Varit på julbord med jobbet och insett att jag har en personlighet lika upplyftande som åsnan Ior. Första tanken, usch vad mycket folk, värre än ett köpcenter. Är det ok, om man går innan det börjar? Hur säger jag det på ett bra sätt? Sedan stod jag där vid alla fat av mat, och funderade på om jag skulle hitta någon ny smak, något att ägna en positiv tanke. Det mesta var gott, men smakade ungefär som förväntat, ingen smaksensation någonstans. När skrattade jag med hjärtat senast, kände genuin glädje? Minns faktiskt inte. Ibland kan jag inse att jag är lite av en social katastrof, så långt ifrån en stämningshöjare det bara går. Såg en gammal klasskamrat i matkön 1,5 meter framför mig. En klasskamrat som jag inte varit så nära på över 15 år. Sa jag hej? Nä. Det orkade jag inte. Låtsades som om jag inte kände igen henne/ såg henne. Hon noterade inte mig heller. Skönt. Folk som bara ser mig, utan att veta vem jag är, eller är ytligt bekant med mig, måste tycka att jag verkar vara en oerhört grå person. Och det är rätt sant. Jag är inte den man säger: Oj vilken trevlig kille om. Entusiasm, det är något främmande för mig. Nu är min lägenhet snart renoverad och klar, så jag behöver ett nytt mål. Något som lättar trycket över bröstet, och skapar positiva tankar. Något att fastna vid, en tid framöver. Att bli stabil på att jogga milen under 45 minuter. Det är ett hälsosamt, bra och tydligt mål. Samt träna rörlighet och styrka i mina axlar-armar och samtidigt äta rätt. Alltså mer. Det vore en bra sysselsättning. Men då måste jag övertyga mig om att det är värt något. Få bort min likgiltighet. Men min ibland numera smärtande axel, även med medicin, den oroar mig. Och det är positivt. En känsla.

Tydligen ska jag få ultraljud på min mjälte så här ett år efter körtelfebern. Uppföljningen av hur min mjälte mår har tydligen fallit lite mellan stolarna. Och det är inget jag tänkt på. Men snart är det dags.

Jag vill bli bra på något. Det är jag inte idag, och det kan jag ha prestationsångest över. Jag vill hitta min nisch i livet. På pappret är jag en duktig undersköterska. I verkligheten hade jag inte passat för att arbeta på vare sig sjukhus eller vårdcentral.

I går skickade jag lite synpunkter till en chef gällande verksamheten. Han verkar ha tagit till sig av mina synpunkter. Men det jag ser, är hur hafsigt jag skrev brevet, hur jag borde formulerat mig annorlunda. Det gnager mer i mig, än den positiva känslan att han faktiskt lyssnade på mina synpunkter. Jag har oerhört lätt för att störa mig på mig själv. Hittar mest brister. Att vara nöjd, alltså med sig själv, inte materiellt. Den känslan. Hur hittar man den? Det är jag tveksam till att jag någonsin kommer att göra. Men bäst rent socialt, det är jag i alla fall när jag inte känner någon. Men att sitta med främlingar på ett bröllop tillsammans med mina vänner. Det är jag sämst på. Skäms i stunden och skäms fortfarande.

Ibland vill jag inbilla mig att jag har en viss känsla för humor. Planerad humor. För spontan det är jag inte. Men efter responsen av mina svar på folks presentationer när det kommer till nätdejting. Så kanske jag ändå har någon form av humoristiskt tajming. Men i verkligheten är jag rätt blek, och personlighetsmässigt kräsen. Bästa dejterna hittills var med en kommunist. Hon arbetade för partiet, men hade tidigare jobbat på svenska fotbollsförbundet. När jag sedan undrade om det inte var ett stort steg att ta att gå över att arbeta aktivt för kommunisterna efter att tidigare ha arbetat med fotboll. Då svarade hon: nä det är ungefär samma sak, den enda skillnaden är att jag nu arbetar för revolution; samtidigt som hon gjorde klickande ljud med tungan samt proffstecknet, och stoppade in en snus. Just här hade jag väldigt svårt att hålla mig för skratt. Fick kvälja ett skratt och var nära att få en laxbit i vrångstrupen. Hur många röster får KPML, 15.000? Nej förlåt, dom fick 10.000 röster år 1979 när dom var som störst. Idag ställer dom inte ens upp i riksdagsvalet. Revolution kamrater! 

Nä, men en bra låt till det här kanske? 

//BitterOtto