Två saker roar angående Lundsbergskandalen: 1) rektorn var på ripjakt när händelsen inträffade. 2) Citatet från en av alla elever som kände sig "kränkta" av skolans stängning "–Om en bit är äcklig ska man inte slänga hela kakan." Är det inte det man ska?

Efter fem sex öl kommer det alltid upp roliga historier. Nu ska de dokumenteras. Kvällens roligaste: EN kompis har under många år arbetat som revisor för Ernst and Young. Ganska nyligen bytte han jobb, säg att det var för ett år sedan. Nu heter hans gamla företag inte längre Ernst and Young utan EY. Skriv EY och googla bilder!! Vad kommer upp? Jo en spansk gay- tidning. Många nakna män. Därför har det efterlysts en tävling inom Ernst and Young, en bildtävling. För att komma före gaytidningens bilder, som de inte vill bli förknippade med. Som min vän sa, Ernst and Young är ett företag med över 100 000 anställda. Dom har kontor nästan överallt i världen, till och med i länder som Irak. Ändå har ledningen inte gjort bättre research utan bytt namn till samma som en gaytidning. Så roligt.

Dagens andra roliga historia var att en annan kompis hade haft gäster från Malmö till sin bostad efter vår stora 30årsfest förra helgen, då vi var ca 100 personer. Vi hade hyrt lokal, bjöd på gratis mat och dryck. Öl, vin, sprit, drinkar etc. Detta ledde givitvis till en bra fest, men också till att vissa blev lite förfriskade. Därför vaknade en av oss arrangörer upp på förmiddagen, gick ut på sin uteplats och upptäckte att den var avspärrad med en massa vägskyltar och orangeröda blinkande konor, så som staketet i Sunes sommar. Han fick panik och gick ut för att ställa vägarbetsskyltarna till rätta där de hörde hemma, samtidigt som han såg grannskapets granskande och förundrade blickar. Ska sägas att han bor i ett lite ”finare område.” När han kom in frågade han sina gäster vad som hänt. Den ena förklarade att den andra varit lite packad och burit med sig ”staketet” och skyltarna på promenaden hem från festen. Arrangören själv ifråga, hade själv varit rätt berusad efter cirka sex timmar i baren, och mindes därför inget av detta.

Dagens tredje roliga historia är betydligt mer oskyldig. En annan vän tog motorcykelkörkort i smyg förra sommaren, eftersom att hans mamma förbjudit honom. Hon var orolig. Efter ett tag bjöd han hem sina föräldrar på middag. Då hade hans pappa börjat bläddra bland hans papper som låg under soffbordet. Något som min vän tidigare såg som helt osannolikt, det är väl ändå lite privat. Vem gör så? Tydligen hans pappa. – jasså du ska köra upp för motorcykel på måndag, sa hans pappa. Gabbes mamma blev bestört, och brast ut i gråt, samtidigt som Gabbes pappa skrattade och frågade om motorcykeln skulle stå på honom, du kanske behöver garageplats också, det har vi ser du, skojade han!               

Work Work Work (Pub Club Sleep) med The Rakes

Intensivvårdsavdelningen 2010-09-?

Det är jag och Robert Carlyle…We got the black Crazy Eye    

-Nähä nä. Anden i flaskan finns nog inte, för jag heter fortfarande Otto och är arg som ett bi! Just nu är inte Greta alls någon trevlig och kvick dam/ undersköterska i sextioårsåldern. Nu är hon bara en pantad puckotant. Som tror att jag fungerar och tänker på samma sätt som henne. Oj nu gav jag henne visst arga blicken också! Den arga svarta som till och med hade fått Robert Carlyle att ligga i lä. Om blickar kunde döda så hade det luktat bränt här nu, och Greta hade varit en liten hög av aska på golvet.  

– Tänk. om jag kunde heta Ottonella och vara en blandning av Maria och Johanna B under denna praktik. Där snackar vi! Jag hade varit kung på avdelningen! Och denna argumentation mellan mig och Greta hade aldrig uppstått.

 Robert Carlyle (ur filmen Trainspotting)

Jag minns tillbaks hur vi under ett grupparbete, och håltimmar på högskolan tävlade emot varandra. Vi var tre vänner som gjorde en Erik Ericsson utan att veta om det. Erik Ericsson, ni vet han som skrivit böckerna:  Brev till samhället och Brev till utlandet.

