Säger inte att mitt liv är tråkigt. Men jag känner att jag lever. Hade bjudit hem en dejt, men det slutade med att jag åt trerätters med en man som heter Robert. Visserligen en gammal kollega, så det var trevligt, men ändå, stor kontrast. Bloggen som är motsatsen till instagram. La upp ett stolt foto över att jag gjort min första joggingtur på sex kilometer i terrräng efter min avklarade cellgiftsbehandling. Valde att inte instagrama mina spyor från joggingturen, spyor  som är ett resultat av medicinen Methrotrexate . Medicinen som ger muntorrhet och illamående som biverkningar, dessa har jag känt av, men inte att mina leder blivit bättre. Tvärtom.  Test av medicin i tre månader. Tre månader av illamående, trötthet, minskade joggingturer, fler bilturer och jobbiga mornar. Bassängträning två dagar i veckan och ändå bli markant sämre, nästan vecka för vecka. Reumatism, en pissjukdom som stör min vardag och ständigt tvingar mig att ändra bilden av mig själv och anpassa mina intressen.

Jag gör allt jag ska, ändå blir jag sämre. Det skaver inne i höger axel, blir irriterat vid rörelse. Har inte kunnat rotera axeln på två veckor. Idag ska jag göra ett nytt försök att rotera ledkulan så att jag kanske kan raka mitt huvud. Det skulle kännas väldigt handikappande att tvinga be någon annan att raka ens huvud. Att inte kunna klara av det själv.  Särskilt då jag inte har något val av frisyr. Dock verkar min läkare tro att att jag kan variera frisyr då hon frågade om jag måste ha rakat som frisyr. Lite surt svarade jag henne, vad har jag för val? Jag blev lite stött. Vad tror hon om mig liksom, att jag vill se ut som Clownen Bozo??

Tid för ultraljud, ortoped och ny medicin. Till dess kortison och sjukgymnastik.  Känner mig på riktigt som ett vrak, som en skugga av mitt forna jag. Det finns ett jag innan medicinen Enbrel kom in i mitt liv, ett liv med Enbrel och nu en ny fas efter Enbrel och cancer. Får glädjas åt de tio åren jag hade Enbrel, och att jag överlevt cancer.  Men just nu känner jag mig som en fånge i min egen kropp.  Väldigt lite av det som jag vill göra, kan jag göra med min kropp. Om jag varit helt frisk skulle jag garanterat tränat någon timma om dagen, bara för att det är gött. Nu står jag här hemma med mina 3kg hantlar och gör 100 repetitioner för att bli trött. Använder jag tyngre hantlar får jag inflammation i mina armbågar.  Just det ja. Min flickvän har gjort slut också, så nu ska jag ut på marknaden igen. Stel, med värk och en kroppsform som Mr Burns från Simpsons. Sjukt attraktivt, kommer säkert gå fantastiskt bra.  Ungefär lika bra som Donald Trumps chanser att bli ordförande i Feministiskt initiativ, eller ta ett bad med Kim Jong-Un. 

Det är ju viktigt att ha något att se fram emot, har jag hört!  Så jag har beställt en Wok. Eller snarare världens bästa Wokpanna med 30 års garanti! Kan det bli bättre?

Det är trevligt med buljong, men kanske inte att hela ens lägenhet luktar buljong. Min lägenhet luktar buljong, köttbuljong. Jag kokade sådan igår efter Per Morbergs recept. En hel dag tog det, och priset är nästan det dubbla mot Bong. Värt.  Apropå kött så kom jag precis hem från Laboratoriet på stadens sjukhus. Jag börjar vänja mig vid rollen att inte vara lättstucken. Det har jag annars alltid varit. Men nu är mina kärl hårda och ärriga, Så det tog en stund. Och efteråt gav tanten på labb påståendet att det måste ha gjort ont. Hon hade nämligen först gått igenom kärlet och därefter gått tillbaka lite och letat förklarade hon. Jag svarade att det hade gjort lite ont. Men om hon inte hade nämnt det så hade jag inte reflekterat över att det gjort ont. Jag menar så har det varit på 20 av de 30 senaste sticken säkert. Dock reflekterade jag över att det inte var den minsta nålen i lådan som hon hittat.

