Står framför spegeln och försöker att återskapa den min som jag visade upp i fredags morse. Uppenbart är att det inte var någon trevlig syn. Mitt bekymmersveck var så starkt och djupt att jag numera måste ha ett hål i mitt skallben. Ansiktsuttrycket  var ihåligt och fågelholksliknande. Ungefär som jag stum av förundran begrunade en livs levande Marisan!

Det som föranledde mitt ansiktsuttryck var att en kollega föreslog att hon skulle ta med Karaoke på MIN 70-talsfest. Här har man gjort allt för att försöka få till en trevlig fest. Skapat ett tema för att minska risken till att det pratas jobb. tänker mig att man pratar mindre jobb om man inte ser ut som arbetskamrater. Jag har sett till att inte bjuda folk som inte går ihop med mitt Marcel Proust psyke eller min Bertil enstörings mentalitet. Så kommer det här. Hur säger man nej till någon som tror sig ha kommit på världens bästa idé, typ i nivå med elektriciteten. Karaoke, kan det bli mindre jag? Jag blev stum som en fisk, och tänkte, hur tänker du? Vad ska mina grannar säga? jag som är konflikträdd och allt, jag vill inte störa någon med falsksång. Skit samma. Någon eller några tycker säkert att det är kul med karaoke, så vem är jag att säga nej. 

Men förslaget kändes helt osannolikt. ungefär lika passande som om jag skulle träffa på mina tjejkompisar vid havet, sittandes på en vacker filt, med bubbel och Rosé på kylning, ätandes perfekta jordgubbar, på årets soligaste dag, till tonerna av mjuk soul. Så kommer jag där och säger mig ha världens bästa idé. Langar upp en oerhört rökig skotsk whisky, som kanske kan vara äkta, i alla fall om man ska tro på den trevlige kille som gav mig flaskan som tack för att jag vaktade en väska åt honom på toaletten på en klubb i Montenegro. Visst trevligt med bubbel, men låt mig först bjuda lite på denna vara, samt ha en liten lektion om dessa visserligen varma och ljumna öl, eftersom dom skvalpat runt i min cykelkorg hela dagen. Jo då se här, låt er bli exalterade av mina Georgiska veteöl, röda och gula etiketter med hammaren och skäran och allt. Ett recept från den gamla sovjettiden som numera har återupptagits i produktion! Visst är det fantastiskt, ta för er. Whisky och öl åt folket. Bubblet, äh, det kan ni väl vänta lite med? 

Vad har hänt mer i helgen? Jo ytterligare en ganska menlös date. Kaffe i solen vid Grönsakstorget och inredningstittande på Artillerigatan. Nära på noll kemi mellan oss, och kallprat som jag är sämst på. Dessutom håller jag på att bli flint. Min frisör har slutat med att tunna ut håret, så gjorde han alltid förr. Men sist sa han: jag har ändrat din frisyr lite, jag har sparat lite längre här ovanpå, så att du kan kamma över lite, så blir dina tunnhåriga fläckar mindre tydliga. En sak är säker, världen blir på något diffust sätt mer greppbar när man blir äldre. Fram tills dess att jag själv började tappa hår så var Kennedy  Bakircioglus frisyr en obegriplig gåta, idag förstår jag honom. När ska man släppa taget om sitt hår? Han släppte taget alldeles för sent. Men när är rätt? Det är bara att inse att man blivit gammal när man funderar på vilka som passar i tunnhårighet: Kjell Bergkvist, Lennart Ekdahl, Steffo Törnqvist, Clint Eastwood. Å andra sidan passar Björn Ferry i rakat, vad är rätt för mig? eller värst av allt, kanske blir inget rätt. Typ Jason Alexander, vad han än gör med sitt hår så blir det fel. Samma gäller Leif loket Ohlsson och Lasse Kronér. Kanske borde jag skriva på min dejtingsida att jag håller på att bli flint. Så slipper mina dejter bli förvånade när dom ser mig, för det tänker jag att dom blir det idag när vi träffas i verkligheten, på bild ser det ut som om jag har en kalufs. 

Känns helt osannolikt att jag ska hitta någon som passar mitt sinne och delar min humor. Börjar bli tråkigt att leta. Dessutom verkar folk tro att jag ska vara rolig, och det är ju en ganska stor missuppfattning. Jag rolig. Nä jag är oftast ganska tyst. Med en lätt hypokondrisk sida.

För ett tag sedan upptäckte jag gropar i mina naglar. Googlade, och det var extremt likt psoriasis- naglar. Vågar knappt kolla upp detta, men ska nog göra så, någon dag. Natten till fredag hade jag stickningar och domningar i hela kroppen, fötter och händer somnade, och det ilade i kroppen på ett obehagligt sätt. Började att googla, men det var för obehagligt så jag la ned. vid 03:00 stod jag inte ut längre, utan tog värktabletter. Något som jag har svårt för att göra. Tycker inte om att ta dem.  För några månader sedan vaknade jag med en extrem smärta i mitt bröst, smärtan gick ut i höger arm, jag kunde inte röra mig, blev helt genomblöt av svett, och kunde inte ta några riktiga andetag. Ingen aning om vad det var, men det varade i 40 minuter, och värken gjorde att jag inte kunde få tag på min telefon.  Fast det spelar ingen roll, jag hade aldrig ringt vare sig sjukvårdsupplysningen eller akuten, hade känt mig löjlig. Ringa för smärta i bröstet när man är 30+ , det gör man bara inte. På morgonen mådde jag som vanligt igen. Kan inte varit hjärtat, jag är för ung. Intalat mig att jag måste dragit till någon muskel på något sätt.   

Kanske skulle få med det här i min dejtingprofil på något sätt, "fysiskt vrak"  så kan jag krångla till det ännu mer för mig själv. 

Status: jo då, Hyfsat Bitter!