Jag har snart varit utan min medicin under fyra veckors tid. Intressant tid. Helt klart är att jag inte kan jobba, om jag inte får ta min medicin. Ok, jag har jobbat ganska mycket i början under dessa fyra veckor. Men nu är det klart svårare. Inga goda rester av min medicin verkar sitta kvar i min kropp.

Om jag skulle sätta in min smärta på ett streck i skala 1-10 så skulle jag nog sätta ett kryss mellan 5,5 och 6,5. Steget tio brukar stå för värsta tänkbara smärta. Jag är helt säker på att det finns oändligt många typer av smärtor som är grymt mycket värre än de jag upplevt i mitt liv. Men min personliga referens är kräkont. Inte ofta, men ibland får jag panikont i min rygg, nedre delen. En gång skedde det när jag cyklade. Det bara högg och högg. Jag fick stanna cykeln och lägga mig på rygg i ett dike. Det gjorde sådär ont att det var svårt att vara helt tyst. Jag tror visserligen att jag klarade mig utan att kräkas, den gången. Men andra gånger har det hänt att jag i samband med smärta blivit alldeles kallsvettig och kräkts. Så är det inte nu.

Hittills har nyårsdagen varit värst. Jag vaknade flera gånger per natt för att det gjorde ont, allra mest ont gjorde det i mina axlar. Men jag hade/ har ont överallt. Nacke, axlar, armbågar, handleder, händer, rygg, höfter och knän. Har inte ont i fotleder, fötter eller käkar.

Nätterna och mornarna är värst. Värken tilltar på kvällen och sedan blir den värre och värre. Värken och den oerhörda stelheten gör att kroppen känns extremt tung, det är som om jag har vikter på mig och pressas ned i madrassen av dem. Minsta rörelse gör att värken tilltar. Jag kan endast röra mig likt en sengångare, allt annat är omöjligt. Förberedelse för att gå upp, så här går det till:

1 Vända mig så att jag ligger på rygg, det kan ta tid. Ligga still på rygg, så att trycket från madrassen försvinner från båda axlar ca 10-30 minuter.

 2 Försöka röra lite på fingrarna. Försiktig bända ut dem, om de fastnat likt en klo.

3 Göra små, små rörelser med armarna, för att sedan öka succesivt mot större rörelser. Det här gör ont i axlarna. Så fort jag lyfter huvudet lite från huvudkudden, så låser sig nacken, sedan hugger det. Jag har olika typer av värk på en och samma gång. Molnande, huggande och pulserande.

4 Att vända på sig för att sedan sätta sig på sängkanten, kan ta några försök. Samma sak att ställa sig upp.  Att ställa sig upp är även det svårt att genomföra utan att utsöndra någon form av ljud typ: HUhe.  Jag går sakta med en ankgång, vaggar fram likt en 200 kilos man. Att sätta sig på toaletten är nästa utmaning. Om det var jobbigt för mina knän att ställa sig upp, så är det inget emot att sätta sig. Det här är inget som går på första försöket direkt. Jag får testa olika sätt att sätta mig. Vilket läge hugger minst i min höft, och kan mina knän hålla uppe min vikt? Efter tre till fyra försök så går det, men jag måste hålla i toalettringen med ena handen och gå ned i ett mycket stelt spagat-läge ett ben fram och ett ben bak med lätt böjda knän, och jag sätter mig med lite av en duns. Att sedan ställa sig upp, det brukar gå på första försöket. Jag får ta i från tårna och mina knän känns alldeles trasiga i brytpunkten från sittande till stående.

Att ta på sig strumporna kan ta mellan 5 och 15 försök. Att trä en tröja över huvudet är även det näst intill omöjligt. Vilja. Det är något som krävs. För det är inte smärtfritt.

Det här är väl de värsta momenten, men det ska också sägas att det kan ta flera timmar utan att jag ens bryr mig om att göra något av dessa moment. Igår gick jag upp 12:30. Gårdagens morgonpiss skedde stående, min hypokondri för prostataproblem och mardrömmar om katetrar fick stå tillbaks för en morgonpiss utan smärta.

Trött blir man också. vilar/sover bort många dagar och jag undviker stora rörelser, drar ihop mig på ett sätt som inte är bra för min kropp i längden. Pamol och Relifex. Vilket skämt.  Dom har inte ens en psykologisk effekt längre, läser bara sockerpiller på etiketten.

På fredag har jag en telefontid med min läkare på Reumatologen.  Det vill säga samma dag som jag slutar med min kortisonkräm emot klåda. Då får jag antagligen göra ett test att återgå till min medicin igen. Hoppas innerligt att det funkar, att jag inte får utslag av den. Mina utslag är nu så gott som borta, men min hud är fortfarande känslig, trycker att jag fått mycket blåmärken det senaste och blir fortfarande, lätt röd.