Nu har jag varit sjukskriven sedan V.25 midsommarveckan. Det är en konstig känsla. Ännu mer skumt känns orsaken till sjukskrivningen. Cancer. Vem får det? Inte jag i alla fall, har jag tänkt. Det är en sjukdom som drabbar alla andra men inte en själv. Så tror jag dom flesta tänker. Man vet att en av tre kommer att få cancer under livet. Men man tänker inte att det gäller en själv.  I alla fall inte innan man fyllt 70. Nu har jag vant mig vid tanken, eller ja det gjorde jag ganska snabbt. Efter första behandlingen då jag mådde piss och blev inlagd på Onkolog och hematolog -avdelningen på Borås lasarett. Vilket för övrigt var en skum känsla eftersom jag varit där med klassen då jag läste till undersköterska 2009, vi tittade på dessa avdelningar, fick olika färgval på väggarna förklarat för oss etc.

Under min första behandling var jag lite naiv. Jag frågade SSK om det var ok att jag tog någon joggingtur då och då på de dagar jag mådde bra. Det var det inte. Hon tycktes ställd av frågan. Idag funderar jag inte så mycket på joggingturer, det känns så orealistiskt.  Men jag saknar dem. Särskilt denna höst som bjudit på så fantastiskt väder. Nu får jag promenera istället de dagar jag kan, och det gör jag. Jag har inte panik över min dåliga kondition eftersom att jag vet orsaken, och egentligen så är inte konditionen någon katastrof. En bra dag skulle jag kunna promenera någon mil i alla fall. Kanske två. Men jag nöjer mig med 5-8 km eftersom att jag inte ska anstränga mig. Varför vet jag inte. Det måste jag fråga. Är det för att min körtelfeber fortfarande var kvar efter 1,5 år. Eller är det på grund av cancern. Om jag varit frisk så skulle jag aldrig ha tillåtit mig att ha denna usla kondition jag har idag. Jag bor på tredje våning och ännu är inte trappan jobbig i alla fall. Jag reflekterar inte ens över att den finns. Jo en dag, då jag hade drygt 100 i vilopuls och bar ned min grill till bilen, och därefter upp för att hämta matkassar i två omgångar, allt för att jag ville grilla hemma hos pappa. Då kände jag av trappan lite. Blev något andfådd. Det var obehagligt, så ska inte ske. Jag blir ständigt förvånad över hur folk pustar i min trappa. Hade det hänt mig i friskt tillstånd då hade jag fått fullkomlig panik. Jag hade gått i varenda trappa som jag kunde hitta. Snarare än att undvika trappor som de flesta verkar göra, som tycker att det är jobbigt att gå i trappor.

Jag är glad över att jag har min aptit kvar. Jag lägger extra mycket pengar och tid på mat. På dagar som jag mår bra så testar jag gärna något nytt recept. Idag är det dagen innan behandling, så idag kommer det bli focus på ordentlig städning, matlådor och promenad. Vis av tidigare erfarenhet så kommer det inte bli någon promenad tis-fre. I bästa fall kommer jag ligga hemma på sängen 90 % av dygnet och må illa. I värsta fall kommer det att ske på Borås lasarett, serveras smaklös mat i babyportion där det krävs tre rätter för att bli mätt.

Jag är ju reumatiker också och sedan fem dagar tillbaks så är min reumatiska värk och stelhet tillbaka. Hoppas att det bara är ett tillfälligt skov. Hade nästan glömt hur det känns att vara reumatiker. Utan medicin eller varm dusch så kommer det nog bli hyfsat tungt, men man vänjer sig, det blir vardag det med. Normalt sett brukar jag starta dagen med en varm dusch om jag har värk. Då kan jag stå där i duschen, bli röd som en kräfta, badrummet är fyllt av rejäl ånga och jag slutar först att duscha när jag börjar må illa. Nu är det mer problematiskt att göra så. Dels så har jag en Picc line i armen, som måste täckas om jag ska använda ”regnduschen” vilket krävs då det inte är något tryck i duschmunstycket till duschslangen. Dessutom fixar inte min hud att duscha varje dag nu, särskilt inte i 20 minuter med varmt vatten. Duschar var tredje dag, med svag stråle och relativt snabbt och effektivt.

