenbara skillnaden är att min bror är byggd som en atlet. Vi är lika långa men min bror väger 25 kg mer. Jag ser ut som en statist till en film om förintelseläger. Det är skillnaden.

En stund senare ser jag Olle stå och dansa med en tjej som är blond på alla sätt som finns. Jag går fram och lämnar jackan, säger hejdå, och beger mig hem.  Varför har jag inte bara barn och familj, varför råkar jag ut för det här. Det är det enda jag tänker. Eller ja. En tanke till, kan jag beskriva denna misär i ord? Eller är det som jag tror, att min förmåga att skriva försvann med cellgifterna, att min hjärna är krympt och lam i minst tre år framöver. Att min associationsförmåga försvunnit, jag känner mig annorlunda.  Att skriva denna ointressanta smörja, det är ju sämre än Marcus Birros gränder. För övrigt upplevde jag att folk tittade konstigt på mig, många la märke till mig. Var det gubbkepsen? min långa jacka? eller att jag var smalast på platsen? jag vet inte. Men obehagligt var det. Kände mig som en Stig H, med en släng av Hedlund.  Nu ska jag sova i tusen år. Eller åtminstone i sex timmar. Sedan kommer jag att vakna i ångest över denna skit-text. Välkommen till, mitt liv…

/ Bitter- Otto