Är 35 år och hamnar på en fest där det bestående intrycket är att värden upprepade gånger ropar att: "Ikväll ska jag fan knulla!!" Vet inte hur tjejen ser ut för att hon är sminkad som Musse pigg, och brun som doktor sol på tv 4. Jag vinner ett spel som heter: Med andra ord, trots att jag tycker mig göra mitt livs sämsta insats, känner mig inte ens smart, detta för att omgivningen är så konstig. Finns det sådana här människor tänker jag gång på gång. Vad gör jag i denna miljö, varför har jag inte barn och familj som alla andra. Varför bröt jag min långa svit av tre joggingturer i veckan för det här? Förfest och kväll på potatisfestivalen. Hela kvällen känns som deja vu.

Ditbjuden av en före detta kollega, som tycks ha kul i sina spritfyllda kinder, och sociala beteende.

Hamnar på en rockbar, och efter en stund blir jag lämnad själv. Min gamla kollega springer iväg för att ta en drill på toaletten. Jag blir kvar med tre tjejer under 25 och den enes mamma, tre av dem pratar med varandra, hon som sitter mitt emot mig sitter tyst och sippar på sin drink. Jag känner socialt ansvar, tänker att jag måste säga något. Musiken dunkar så jag hör inte ens mina egna tankar, till sist frågar jag hur hon känner Olle, för att Olle är min före detta kollega som bjudit hit mig till denna misär. Hon svarar att hon träffade Olle för första gången idag, men att hon känner någon som känner Olle. Jag känner mig som en idiot för att jag formulerade min fråga på det sättet. Borde naturligtvis frågat: vem är det du känner? Alla, eller Amanda som hade hand om förfesten? Förövrigt en värd som kände igen mig, men som jag aldrig sett. Trots att vi bor i samma förening, och gått på en gemensam kurs sittandes på samma rad.

Nåväl när tjejen svarade att hon träffade Olle för första gången ikväll, gav jag upp min bristande social skills helt. Tänkte: jag sveper ölen och är tyst. Jag orkar inte mer. Nu låtsas jag som att jag aldrig frågade, tänker att jag sitter själv på en strand i Malaysia och njuter av en öl till ljudet av vågorna i solnedgången.  Det är bara jag och min öl. Jag kommer aldrig träffa denna människa igen.

Som om inte detta var nog tvingades jag att säga hej till en före detta dejt. En snäll människa som gav mig krupp då hon var min sociala motsats. En Inga Gill Johnsson. Alternativt min Fasters moster eller något liknande som talar oavbrutet och stjäl allt mitt syre ur luften. Efter en date på tre timmar monolog vandrar man ut som en full humla och fundera på om man lever eller inte. Tänker att man vill sitta i isoleringscell i 3000 år för att hämta andan. Mitt i detta kaos, efter att ha svept sin andra öl ser man sin bror, och tvåbarns far gå förbi. Jag springer upp, jagar ikapp honom, och flyr från den sociala katastrofen jag skapat, och tänker, ser jag i syne.  Vad gör du här min bror, frälsare i nöd och räddare! Min bror samtalandes med sin svärfar! Jag hälsar glatt på dem båda. Hållandes en öl i den ena handen och Olles jacka i den andra handen.  Visar sig att min bror är där med sina kollegor. Annars helt osannolikt att se honom på detta ställe.

Olle kommer tillbaka från sin drill, och har något konstigt resonemang om att jag och min bror är olika, vi har lika ögon, men min bror har bredare näsa. Sant. Men den uppenbara skillnaden är att min bror är byggd som en atlet. Vi är lika långa men min bror väger 25 kg mer. Jag ser ut som en statist till en film om förintelseläger. Det är skillnaden.

En stund senare ser jag Olle stå och dansa med en tjej som är blond på alla sätt som finns. Jag går fram och lämnar jackan, säger hejdå, och beger mig hem.  Varför har jag inte bara barn och familj, varför råkar jag ut för det här. Det är det enda jag tänker. Eller ja. En tanke till, kan jag beskriva denna misär i ord? Eller är det som jag tror, att min förmåga att skriva försvann med cellgifterna, att min hjärna är krympt och lam i minst tre år framöver. Att min associationsförmåga försvunnit, jag känner mig annorlunda.  Att skriva denna ointressanta smörja, det är ju sämre än Marcus Birros gränder. För övrigt upplevde jag att folk tittade konstigt på mig, många la märke till mig. Var det gubbkepsen? min långa jacka? eller att jag var smalast på platsen? jag vet inte. Men obehagligt var det. Kände mig som en Stig H, med en släng av Hedlund.  Nu ska jag sova i tusen år. Eller åtminstone i sex timmar. Sedan kommer jag att vakna i ångest över denna skit-text. Välkommen till, mitt liv…

/ Bitter- Otto