För övrigt drömmer jag om japanska sylvassa kockknivar. En dyr hobby som inte matchar min sjukskrivning, eller min garderob. Inser att jag egentligen borde lägga pengar på kläder. Fråga inte hur det gick till men du sitter jag här med en räkning på 2000kr för TYSKA kockknivar. Egentligen så borde dessa pengar gått till två par jeans eller 6-7 nya t-shirts. Mina t-shirts är katastrof och många är minst 10 år gamla. Vissa 15 år. Kvalité, visst! Men dom är inte så fina längre. En ny vinterjacka borde jag också skaffa mig. Vad vill jag köpa? En fjärde kockkniv, minst!

För övrigt så skulle det vara sjukt kul att lära sig svetsa. Så det måste pappa lära mig när jag blir frisk. Jag ska göra en bucket list. Några punkter är givna. Jag ska lära mig att Svetsa, Borra, och skruva på ett bra sätt. Jag vill kunna tillverka enklare möbler. Fantastiskt roligt. Skapa saker är något som är roligt och som jag borde göra mer!    

// Otto 

Dagens två funderingar:

1) När jag var liten var jag rädd för kroppen. Blod. Prat om kroppen, filmer innefrån kroppen etc. Fick lämna en biologilektion för att jag höll på att svimma när det visades flimmerhår i halsen i klass 8. När jag var ännu yngre höll jag på att svimma på en utställning på sjukhuset där dom berättade om huvudet med hjälp av en vattenmelon. Jag tittade på vattenmelonen, lyssnade på informationen, började må illa och svimmade. I morgon ska jag opereras. Det är ganska roligt ändå. humor.

2) lyssnat på stand-up. Utan att skratta. Fått storhetsvansinne och tänkt. Jobbar dom verkligen med det här?? Är det här verkligen kul? Det här kan jag också göra. Vilket jobb ändå! frihet under ansvar. Nä nu ska jag bli frisk. Så att jag kan pröva mina vingar och se om jag har timing. I mina bästa stunder tror jag det. Men oftast inte. Upp till bevis, fegis!  

/ Otto (inte så bitter) 

PS: Dags att bryta bekvämighetszonen, och utvecklas 

Står framför spegeln och försöker att återskapa den min som jag visade upp i fredags morse. Uppenbart är att det inte var någon trevlig syn. Mitt bekymmersveck var så starkt och djupt att jag numera måste ha ett hål i mitt skallben. Ansiktsuttrycket  var ihåligt och fågelholksliknande. Ungefär som jag stum av förundran begrunade en livs levande Marisan!

Det som föranledde mitt ansiktsuttryck var att en kollega föreslog att hon skulle ta med Karaoke på MIN 70-talsfest. Här har man gjort allt för att försöka få till en trevlig fest. Skapat ett tema för att minska risken till att det pratas jobb. tänker mig att man pratar mindre jobb om man inte ser ut som arbetskamrater. Jag har sett till att inte bjuda folk som inte går ihop med mitt Marcel Proust psyke eller min Bertil enstörings mentalitet. Så kommer det här. Hur säger man nej till någon som tror sig ha kommit på världens bästa idé, typ i nivå med elektriciteten. Karaoke, kan det bli mindre jag? Jag blev stum som en fisk, och tänkte, hur tänker du? Vad ska mina grannar säga? jag som är konflikträdd och allt, jag vill inte störa någon med falsksång. Skit samma. Någon eller några tycker säkert att det är kul med karaoke, så vem är jag att säga nej. 

Men förslaget kändes helt osannolikt. ungefär lika passande som om jag skulle träffa på mina tjejkompisar vid havet, sittandes på en vacker filt, med bubbel och Rosé på kylning, ätandes perfekta jordgubbar, på årets soligaste dag, till tonerna av mjuk soul. Så kommer jag där och säger mig ha världens bästa idé. Langar upp en oerhört rökig skotsk whisky, som kanske kan vara äkta, i alla fall om man ska tro på den trevlige kille som gav mig flaskan som tack för att jag vaktade en väska åt honom på toaletten på en klubb i Montenegro. Visst trevligt med bubbel, men låt mig först bjuda lite på denna vara, samt ha en liten lektion om dessa visserligen varma och ljumna öl, eftersom dom skvalpat runt i min cykelkorg hela dagen. Jo då se här, låt er bli exalterade av mina Georgiska veteöl, röda och gula etiketter med hammaren och skäran och allt. Ett recept från den gamla sovjettiden som numera har återupptagits i produktion! Visst är det fantastiskt, ta för er. Whisky och öl åt folket. Bubblet, äh, det kan ni väl vänta lite med? 