På samma sätt skrev vi brev till stora företag. Hittade på saker, som vi tyckte var roliga. Sedan läste vi upp både frågor och svar för varandra. Vi fick oss många skratt. Så här kunde ett brev se ut:

Brev till McDonald’s i Falun

”Hej! Vill börja med att tala om att jag älskar era produkter. Till vardags arbetar jag med Fine Dining. Trots detta är era cheeseburgare något av det bästa jag vet. Som medveten krögare och konsument handlar jag annars alltid lokalt, både privat och till min restaurang. För ett tag sedan så såg jag en dokumentär på SVT som handlade om produktionen av era saltgurkor. Där påstods det att alla McDonald’s saltgurkor produceras i Ryssland. Det gjorde mig orolig. Har nu fått för mig att jag känner viss bismak. Kan det vara Tjernobyl? Stämmer det att all produktion sker i Ryssland? Hur sker kontrollen? Finns det någon möjlighet att lägga produktionen i Sverige. Det skulle kännas tryggare!"

Stort tack på förhand!

Med vänlig hälsning Sven Knutsson        

Mitt svar på kompisens bilannons

Tjo Mannen!

Vill tjacka din kärra.

 Har fett med deg,

Som jag fått från kneg.

Betalar kontant.

Kärran är till min bror,

han har blivit stor.

Bästa brorsan jag är,

en Audi till mannen jag bär,

det är mitt ord, jag svär!

162 lax du får/ BROS FOR LIFE YO

Med rim och stil, jag tar din bil

Med vänlig hälsning Alessandro Fiorillo

Ps: av kärlek till min bror, du får också fem par skor.  

Hans respons 

Härliga tider!

Tag med hela familjen så bjuder vi till fest! Bröder, systrar, gamla och unga, fula och fagra.

Med så mycket deg så hyr vi in en Salsa armé från Brazil och dansar hela natten!

Ser med glädje fram emot er ankomst, trumpeter och vita elefanter skall möta er!

Tag gärna pengarna i en skottkärra, för att ge guldglans till er entré!

Mvh Kungen av  ******

Intensivvårdsavdelningen 2010-09-01 Dag 2

Andra arbetsdagen och första arbetspasset med Klas. Klas verkar ibland lite velig, stressad och med en tendens att inte alltid göra saker i rätt ordning. Han känns inte lika lugn som på introduktionen i förrgår. Men han är oerhört trevlig och snäll. Tycker om att ha honom som min handledare.

Vad roligt att den heta tjejen jobbade idag med. Hon kom fram till mig efter att hon tagit blodprov på en patient. Hon visade sin högra arm och frågade om jag stuckit någon förut. Hade jag inte gjort det, fick jag gärna sticka henne, hon hade bra kärl förklarade hon. Jag blev glad. Men avbröts på en gång av handledaren Klas som dök upp från ingenstans, också han med uppkavlad ärm, jag har också tydliga kärl. Självklart får du sticka mig om du vill sa han. Klas kärl var så stora att jag nästan fick kväljningar, var tvungen att titta bort och andas djupt. Ha lite känsla tänkte jag. Kom inte här och stör.  

När det var dags att välja sen eller tidig lunch valde den heta tjejen samma lunch som mig och Klas. Var det verkligen en slump tänkte jag. Eller ville hon kanske prata med mig. Efter en stunds prat på lunchen visade det sig att hon var sambo. Tråkigt tänkte jag, varför är alla roliga och heta tjejer upptagna. Undra om hon är sambo med en kille eller tjej?!

Dagens hang- up: Ibland är det skönt att få bekräftat att även solen har sina fläckar. För en kort stund råkade Klas nästan ut för en solförmörkelse i mina ögon. Fast själv var han helt ovetandes om vad han ställt till med. Jag kanske borde sagt något. Klas förklarade för mig att vi skulle in och ta blodprov på en polsk dam som suttit i koncentrationsläger under andra världskriget. Han berättade att det var mycket viktigt att läsa av situationen, vara lugn och snäll, eftersom att hon säkert upplevt de mest fruktansvärda saker.

Efter minst tre misslyckade blodprovsförsök, sa han till henne att han skulle sluta plåga henne. Hon skulle istället få göra en frukostbeställning. Då hon inte visste vad som serverades kom Klas istället med förslag. Hans första förslag var Gröt!! Jag trodde inte mina öron, sa han gröt! Säg vad som helst men inte gröt! Eller för all del, föreslå soppa till lunch också, nu när du ändå är igång!! Mycket riktigt blev den gamla damen som nästan hyperventilerade sedan blodprovsförsöket helt rasande. Va fan, ingen gröt!! Nej, nej, nej, skrek hon.

Vad trodde KLas att hon åt i koncentrationslägret egentligen? Fil, yoghurt, färskt bröd med ost och marmelad? Att han inte läste av henne bättre än så. Förstod han inte på hennes reaktion vilka fruktansvärda bilder och minnen han framkallat hos den asplövslika lilla damen genom att föreslå gröt. Hon fick två stycken ostmackor och kaffe till dem. Verkade nöjd.

