Senaste inläggen

Av nadablogg - Torsdag 3 jan 14:09

Likgiltigheten i ingemansland, att vänja sig vid tanken på att dö. Exakt så känns det. Det är ju ingen idé att köpa såskastrull om jag ändå ska dö, bättre att avvakta.  Att vänta på provsvar från en lymfkörtel som du opererat ut för en månad sedan, det sätter sina spår vare sig du vill det eller inte. Särskilt då jag redan haft lymfom. Genomfört exakt samma operation drygt två år tidigare. Haft samma nattliga svettningar.  


Tror jag tänkt på cancer varje dag sedan jag fick diagnosen i juni 2016. Att man skulle bli starkare av svårigheter har jag svårt att tro. Tror mer att varje person tar en viss mängd svårigheter, sedan orkar man inte längre. Man blir skörare. Så känns det för mig i alla fall. Inte så att jag gråter, men att körtlarna växer för tredje gången på två år. Det är påfrestande för psyket. 


Har inte förändrats så mycket, men jag uppskattar enkla saker än mer än tidigare. En promenad med familj eller vän. Naturen.  Har lagt stor tid och möda på att försöka återfå min kondition, efter den avslutande behandlingen i januari 2017. Väldigt många tunga joggingturer, ofta med kräkningar som följd. Och ben som jag inte känt igen, helt stumma, ingen spänst alls. Ett tag tvivlade jag på om jag skulle kunna bli mitt gamla jag. Smärtor i bröst och hals, stickningar i fötterna, och en orkeslöshet. Men jag vägrade att acceptera detta. Bestämde mig kort och gott för att kräkas och springa vidare. Efter något år kräktes jag allt mer sällan, smärtan i bröstet försvann succesivt och under sommaren 2018 började jag känna igen mina ben, men lungkapasiteten var fortfarande sämre.  Fast det hade tänts ett hopp om att jag skulle kunna bli mitt gamla jag. Då satte jag målet att bli bättre än mitt gamla jag, när det kommer till styrka och kondition. Tänker att om jag känner mig bättre efter cancern än innan, då kommer jag att känna mig frisk.


Sedan kom detta bakslag, en växande körtel mitt i allt. En ”golfboll” i höger ljumske. Det tar på psyket.  Livet är på paus. Milen på 44 minuter under 2019, eller hoppet att det ska finnas någon sorts behandling , och överleva den…...

Ingenmanslandets mest spelade låt: ”Låt det goda rulla” med Thåström.  Överlever jag så ska jag gå på fler spelningar, lägga än mer tid på att laga nya maträtter, fiske, joggingturer, vänner och familj.  

ANNONS
Av nadablogg - 20 september 2018 17:41

Befinner mig på spanska solkusten där jag är på så kallad klimatvård. Mycket trevligt. Men måste ändå nämna vad jag har noterat. Just det faktum att även solen har sina fläckar, i detta fall mitt rum. Alldeles nyss simmade det en svart mask/ larv i min toalett. Har tidigare noterat massa döda maskar i badrummet . Har även noterat den skarpa doften av mögel. Vilket antagligen är anledningen till att jag vaknar upp på morgonen med tilltäppt näsa.  Att täcket var svettgult redan innan jag anlände, att filten såg ut som en relik från andra världskriget. Att maten som serveras kommer från ett äldreboende, var något som jag misstänkte, låt oss säga pga smak och konsistens. Den misstanken blev bekräftad igår. Maten lagas på äldreboendet precis på andra sidan gatan där vi bor. 

ANNONS
Av nadablogg - 16 juni 2018 01:38

Är 35 år och hamnar på en fest där det bestående intrycket är att värden upprepade gånger ropar att: "Ikväll ska jag fan knulla!!" Vet inte hur tjejen ser ut för att hon är sminkad som Musse pigg, och brun som doktor sol på tv 4. Jag vinner ett spel som heter: Med andra ord, trots att jag tycker mig göra mitt livs sämsta insats, känner mig inte ens smart, detta för att omgivningen är så konstig. Finns det sådana här människor tänker jag gång på gång. Vad gör jag i denna miljö, varför har jag inte barn och familj som alla andra. Varför bröt jag min långa svit av tre joggingturer i veckan för det här? Förfest och kväll på potatisfestivalen. Hela kvällen känns som deja vu.


Ditbjuden av en före detta kollega, som tycks ha kul i sina spritfyllda kinder, och sociala beteende.

