Det är trevligt med buljong, men kanske inte att hela ens lägenhet luktar buljong. Min lägenhet luktar buljong, köttbuljong. Jag kokade sådan igår efter Per Morbergs recept. En hel dag tog det, och priset är nästan det dubbla mot Bong. Värt.  Apropå kött så kom jag precis hem från Laboratoriet på stadens sjukhus. Jag börjar vänja mig vid rollen att inte vara lättstucken. Det har jag annars alltid varit. Men nu är mina kärl hårda och ärriga, Så det tog en stund. Och efteråt gav tanten på labb påståendet att det måste ha gjort ont. Hon hade nämligen först gått igenom kärlet och därefter gått tillbaka lite och letat förklarade hon. Jag svarade att det hade gjort lite ont. Men om hon inte hade nämnt det så hade jag inte reflekterat över att det gjort ont. Jag menar så har det varit på 20 av de 30 senaste sticken säkert. Dock reflekterade jag över att det inte var den minsta nålen i lådan som hon hittat.

Nu har jag varit sjukskriven sedan V.25 midsommarveckan. Det är en konstig känsla. Ännu mer skumt känns orsaken till sjukskrivningen. Cancer. Vem får det? Inte jag i alla fall, har jag tänkt. Det är en sjukdom som drabbar alla andra men inte en själv. Så tror jag dom flesta tänker. Man vet att en av tre kommer att få cancer under livet. Men man tänker inte att det gäller en själv.  I alla fall inte innan man fyllt 70. Nu har jag vant mig vid tanken, eller ja det gjorde jag ganska snabbt. Efter första behandlingen då jag mådde piss och blev inlagd på Onkolog och hematolog -avdelningen på Borås lasarett. Vilket för övrigt var en skum känsla eftersom jag varit där med klassen då jag läste till undersköterska 2009, vi tittade på dessa avdelningar, fick olika färgval på väggarna förklarat för oss etc.

Under min första behandling var jag lite naiv. Jag frågade SSK om det var ok att jag tog någon joggingtur då och då på de dagar jag mådde bra. Det var det inte. Hon tycktes ställd av frågan. Idag funderar jag inte så mycket på joggingturer, det känns så orealistiskt.  Men jag saknar dem. Särskilt denna höst som bjudit på så fantastiskt väder. Nu får jag promenera istället de dagar jag kan, och det gör jag. Jag har inte panik över min dåliga kondition eftersom att jag vet orsaken, och egentligen så är inte konditionen någon katastrof. En bra dag skulle jag kunna promenera någon mil i alla fall. Kanske två. Men jag nöjer mig med 5-8 km eftersom att jag inte ska anstränga mig. Varför vet jag inte. Det måste jag fråga. Är det för att min körtelfeber fortfarande var kvar efter 1,5 år. Eller är det på grund av cancern. Om jag varit frisk så skulle jag aldrig ha tillåtit mig att ha denna usla kondition jag har idag. Jag bor på tredje våning och ännu är inte trappan jobbig i alla fall. Jag reflekterar inte ens över att den finns. Jo en dag, då jag hade drygt 100 i vilopuls och bar ned min grill till bilen, och därefter upp för att hämta matkassar i två omgångar, allt för att jag ville grilla hemma hos pappa. Då kände jag av trappan lite. Blev något andfådd. Det var obehagligt, så ska inte ske. Jag blir ständigt förvånad över hur folk pustar i min trappa. Hade det hänt mig i friskt tillstånd då hade jag fått fullkomlig panik. Jag hade gått i varenda trappa som jag kunde hitta. Snarare än att undvika trappor som de flesta verkar göra, som tycker att det är jobbigt att gå i trappor.

Jag är glad över att jag har min aptit kvar. Jag lägger extra mycket pengar och tid på mat. På dagar som jag mår bra så testar jag gärna något nytt recept. Idag är det dagen innan behandling, så idag kommer det bli focus på ordentlig städning, matlådor och promenad. Vis av tidigare erfarenhet så kommer det inte bli någon promenad tis-fre. I bästa fall kommer jag ligga hemma på sängen 90 % av dygnet och må illa. I värsta fall kommer det att ske på Borås lasarett, serveras smaklös mat i babyportion där det krävs tre rätter för att bli mätt.

Jag är ju reumatiker också och sedan fem dagar tillbaks så är min reumatiska värk och stelhet tillbaka. Hoppas att det bara är ett tillfälligt skov. Hade nästan glömt hur det känns att vara reumatiker. Utan medicin eller varm dusch så kommer det nog bli hyfsat tungt, men man vänjer sig, det blir vardag det med. Normalt sett brukar jag starta dagen med en varm dusch om jag har värk. Då kan jag stå där i duschen, bli röd som en kräfta, badrummet är fyllt av rejäl ånga och jag slutar först att duscha när jag börjar må illa. Nu är det mer problematiskt att göra så. Dels så har jag en Picc line i armen, som måste täckas om jag ska använda ”regnduschen” vilket krävs då det inte är något tryck i duschmunstycket till duschslangen. Dessutom fixar inte min hud att duscha varje dag nu, särskilt inte i 20 minuter med varmt vatten. Duschar var tredje dag, med svag stråle och relativt snabbt och effektivt.

För övrigt drömmer jag om japanska sylvassa kockknivar. En dyr hobby som inte matchar min sjukskrivning, eller min garderob. Inser att jag egentligen borde lägga pengar på kläder. Fråga inte hur det gick till men du sitter jag här med en räkning på 2000kr för TYSKA kockknivar. Egentligen så borde dessa pengar gått till två par jeans eller 6-7 nya t-shirts. Mina t-shirts är katastrof och många är minst 10 år gamla. Vissa 15 år. Kvalité, visst! Men dom är inte så fina längre. En ny vinterjacka borde jag också skaffa mig. Vad vill jag köpa? En fjärde kockkniv, minst!

För övrigt så skulle det vara sjukt kul att lära sig svetsa. Så det måste pappa lära mig när jag blir frisk. Jag ska göra en bucket list. Några punkter är givna. Jag ska lära mig att Svetsa, Borra, och skruva på ett bra sätt. Jag vill kunna tillverka enklare möbler. Fantastiskt roligt. Skapa saker är något som är roligt och som jag borde göra mer!    

// Otto 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dagen D är imorgon   Mina vobblers är gjorda, kajaken har införskaffats, fiskar har fångats på mina egna beten. Hulliglösa, blyfria beten med miljövänlig färg och lack. Gjorda helt för hand där det enda elektriska verktyget har varit borrmaski...

Idag var rottet mågat som Per Ledin skulle sagt, och Fortum fick sig en släng av den heta sleven. Vem ringer en nionde gång på två dagar, när jag har lagt på luren varje gång? Det var min fråga till Fortums telefonförsäljare. Vad är problemet! Sluta ...

Hur var dejten? Tänk dig Saga Noréns röst i en kvinnlig variant av Carl Einar Häckners kropp och knopp, med sjukt högt gångtempo. Iklädd haremsbyxa, en virkad vit väst, under detta en tunn lila T-shirt. Under den, en svart tight och tunn tröja, by...

Frank Andersson förlorade sina första 40 matcher, ändå slutade han inte. Det säger något om en människa.  Thomas Wassberg har ett citat som blivit min favorit. ”Smärtgränsen den skiter jag i!” Detta som svar på en journalists fråga vart W...

Kan ju vara lämpligt att tala om att man lever. Om någon skulle läsa denna blogg och undra varför jag inte skrivit något sedan januari. Har genomgått en kraftig cytostatikabehandling för att behandla mitt Lymfom. Först var det fem behandlingar som sk...