Senaste inläggen

Av nadablogg - 16 december 2015 00:02

Varit på julbord med jobbet och insett att jag har en personlighet lika upplyftande som åsnan Ior. Första tanken, usch vad mycket folk, värre än ett köpcenter. Är det ok, om man går innan det börjar? Hur säger jag det på ett bra sätt? Sedan stod jag där vid alla fat av mat, och funderade på om jag skulle hitta någon ny smak, något att ägna en positiv tanke. Det mesta var gott, men smakade ungefär som förväntat, ingen smaksensation någonstans. När skrattade jag med hjärtat senast, kände genuin glädje? Minns faktiskt inte. Ibland kan jag inse att jag är lite av en social katastrof, så långt ifrån en stämningshöjare det bara går. Såg en gammal klasskamrat i matkön 1,5 meter framför mig. En klasskamrat som jag inte varit så nära på över 15 år. Sa jag hej? Nä. Det orkade jag inte. Låtsades som om jag inte kände igen henne/ såg henne. Hon noterade inte mig heller. Skönt. Folk som bara ser mig, utan att veta vem jag är, eller är ytligt bekant med mig, måste tycka att jag verkar vara en oerhört grå person. Och det är rätt sant. Jag är inte den man säger: Oj vilken trevlig kille om. Entusiasm, det är något främmande för mig. Nu är min lägenhet snart renoverad och klar, så jag behöver ett nytt mål. Något som lättar trycket över bröstet, och skapar positiva tankar. Något att fastna vid, en tid framöver. Att bli stabil på att jogga milen under 45 minuter. Det är ett hälsosamt, bra och tydligt mål. Samt träna rörlighet och styrka i mina axlar-armar och samtidigt äta rätt. Alltså mer. Det vore en bra sysselsättning. Men då måste jag övertyga mig om att det är värt något. Få bort min likgiltighet. Men min ibland numera smärtande axel, även med medicin, den oroar mig. Och det är positivt. En känsla.

Tydligen ska jag få ultraljud på min mjälte så här ett år efter körtelfebern. Uppföljningen av hur min mjälte mår har tydligen fallit lite mellan stolarna. Och det är inget jag tänkt på. Men snart är det dags.

Jag vill bli bra på något. Det är jag inte idag, och det kan jag ha prestationsångest över. Jag vill hitta min nisch i livet. På pappret är jag en duktig undersköterska. I verkligheten hade jag inte passat för att arbeta på vare sig sjukhus eller vårdcentral.

I går skickade jag lite synpunkter till en chef gällande verksamheten. Han verkar ha tagit till sig av mina synpunkter. Men det jag ser, är hur hafsigt jag skrev brevet, hur jag borde formulerat mig annorlunda. Det gnager mer i mig, än den positiva känslan att han faktiskt lyssnade på mina synpunkter. Jag har oerhört lätt för att störa mig på mig själv. Hittar mest brister. Att vara nöjd, alltså med sig själv, inte materiellt. Den känslan. Hur hittar man den? Det är jag tveksam till att jag någonsin kommer att göra. Men bäst rent socialt, det är jag i alla fall när jag inte känner någon. Men att sitta med främlingar på ett bröllop tillsammans med mina vänner. Det är jag sämst på. Skäms i stunden och skäms fortfarande.

Ibland vill jag inbilla mig att jag har en viss känsla för humor. Planerad humor. För spontan det är jag inte. Men efter responsen av mina svar på folks presentationer när det kommer till nätdejting. Så kanske jag ändå har någon form av humoristiskt tajming. Men i verkligheten är jag rätt blek, och personlighetsmässigt kräsen. Bästa dejterna hittills var med en kommunist. Hon arbetade för partiet, men hade tidigare jobbat på svenska fotbollsförbundet. När jag sedan undrade om det inte var ett stort steg att ta att gå över att arbeta aktivt för kommunisterna efter att tidigare ha arbetat med fotboll. Då svarade hon: nä det är ungefär samma sak, den enda skillnaden är att jag nu arbetar för revolution; samtidigt som hon gjorde klickande ljud med tungan samt proffstecknet, och stoppade in en snus. Just här hade jag väldigt svårt att hålla mig för skratt. Fick kvälja ett skratt och var nära att få en laxbit i vrångstrupen. Hur många röster får KPML, 15.000? Nej förlåt, dom fick 10.000 röster år 1979 när dom var som störst. Idag ställer dom inte ens upp i riksdagsvalet. Revolution kamrater! 

Nä, men en bra låt till det här kanske? 


//BitterOtto

Av nadablogg - 19 februari 2015 11:10

Nu lägger jag ned. Det blir inga fler inlägg.