Visst, det här är jobbigt, så är det. Men INGET emot den klåda jag har haft. Skulle välja min nuvarande värk sju dagar i veckan.  En vän till mig undrade för ett tag sedan hur jag stod ut med klådan. Sedan berättade han om en kaktus i Australien som fått många att ta självmord. Dom hade på något sätt råkat ut för kaktusens taggar och därefter fått en obeskrivlig klådda. Taggarna gick inte plocka ut på något sätt, de var för små, eller försvann in i kroppen eller något sådant. Så det enda var att vänta på att taggarna skulle leta sig ut själva. Det kunde tydligen ta 1-2 år eller något liknande. Under denna period valde tydligen en stor del att ta livet av sig, de stod inte ut helt enkelt.

Snäll vän! Att berätta denna historia, när det kliade som mest. Han undrade också om jag inte blev tokig av kliandet, det skulle han blivit menade han. Som tur är så tog jag hans historia om kaktusen och självmord lite med en nypa salt, jag har en tendens att göra det med hans historier. Idag googlade jag med ord som: kaktus, Australien, självmord, klåda.  Jag fick ingen monsterträff, om jag säger så.

Vilken oerhört torr och tråkig text det här blev. Det är ingen klass …..Det är ingen stil! Som Gunilla Persson skulle uttryckt sig…..

Ska ta mig en funderare om jag ska skriva om Nyår eller inte….

Kan i alla fall avslöja mitt tomma Nyårslöfte.

Vi skrev alla varsitt och satte upp på en vägg. Mitt löd:

”Sluta leva som en pensionär, göra något kul, flytta till Afrika, eller nått!”

// Gråsuggan BitterOtto

Juldagen kl 01:36-03:00 hippiegranne börjar spela gitarr och sjunga.  Men jag vet inte vad han sjunger, för jag har öronproppar av silikon. Kortisonkrämen hjälper. Jag har sovit tre av de fyra senaste nätterna. Jag firade jul hos min bror och där skrattade jag åt roliga historier, åt god mat och beundrade farfar för hans vilda aptit. Tre portioner åt han. Stora. För några månadersedan trodde min faster inte att farfar skulle överleva julen. Då var han sjuk, yrade och saknade aptit. Nu var han åter skarp och hungrig.

Jag har funderat på mitt läkarbesök på hudkliniken i Borås. Det enda jag fick var en kortisonkräm. Inga råd. Inga rekommendationer. Inga förhållningsregler. Inget, så här ska du göra om. Bara smörj varje dag i en vecka, varannan dag vecka två, två gånger vecka tre och vid behov vecka fyra. Hej Då!

Mina frågor i efterhand. Ska jag avstå från min medicin under behandlingen, om den nu kan ha varit orsaken till utslagen och klådan. Får jag använda deodorant på mitt stoppljus till armhåla. Ska jag undvika att duscha varje dag, eftersom att det kliar så förbannat när jag gör så? När kan jag börja springa igen, är det upp till mig? Kan jag kombinera kortisonsalva och mjukgörande kräm?

Läkarbesöket på Reumatologen nästa dag den 19:e december gav vissa svar. Jag kom dit efter ett dygn utan sömn. Väl där började jag må illa utav trötthet. Min läkare sa åt mig att sjukskriva mig i en vecka.  Hon skrev också ut Atarax emot klåda. Hon tyckte också att jag skulle avstå från medicin under kortisonbehandlingen.

Nu efter en och en halv vecka in i behandlingen, så är nästan alla utslag borta och det kliar inte så ofta. Men min hy är känslig, blir väldigt lätt röd och ibland får jag fortfarande röda fläckar på huden som bränner.

Livet utan medicin suger. Är trött, har värk och är oerhört stel. Tar lite ”sockerpiller” (Pamol och Relifex) för att det ska kännas lite bättre rent mentalt. Har börjat jobba. Går upp två timmar innan jag börjar jobbet. Tar tio minuter med cykel att ta sig till jobbet, ändå kom jag tio minuter sent igår. Undra hur jag mår om två veckor.

Jag lever parallella liv med vattentäta skott emellan känns det som. Ett liv på jobbet och ett liv på fritiden. Vi vänner har hyrt en stuga med vedeldad bastu, badtunna och Jacuzzi för att fira nyår tillsammans. Vi är indelade i matlag. 12 personer kommer vi att vara, stugan är stor och fullt utrustad med moderna bekvämligheter, men samtidigt i en lantlig stil och med braskamin och annat mys.