Hamnar på en rockbar, och efter en stund blir jag lämnad själv. Min gamla kollega springer iväg för att ta en drill på toaletten. Jag blir kvar med tre tjejer under 25 och den enes mamma, tre av dem pratar med varandra, hon som sitter mitt emot mig sitter tyst och sippar på sin drink. Jag känner socialt ansvar, tänker att jag måste säga något. Musiken dunkar så jag hör inte ens mina egna tankar, till sist frågar jag hur hon känner Olle, för att Olle är min före detta kollega som bjudit hit mig till denna misär. Hon svarar att hon träffade Olle för första gången idag, men att hon känner någon som känner Olle. Jag känner mig som en idiot för att jag formulerade min fråga på det sättet. Borde naturligtvis frågat: vem är det du känner? Alla, eller Amanda som hade hand om förfesten? Förövrigt en värd som kände igen mig, men som jag aldrig sett. Trots att vi bor i samma förening, och gått på en gemensam kurs sittandes på samma rad.


Nåväl när tjejen svarade att hon träffade Olle för första gången ikväll, gav jag upp min bristande social skills helt. Tänkte: jag sveper ölen och är tyst. Jag orkar inte mer. Nu låtsas jag som att jag aldrig frågade, tänker att jag sitter själv på en strand i Malaysia och njuter av en öl till ljudet av vågorna i solnedgången.  Det är bara jag och min öl. Jag kommer aldrig träffa denna människa igen.


Som om inte detta var nog tvingades jag att säga hej till en före detta dejt. En snäll människa som gav mig krupp då hon var min sociala motsats. En Inga Gill Johnsson. Alternativt min Fasters moster eller något liknande som talar oavbrutet och stjäl allt mitt syre ur luften. Efter en date på tre timmar monolog vandrar man ut som en full humla och fundera på om man lever eller inte. Tänker att man vill sitta i isoleringscell i 3000 år för att hämta andan. Mitt i detta kaos, efter att ha svept sin andra öl ser man sin bror, och tvåbarns far gå förbi. Jag springer upp, jagar ikapp honom, och flyr från den sociala katastrofen jag skapat, och tänker, ser jag i syne.  Vad gör du här min bror, frälsare i nöd och räddare! Min bror samtalandes med sin svärfar! Jag hälsar glatt på dem båda. Hållandes en öl i den ena handen och Olles jacka i den andra handen.  Visar sig att min bror är där med sina kollegor. Annars helt osannolikt att se honom på detta ställe.


Olle kommer tillbaka från sin drill, och har något konstigt resonemang om att jag och min bror är olika, vi har lika ögon, men min bror har bredare näsa. Sant. Men den uppenbara skillnaden är att min bror är byggd som en atlet. Vi är lika långa men min bror väger 25 kg mer. Jag ser ut som en statist till en film om förintelseläger. Det är skillnaden.


En stund senare ser jag Olle stå och dansa med en tjej som är blond på alla sätt som finns. Jag går fram och lämnar jackan, säger hejdå, och beger mig hem.  Varför har jag inte bara barn och familj, varför råkar jag ut för det här. Det är det enda jag tänker. Eller ja. En tanke till, kan jag beskriva denna misär i ord? Eller är det som jag tror, att min förmåga att skriva försvann med cellgifterna, att min hjärna är krympt och lam i minst tre år framöver. Att min associationsförmåga försvunnit, jag känner mig annorlunda.  Att skriva denna ointressanta smörja, det är ju sämre än Marcus Birros gränder. För övrigt upplevde jag att folk tittade konstigt på mig, många la märke till mig. Var det gubbkepsen? min långa jacka? eller att jag var smalast på platsen? jag vet inte. Men obehagligt var det. Kände mig som en Stig H, med en släng av Hedlund.  Nu ska jag sova i tusen år. Eller åtminstone i sex timmar. Sedan kommer jag att vakna i ångest över denna skit-text. Välkommen till, mitt liv…


/ Bitter- Otto








Av nadablogg - 29 januari 2018 17:26

Säger inte att mitt liv är tråkigt. Men jag känner att jag lever. Hade bjudit hem en dejt, men det slutade med att jag åt trerätters med en man som heter Robert. Visserligen en gammal kollega, så det var trevligt, men ändå, stor kontrast. Bloggen som är motsatsen till instagram. La upp ett stolt foto över att jag gjort min första joggingtur på sex kilometer i terrräng efter min avklarade cellgiftsbehandling. Valde att inte instagrama mina spyor från joggingturen, spyor  som är ett resultat av medicinen Methrotrexate . Medicinen som ger muntorrhet och illamående som biverkningar, dessa har jag känt av, men inte att mina leder blivit bättre. Tvärtom.  Test av medicin i tre månader. Tre månader av illamående, trötthet, minskade joggingturer, fler bilturer och jobbiga mornar. Bassängträning två dagar i veckan och ändå bli markant sämre, nästan vecka för vecka. Reumatism, en pissjukdom som stör min vardag och ständigt tvingar mig att ändra bilden av mig själv och anpassa mina intressen.