Tidigare då Klas stack henne så tyckte hon att det hela var mycket obehagligt. Jag fick hålla hennes ena hand. Hon kramade den hårt. Jag strök henne försiktigt med tummen över handen samtidigt som jag såg hennes inbrända siffror på överarmen. Jag blev alldeles gråtfärdig. Fick en klump i halsen, alla otäcka bilder jag sett från olika dokumentärer dök upp i mitt huvud. Önskade att jag kunde förvandla mig till någon sorts varm vålnad som bara gick omkring och spred lugn, en vålnad som gav henne värme och en famn av trygghet.

Efter att ha försökt sticka henne på minst tre ställen gav Klas upp. Han tyckte att det var dumt att orsaka henne onödig smärta. Det gick ju att be någon från en annan våning att komma och sticka henne i fingret, eftersom att det gick bra att ta detta prov på det sättet. Varför gjorde ni inte det från början tänkte jag. Men sa inget.

Sedan visade det sig att en annan tjej gjort ytterligare minst tre nya blodprovsförsök, innan att någon till sist fick ta provet i fingret. Jag trodde inte att det var sant. Den stackars tanten som snart var nittio år hade alltså fått mellan sex till åtta stick i armar och händer helt i onödan! Varför stack de inte i fingret från början? Om det var ett prov som det räckte att göra så. Dessutom med tanke på vad hon tidigare upplevt. 

I övrigt har dagen varit bra och lärorik. Men det är dessa händelser som fångat mina tankar. Allt annat har trängts undan.       

Dagens första smak av något som är i närheten av mat skedde Kl 13:30. Vad väljer man? Om man inte hunnit äta frukost innan APT kl 9-12? Mitt val: jämföra olivoljor. En tesked av varje. Den första ganska äcklig. Den andra gjorde dock att den första framstod som tillbehör till Nobelmiddagen.  Tråkig upptäckt, men föga förvånande. 29.90 i stor volym leder sällan till något bra. Förutom IKEAs  hopfällbara tvättkorg , den är grym.

Nu ostmackor med ca en halv centimeter tjockt lager av Flora och fyra skivor prästost per smörgås. Fyra smörgåsar. Dock nyttigt bröd, men givetvis röd mjölk. Inspirerad av gårdagens hyss, där jag svarade på min kompis bilannons, så lyssnar jag nu på tung hiphop och funderar över Den misslyckade filmkvällen i vintras. Försöker också minnas hur den första inbjudan till filmkväll såg ut. Den finns inte längre kvar, då min förra telefon endast kunde ha ca 50 sparade sms åt gången.  Vill ändå minnas att den löd ungefär såhär:

Välkomna till min alternativa bio! Betongdjugelbion. Här är jag, Otto, en enväldig kung och härskare. En odiskutabel diktator i filmens värld. Betraktar mig själv som en filmens Guru, där jag genom mitt sjätte sinne väljer ut guldkornen bland all gråsten. Välkomna på bio nu på torsdag kl 19:30 filmen som visas är: Amores Perros Skicka ett sms om ni kommer.

Respektive är givetvis välkomna!

Allt gick bra! Godis, chips och dricka i mängder, och samtliga gäster tyckte att filmen var grymt bra, om än lite brutal såväl emot hundar som människor.

Film nr två gick även den bra. Komedin  Moonrise Kingdom. Kanske att jag var mest nöjd, då jag tycker att Bill Murray är fantastisk, och att jag har viss förkärlek till regisören Wes Andersons filmer.  

Så till den misslyckade filmkvällen. Tyvärr var nästan alla respektive här. Kanske därför att jag gått ut ganska hårt med att även dom var hjärtligt välkomna. Mitt vardagsrum var fullsatt. Jag hade inte riktigt insett vad jag valt för film. Visste bara att filmen var fransk och handlade om en kriminell person som hamnar i fängelse, samt att filmen fått väldigt bra betyg på IMDb och att trailern var fartfylld. Låt mig säga såhär, filmen var urmodern till fransk film. Dessutom ett långsamt drama med oändliga dialoger i 1:55 minuter. Fransk film har ofta tendensen att vilja skildra allt här i livet. Den lämnar inget åt fantasin. Om det sker ett bråk med rakknivar i en dusch så skildras allt. I närbild. När det väl hände något annat än dialog så var det så brutalt att man mådde illa. Så långt ifrån Snuten i Hollywood och Tarantinofilmer man kan komma. Bara realistiskt våld. Folk vred på sig i soffan. Godiset hade säkert fått en äcklig eftersmak och jag kände mig sjukt obekväm, och ursäktade mitt filmval, samtidigt som jag började tvivla på min egen roll som självutnämnd Guru. Filmen hette  Un prophète