Vad har hänt mer i helgen? Jo ytterligare en ganska menlös date. Kaffe i solen vid Grönsakstorget och inredningstittande på Artillerigatan. Nära på noll kemi mellan oss, och kallprat som jag är sämst på. Dessutom håller jag på att bli flint. Min frisör har slutat med att tunna ut håret, så gjorde han alltid förr. Men sist sa han: jag har ändrat din frisyr lite, jag har sparat lite längre här ovanpå, så att du kan kamma över lite, så blir dina tunnhåriga fläckar mindre tydliga. En sak är säker, världen blir på något diffust sätt mer greppbar när man blir äldre. Fram tills dess att jag själv började tappa hår så var Kennedy  Bakircioglus frisyr en obegriplig gåta, idag förstår jag honom. När ska man släppa taget om sitt hår? Han släppte taget alldeles för sent. Men när är rätt? Det är bara att inse att man blivit gammal när man funderar på vilka som passar i tunnhårighet: Kjell Bergkvist, Lennart Ekdahl, Steffo Törnqvist, Clint Eastwood. Å andra sidan passar Björn Ferry i rakat, vad är rätt för mig? eller värst av allt, kanske blir inget rätt. Typ Jason Alexander, vad han än gör med sitt hår så blir det fel. Samma gäller Leif loket Ohlsson och Lasse Kronér. Kanske borde jag skriva på min dejtingsida att jag håller på att bli flint. Så slipper mina dejter bli förvånade när dom ser mig, för det tänker jag att dom blir det idag när vi träffas i verkligheten, på bild ser det ut som om jag har en kalufs. 

Känns helt osannolikt att jag ska hitta någon som passar mitt sinne och delar min humor. Börjar bli tråkigt att leta. Dessutom verkar folk tro att jag ska vara rolig, och det är ju en ganska stor missuppfattning. Jag rolig. Nä jag är oftast ganska tyst. Med en lätt hypokondrisk sida.

För ett tag sedan upptäckte jag gropar i mina naglar. Googlade, och det var extremt likt psoriasis- naglar. Vågar knappt kolla upp detta, men ska nog göra så, någon dag. Natten till fredag hade jag stickningar och domningar i hela kroppen, fötter och händer somnade, och det ilade i kroppen på ett obehagligt sätt. Började att googla, men det var för obehagligt så jag la ned. vid 03:00 stod jag inte ut längre, utan tog värktabletter. Något som jag har svårt för att göra. Tycker inte om att ta dem.  För några månader sedan vaknade jag med en extrem smärta i mitt bröst, smärtan gick ut i höger arm, jag kunde inte röra mig, blev helt genomblöt av svett, och kunde inte ta några riktiga andetag. Ingen aning om vad det var, men det varade i 40 minuter, och värken gjorde att jag inte kunde få tag på min telefon.  Fast det spelar ingen roll, jag hade aldrig ringt vare sig sjukvårdsupplysningen eller akuten, hade känt mig löjlig. Ringa för smärta i bröstet när man är 30+ , det gör man bara inte. På morgonen mådde jag som vanligt igen. Kan inte varit hjärtat, jag är för ung. Intalat mig att jag måste dragit till någon muskel på något sätt.   

Kanske skulle få med det här i min dejtingprofil på något sätt, "fysiskt vrak"  så kan jag krångla till det ännu mer för mig själv. 

Status: jo då, Hyfsat Bitter!

varit på en utvecklingsdag med jobbet. Allt var helt ok, och jag inser alltid på dessa dagar hur bra kollegor jag själv har. Sånt inser man efter att ha blivit indelade i diskussionsgrupper med folk man inte känner, Och känslan över att ha grymt bra kollegor den infann sig även idag. 

Efter lunch blev vi lovade aktivitet med instruktörer från ett lokalt gym. Jag andade oråd redan från början, och mina farhågor besannades. Rörelser till musik. för mig finns det inget värre. Det är då jag inser hur rörelsehindrad jag är. Det är inget jag vänjer mig vid, jag kokar inombords. Ilskan och frustrationen är total över att inte ha möjligheten att röra sig som jag vill. Att stå bland människor som kan röra sig, och själv försöka röra sig till musik, fast du har så mycket värk att du måste göra alla rörelser mycket långsammare än alla andra, vilket gör att du hamnar i otakt, eller att du inte kan röra armarna över midjehöjd på ett normalt sätt. att alla rörelser över midjan innebär viss smärta, och just denna dag mycket smärta, eftersom något hänt med höger armbåge, den värker kraftigt så fort den ändrar läge. Att skriva denna text, det känns som ett hugg nästan på varje tangentnedslag, men det är helt ok, för det är inte tråkigt att skriva. 