På jobbet har jag förtroende när det kommer till mat och efterrätter. Bland vänner är förtroendet inte lika stort. Kanske därför att jag inte är den mest bullriga i vårt gäng. Äter gärna andras mat, undviker gärna egna förslag. Alltid massa tjafs, mycket gliringar, som är på skämt, men egentligen ger en underton av personens ärliga och lite hånfulla tankar. När man lagar mat i grupp kommer dessa alltid fram. Någon som vet bäst. Jag tycker om att laga mat, men nyår skrämmer mig. Jag och två till har hand om huvudrätten.   

Idag handlade vi maten till vår huvudrätt och då sa en vän till mig. Vad tur att vi inte fick efterrätten för det känns som att vi inte är så bra på det. Hellre det än huvudrätten, om jag ska vara ärlig, tänkte jag. Och svarade, det är väl ändå roligt att göra efterrätt eller?! Han svarade jo, men det känns ju som att det hade blivit en gammal kladdkaka eller något. Kanske borde bjuda mina vänner på mat och efterrätt någon dag, tänkte jag.

Förrättsgruppen och efterrättsgruppen kommer tävla med varandra om vem som lagar elegantast mat med mest finess.

Där vill jag inte in och gegga i den tävlingen. Huvudrätten blir rustik och klassisk mat. Oxfile i ugn. Potatiskaka (som jag bär ansvaret för). Primörer och rödvinssås. Jag är rädd för hur potatiskakan ska mottagas. Särskilt av en kille ur efterätt gruppen, som själv föreslagit potatiskaka med Västerbottenost. Blir inte min kaka god, så vet jag vad jag kommer få höra. Hoppas innerligt att min kaka går hem, så min klump i magen kan släppa. Kakan består av: mjölig potatis, smör, grädde, persilja, fetaost, färskost, tryffelolja olivolja. Salt peppar.    

Laga mat tillsammans, finns det något mer otäckt.  Just nu känns nyår mest som ett jobbigt projekt. Kläder, nästa jobbiga dilemma. Västerbottenostmannen kommer sitta där i sin 10000 Kroners mundering och dricka och tycka. Jag diggar mer Olle Palmlöv eller Bobbo krull, när det kommer till stil, dom bryr sig inte.

Skit samma, på torsdag när jag åker hem från stugan, så vet jag att jag kommer vara jättenöjd!

// Otto

Nej nu ger jag upp, det blir ingen sömn. Kan mycket väl vara så att min kropp för tillfället inte accepterar kortison heller. Det bränner, jag fryser känns lite som att jag smörjt in mig i Menthol på ett väldigt oskönt sätt. Tryck och värme verkar vara det absolut sämsta för min klåda. Med andra ord sova är det svåraste som finns. Snart blir jag tokig, istället för en lösning blev det ett dygn utan sömn.

Lördagen den sjunde december var jag och såg Håkan Hellström. Jag var trött och låg. Men stämningen var magisk. När jag var låg, så var polaren bredvid mig upp i det blå. Som natt och dag. Ett omaka par, i övrigt var vi ett neutralt gäng som tidigare underdagen ätit julmat tillsammans i en lägenhet vid Eriksbergshamnen. Jag smuttade då på den starka översten, han var god men stark. För stark skulle det visa sig. Jag drabbades av en allergisk reaktion, och en kraftig sådan. Men likt min farfar och min far så är jag av uppfattningen att man inte ska springa till doktorn för ofta. Härda ut är ett ledord i släkten, inte shåpa sig.

Men onsdagen den 11:de december hade jag fått nog av att härda ut. De flammiga utslagen på mage och rygg hade nu gjort att jag inte sovit två nätter i rad. Jag bestämde mig för att ringa vårdcentralen och fick en tid redan samma eftermiddag. Först skulle jag bara genomlida en arbetsplatsträff. Väl där gick det väl ganska ok, tror att jag helt lyckades dölja min klåda. Däremot kan jag säkert ha uppfattats som mer disträ än vanligt och i värsta fall mer irriterad än vanligt. Jag vill i alla fall minnas att jag inte var tillfreds med mig själv, när jag gick därifrån. Men ändå ok med tanke på omständigheterna.

Besöket på vårdcentralen resulterade i två saker. Det antogs att jag fått en allergisk reaktion till följd av den hemgjorda kaptensglöggen. Reaktionen yttrade sig i flammiga röda kliande fläckar på mage och rygg och dessa skulle behandlas med Aerius 5mg allergitabletter. Däremot skulle min vänstra armhåla som nu antagit en färg som tagen ur en galen smiskfetischists våta dröm. Den skulle istället behandlas med Cortimyk det är en kräm emot fotsvamp. Något jag tyckte var märkligt. Vad är sannolikheten för att jag skulle råkat ut för svamp och allergisk reaktion på samma dag?! SSK på vårdcentralen föreslog att jag kanske inte tittade i min armhåla varje dag, det gjorde i alla fall inte hon förklarade hon. En förklaring jag tvingade mig själv att köpa. Men egentligen ville jag säga att jag tar deodorant varje morgon och att det sker framför mitt badrumskåp med spegel, men jag lät bli. Hon verkade ju säker på att det var svamp och vad vet jag, jag hittar ju knappt svamp i skogen.  