Jag gör allt jag ska, ändå blir jag sämre. Det skaver inne i höger axel, blir irriterat vid rörelse. Har inte kunnat rotera axeln på två veckor. Idag ska jag göra ett nytt försök att rotera ledkulan så att jag kanske kan raka mitt huvud. Det skulle kännas väldigt handikappande att tvinga be någon annan att raka ens huvud. Att inte kunna klara av det själv.  Särskilt då jag inte har något val av frisyr. Dock verkar min läkare tro att att jag kan variera frisyr då hon frågade om jag måste ha rakat som frisyr. Lite surt svarade jag henne, vad har jag för val? Jag blev lite stött. Vad tror hon om mig liksom, att jag vill se ut som Clownen Bozo??


Tid för ultraljud, ortoped och ny medicin. Till dess kortison och sjukgymnastik.  Känner mig på riktigt som ett vrak, som en skugga av mitt forna jag. Det finns ett jag innan medicinen Enbrel kom in i mitt liv, ett liv med Enbrel och nu en ny fas efter Enbrel och cancer. Får glädjas åt de tio åren jag hade Enbrel, och att jag överlevt cancer.  Men just nu känner jag mig som en fånge i min egen kropp.  Väldigt lite av det som jag vill göra, kan jag göra med min kropp. Om jag varit helt frisk skulle jag garanterat tränat någon timma om dagen, bara för att det är gött. Nu står jag här hemma med mina 3kg hantlar och gör 100 repetitioner för att bli trött. Använder jag tyngre hantlar får jag inflammation i mina armbågar.  Just det ja. Min flickvän har gjort slut också, så nu ska jag ut på marknaden igen. Stel, med värk och en kroppsform som Mr Burns från Simpsons. Sjukt attraktivt, kommer säkert gå fantastiskt bra.  Ungefär lika bra som Donald Trumps chanser att bli ordförande i Feministiskt initiativ, eller ta ett bad med Kim Jong-Un. 


Det är ju viktigt att ha något att se fram emot, har jag hört!  Så jag har beställt en Wok. Eller snarare världens bästa Wokpanna med 30 års garanti! Kan det bli bättre?



Av nadablogg - 12 september 2016 08:25

Det är trevligt med buljong, men kanske inte att hela ens lägenhet luktar buljong. Min lägenhet luktar buljong, köttbuljong. Jag kokade sådan igår efter Per Morbergs recept. En hel dag tog det, och priset är nästan det dubbla mot Bong. Värt.  Apropå kött så kom jag precis hem från Laboratoriet på stadens sjukhus. Jag börjar vänja mig vid rollen att inte vara lättstucken. Det har jag annars alltid varit. Men nu är mina kärl hårda och ärriga, Så det tog en stund. Och efteråt gav tanten på labb påståendet att det måste ha gjort ont. Hon hade nämligen först gått igenom kärlet och därefter gått tillbaka lite och letat förklarade hon. Jag svarade att det hade gjort lite ont. Men om hon inte hade nämnt det så hade jag inte reflekterat över att det gjort ont. Jag menar så har det varit på 20 av de 30 senaste sticken säkert. Dock reflekterade jag över att det inte var den minsta nålen i lådan som hon hittat.


Nu har jag varit sjukskriven sedan V.25 midsommarveckan. Det är en konstig känsla. Ännu mer skumt känns orsaken till sjukskrivningen. Cancer. Vem får det? Inte jag i alla fall, har jag tänkt. Det är en sjukdom som drabbar alla andra men inte en själv. Så tror jag dom flesta tänker. Man vet att en av tre kommer att få cancer under livet. Men man tänker inte att det gäller en själv.  I alla fall inte innan man fyllt 70. Nu har jag vant mig vid tanken, eller ja det gjorde jag ganska snabbt. Efter första behandlingen då jag mådde piss och blev inlagd på Onkolog och hematolog -avdelningen på Borås lasarett. Vilket för övrigt var en skum känsla eftersom jag varit där med klassen då jag läste till undersköterska 2009, vi tittade på dessa avdelningar, fick olika färgval på väggarna förklarat för oss etc.