Att dansa när höfterna ahr en minusrotation både inåt och utåt, samtidigt som du inte kna röra armarna i rörelser ovanför midjan på ett naturligt sätt, samt att det inefattar hyfsad smärta. Vad återstår då av dansen? Jo att ta de steg som går att ta, samtidigt som man i andras ögon verkar loj och inte tar uppgiften på allvar. Jag vägrade att stå där och försvara mig varför jag inte deltog fullt ut. Ville inte ha ögon på mig, eller frågor till mig. Insåg att det var bättre att lämna lokalen och ta en promenad i det fina vädret, så det gjorde jag. fantastikt mycket skönare. Dessutom har jag aldrig förstått mig på människor som tränar inne, när det är skönt väder ute, och visst är det så att vi alla är olika och ibland mår bra av saker som är individanpassade.  Jag mår bättre av att promenera ute, än om jag skulle gå med andra fram och tillbaka inne.

När jag kom tillbaka från min promenad blev det Yoga. "Lyft armarna över huvudet" Inte en chans jag vägrade att sitta där pch kämpa med armarna och min smärta som ett miffo. Nästa: "slappna av och fokusera på armarna. det är ju alltid som svårast med smärta när man ska slappna av och exempelvis sova. Det är då man känner att man ändå har rätt så ont. Kanske hittar man lite nya smärtpunkter som under rörelse, doldes av den punkt som då smärtade mest. 

Instruktörens förklaring sedan: Att det var säkert vissa av er som var tveksamma innan dansen, men det är bra att utmana sig själv och göra sådant som man inte känner sig hemma i, det är utvecklande. Säkert så. Men först måste jag trivas nog med mig själv för att bli så stark att jag kan stå bland folk med full rörlighet och göra rörelserna utefter min förmåga. Där är jag inte än. Jag vill inte få min nedsatta rörlighet bekräftad genom att se andra röra sig obehindrat. Det gör för ont. Av den anledningen tycker jag inte om gymmiljön. Jag älskar egentligen att träna, men när kroppen inte fixar det i den utsträckning som jag vill, då blir jag frustrerad och arg. 

Att utmana mig själv, det ska jag göra inom något som är kul men skrämmande. vad det handlar om, det berättar jag inte, för jag är av uppfattningen att man inte ska tala om saker som man ska företa sig. Då ökar risken att sakerna inte blir genomförda. (Folk kan sätta griller i huvudet på en) Fast vågar jag genomföra det jag tänkt, då ska jag berätta, tror jag, fast det kanske beror på resutltatet, även om det inte är något idrottsrelaterat. 

Dagens sanning: det är alltid högt till tak om man ligger ned. Så tycker jag att utbildningsdagen var i stort. Det gick ut på att vara överenns och det som sas var bra, men hade önskat större djup och problematiserande. 

Dagens sämsta: Chefen som höll i allt hade bjudit in en kille för att föreläsa om sitt kommunikationssätt, som bestod av att han hade en laserpenna bakom ena örat och pekade på en tavla med symboler som hans assistent översatte till tal. Vid tillfälle frågade Chefen honom vilket intryck han hade av assistenterna inom kommunen. Sedan fick han inte chansen att svara, hon svarade åt honom. Att han säkert tyckte att vi var bra, för vi är bra, men kan alltid bli bättre! Strax innan hade föreläsaren berättat om svårigheten att prata med nya människor, eftersom att et tar lång tid att få fram orden, han hade även förklarat hur illa han tyckte om folk som pratade över huvudet på sin brukare. 

Dagens märkligaste var när gyminstruktören började prata om att hjärnan blir glad av att skratta, och ställer in sig på att vara glad om man skrattar mycket, så man ska sätta igång och fejkskratta för att lura hjärnan. Hon ville att vi skulle skratta i grupp, få gjorde så. Så hon gav upp. Fejkskratt är bland det värsta jag vet. Skratt ska komma från hjärtat, och bubbla fram, inte från hjärnan. jag skrattar sällan, ler mest. men när jag skrattar då bubblar det fam, det är gött! 

Dagens bästa: ett leende föder ett leende, det går inte att värja sig!