Fyra hemska dygn senare det vill säga måndagen den 16:de december ringde jag vårdcentralen igen, då SSk där sagt att jag kunde göra så om symtomen skulle förvärras. Jag knappade in mitt nummer, och fick ett automatiskt svar att dom skulle ringa mig tisdag förmiddag ca 11:00.

Nej men visst varför inte tänkte jag, har klarat av att sova två-fyra timmar per natt i nio nätter, ska jag väl klara en till. Utslagen hade nu spridit sig till armar, axlar, nacke och knäveck. Nu var det mer upphöjda, torra blaffor som gick in i varandra. Det kändes som att alla mina kläder var gjorda av tidningspapper, det skavde och jag frös om överkroppen fast det kändes inte som jag hade feber. Ibland blossade stora delar av överkroppen upp i nyans av blek Engelsman som solochbadat  en dag på en strand i Teneriffa, duttat lite fäckvis med solkräm, men i det stora hela missat det mesta och därefter vandrat omkring som ett levande stoppljus.

Jag fick en tid redan nästa dag. Det vill säga onsdagen den 18 december. Nu hade mina besvär mattats betydligt från helgen då besvären var som värst. Men det blev ändå fart på avdelningen. SSK kallade in läkare. Det togs blodprover , skickades fotografier av min överkropp till Hudkliniken i Borås och jag fick en direktremiss och tid redan nästa dag . Torsdag 19:de december. Dom förklarade att det normalt sett är en månads väntetid till hudkliniken i Borås.

Allt gick väldigt fort, för fort. Dom ringde från Borås medan jag tog blodprover. Innan jag ens fått min egen remiss. Jag svarade inte. Hörde bara att det ringde i fickan. När läkaren kom med remissen förklarade han att dom skulle ringa från Borås under kvällen eller nästa morgon innan klockan tolv. Om dom inte ringde skulle jag ringa upp.

När jag kom hem tittade jag på missade samtal i telefonen, såg att det gått samtal till röstbrevlådan vid den tid jag tog blodprov. Men jag såg bara numret till mamma. Så jag brydde mig inte om att ringa upp röstbrevlådan, hade ändå inte för avsikt att ringa upp henne, då det bara skulle göra henne orolig. Nästa dag klockan 11:45 ringde jag upp Hudkliniken i Borås eftersom att jag inte hört något från dem. Då får jag svaret att dom talat in ett meddelande på min telefon att jag har e tid hos dem 13:00 och att det blir svårt att få en ny tid på grund av högt patienttryck.

Jag rafsade ihop det viktigaste kollade busstider, sprang mot stationen och under loppet av nio minuter hade jag lämnat min lägenhet, laddat mitt busskort stigit på en buss och ringt en vän för att fråga om jag kunde låna bil. Men det fick bli bussen , då det var det enklaste alternativet. Hade fått en tid kl 13:00 i Borås. Det betydde att jag skulle ha nio minuter på mig att hitta en taxi, ta mig till sjukhuset och rätt avdelning.

Väl framme vid resecentrum i Borås lokaliserade jag strax en länga med taxis. Jag sprang dit och hamnade med världens skönaste snubbe till taxichaufför: Dynamit-harry korsat med Freddie Wadling och hans fantastiska skratt. Jag förklarade att det var bråttom, han tog genväggar, skrattade och svor om vartannat, alla var usla i trafiken utom honom själv. Han gjorde fantastiska omkörningar mitt i centrum. Sådana omkörningar som jag och mina vänner brukar benämna Göstavarning  efter  direktören Gösta i  Sällskapsresan 1.

Jag kom till hudkleninken exakt 13:00 och fick komma direkt till läkaren, som strax blev tre läkare. Dom kom fram till följande. Glöggen orsakade (kanske) den första reaktionen den 7: de december  men dom stora besvären orsakades antagligen av min medicin emot JCA som jag tog lördagen den 14 december. En medicin jag inte får ta om jag är sjuk. Men det kliade ju så förbannat och jag orkade inte ha både värk och kliande, antagligen skulle jag inte gjort så. Nu ska jag smörja med kortison i fyra veckor och träffa min läkare på reumatologen idag torsdag. Utslagen är nu bara små prickar, kliar inte så mycket, bara sådär lagom att jag inte kan sova. Men jag fungerar som människa igen! Hurra!!

PS: Min vänstra armhåla som antog en färg som tagen ur en galen smiskfetischists våta dröm, det var inte svamp utan allergi och eksem som allt annat.  

DS: Nu ska jag sova, inte i tusen år, men förhoppningsvis i fem timmar.

// Otto