Under min första behandling var jag lite naiv. Jag frågade SSK om det var ok att jag tog någon joggingtur då och då på de dagar jag mådde bra. Det var det inte. Hon tycktes ställd av frågan. Idag funderar jag inte så mycket på joggingturer, det känns så orealistiskt.  Men jag saknar dem. Särskilt denna höst som bjudit på så fantastiskt väder. Nu får jag promenera istället de dagar jag kan, och det gör jag. Jag har inte panik över min dåliga kondition eftersom att jag vet orsaken, och egentligen så är inte konditionen någon katastrof. En bra dag skulle jag kunna promenera någon mil i alla fall. Kanske två. Men jag nöjer mig med 5-8 km eftersom att jag inte ska anstränga mig. Varför vet jag inte. Det måste jag fråga. Är det för att min körtelfeber fortfarande var kvar efter 1,5 år. Eller är det på grund av cancern. Om jag varit frisk så skulle jag aldrig ha tillåtit mig att ha denna usla kondition jag har idag. Jag bor på tredje våning och ännu är inte trappan jobbig i alla fall. Jag reflekterar inte ens över att den finns. Jo en dag, då jag hade drygt 100 i vilopuls och bar ned min grill till bilen, och därefter upp för att hämta matkassar i två omgångar, allt för att jag ville grilla hemma hos pappa. Då kände jag av trappan lite. Blev något andfådd. Det var obehagligt, så ska inte ske. Jag blir ständigt förvånad över hur folk pustar i min trappa. Hade det hänt mig i friskt tillstånd då hade jag fått fullkomlig panik. Jag hade gått i varenda trappa som jag kunde hitta. Snarare än att undvika trappor som de flesta verkar göra, som tycker att det är jobbigt att gå i trappor.


Jag är glad över att jag har min aptit kvar. Jag lägger extra mycket pengar och tid på mat. På dagar som jag mår bra så testar jag gärna något nytt recept. Idag är det dagen innan behandling, så idag kommer det bli focus på ordentlig städning, matlådor och promenad. Vis av tidigare erfarenhet så kommer det inte bli någon promenad tis-fre. I bästa fall kommer jag ligga hemma på sängen 90 % av dygnet och må illa. I värsta fall kommer det att ske på Borås lasarett, serveras smaklös mat i babyportion där det krävs tre rätter för att bli mätt.


Jag är ju reumatiker också och sedan fem dagar tillbaks så är min reumatiska värk och stelhet tillbaka. Hoppas att det bara är ett tillfälligt skov. Hade nästan glömt hur det känns att vara reumatiker. Utan medicin eller varm dusch så kommer det nog bli hyfsat tungt, men man vänjer sig, det blir vardag det med. Normalt sett brukar jag starta dagen med en varm dusch om jag har värk. Då kan jag stå där i duschen, bli röd som en kräfta, badrummet är fyllt av rejäl ånga och jag slutar först att duscha när jag börjar må illa. Nu är det mer problematiskt att göra så. Dels så har jag en Picc line i armen, som måste täckas om jag ska använda ”regnduschen” vilket krävs då det inte är något tryck i duschmunstycket till duschslangen. Dessutom fixar inte min hud att duscha varje dag nu, särskilt inte i 20 minuter med varmt vatten. Duschar var tredje dag, med svag stråle och relativt snabbt och effektivt.


För övrigt drömmer jag om japanska sylvassa kockknivar. En dyr hobby som inte matchar min sjukskrivning, eller min garderob. Inser att jag egentligen borde lägga pengar på kläder. Fråga inte hur det gick till men du sitter jag här med en räkning på 2000kr för TYSKA kockknivar. Egentligen så borde dessa pengar gått till två par jeans eller 6-7 nya t-shirts. Mina t-shirts är katastrof och många är minst 10 år gamla. Vissa 15 år. Kvalité, visst! Men dom är inte så fina längre. En ny vinterjacka borde jag också skaffa mig. Vad vill jag köpa? En fjärde kockkniv, minst!


För övrigt så skulle det vara sjukt kul att lära sig svetsa. Så det måste pappa lära mig när jag blir frisk. Jag ska göra en bucket list. Några punkter är givna. Jag ska lära mig att Svetsa, Borra, och skruva på ett bra sätt. Jag vill kunna tillverka enklare möbler. Fantastiskt roligt. Skapa saker är något som är roligt och som jag borde göra mer!    


// Otto 



 

Av nadablogg - 3 juli 2016 19:06

Dagens två funderingar:

1) När jag var liten var jag rädd för kroppen. Blod. Prat om kroppen, filmer innefrån kroppen etc. Fick lämna en biologilektion för att jag höll på att svimma när det visades flimmerhår i halsen i klass 8. När jag var ännu yngre höll jag på att svimma på en utställning på sjukhuset där dom berättade om huvudet med hjälp av en vattenmelon. Jag tittade på vattenmelonen, lyssnade på informationen, började må illa och svimmade. I morgon ska jag opereras. Det är ganska roligt ändå. humor.


2) lyssnat på stand-up. Utan att skratta. Fått storhetsvansinne och tänkt. Jobbar dom verkligen med det här?? Är det här verkligen kul? Det här kan jag också göra. Vilket jobb ändå! frihet under ansvar. Nä nu ska jag bli frisk. Så att jag kan pröva mina vingar och se om jag har timing. I mina bästa stunder tror jag det. Men oftast inte. Upp till bevis, fegis!  


/ Otto (inte så bitter) 


PS: Dags att bryta bekvämighetszonen, och utvecklas 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se