Av nadablogg - 19 februari 2015 11:09

Av nadablogg - 15 januari 2015 11:26

MR Kuk och hans vänner, där har vi det. Den säljande titeln. Men saken är faktiskt den att jag känner mannen som går under synonymen MR Kuk. Men nog om det, för en stund.


Kap 1Köttfärssåsen

Som titeln antyder så handlar boken också om oss vänner, mig inkluderad. Det är nu juni månad år 2013 och jag har fyllt 30 i år, och det har precis gått ett par grå och orkeslösa dagar efter midsommar när jag t träffade två av mina barndomsvänner Tallin och Dalmasen, som också är födda år 1983. Vi möttes upp i min lilla stad hemma hos Tallin. Min bror Bärra var också närvarande. Dalmasen har ett oerhört bra detaljminne. Han hänger upp sig på saker. Överdriver. Skrattar. Slår sig för knäna. Gör miner. Skickar ut anklagelser. Berättar om märkliga situationer som han, eller andra befunnit sig i. berättar om ångest. Därför var han givitvis även denna gång kvällen och nattens höjdpunkt. Allt började med en berättelse som fick oss alla inklusive Dalmasen själv att vrida sig och gråta av skratt. Nämligen berättelsen om O och Urk. O är två år äldre än oss och fattade tidigt tycke för olika substanser. Så gjorde även Urk. Urk är också född 1983. Uppväxt på samma lilla ort som vi och gått i samma klass/ parallellklass som oss från förskolan tills mitten av gymnasiet. Även han mycket liberal i dessa frågor.


Dalmasen är en social kameleont som är skötsam. Han arbetar som Socionom, är duktig, seriös enkel, anspråkslös och går hem i alla läger. Han har som sagt en stor variation av vänner. Urk är en av hans äldsta och O är en av Urks äldsta vänner. Nåväl, nu till historien om Urk och O som fick oss att vika oss dubbla.


Dalmasen berättade att han en dag hade hamnat i en diskussion om olika droger och dess effekter med O och Urk. Efter ett tag börjar O och Urk propagera för att heroin inte alls är så farligt, egentligen är det bättre än hasch och andra droger. Dalmasen tror inte sina öron och frågar dem om de inte själva hör hur illa det låter. Dalmasen ”- Heroin! Det var det värsta som man hörde om när man var liten”

Urk och O hugger tillbaka och menar att exempelvis Hasch är mycket mer beroende framkallande. Sedan fyller en mycket uppeldad och lite stött Urk i ”DU, FRÅGA NÅGON SOM VET! JAG HAR TAGIT HEROIN DOM SENASTE TIO ÅREN!!


Detta argument i stridens hetta fick oss alla att bryta ihop totalt. Det är svårt att skjuta sig själv i foten mer än så. Argumentet slog tillbaks emot honom med full kraft, övrig diskussion överflödig. // Otto (not so bitter today)

Av nadablogg - 28 december 2014 10:20

Som sagt. Jag har inte flyttat till Afrika. Dock har jag flyttat inom min stad, och det känns numera underbart. Min klump i magen har släppt. Min lägenhet har varit tyst sedan måndag den åttonde december. Ventilationssystemet fungerar numera som det ska.


Min yngsta kusin på pappas sida lever ett spännande liv som jag är lite avundsjuk på. Hon läser den utbildning jag velat läsa, utbildningen jag kom in på men valde att inte börja. Min kusin har varit i Egypten 5-6 gånger bara i år. Hon har startat en kvinnogrupp, möter gräsrötter inom mänskliga rättigheter och har blivit förhörd av Egyptisk säkerhetspolis i samband med att hon kommer in i landet. Hon har glatt svarat att hon är ”turist” och älskar Egypten och att hon längtar så efter landet varje gång hon kommer hem. Säkerhetspolisen har blivit smickrade och glada över hennes svar och allt har varit lugnt. För säkerhets skull ska hon åka till Egypten någon dag och bara turista, så att det syns i henne pass att hon bara är en turist som älskar Egypten. Varje gång hon ska besöka en kvinnogrupp eller en grupp på gräsrotsnivå inom mänskliga rättigheter så måste hon först höra med dem om det är ok att hon kommer, att hon inte äventyrar deras arbete och säkerhet.


Fast det är klart, jag är ju lite av en mes. Tyckte att det var nog spännande att några av mina vänner blev rånade på en svartklubb i någon källare då vi besökte Istanbul nu i november.  Några andra ur mitt kompisgäng följde med ett gäng turkar som tagit oss till en bar tidigare, vidare ut i nattens äventyr. Turkarna som dom följde med var inte välkomna någonstans, inte på en enda klubb, kanske var dom kurder, jag vet inte. Dom hade till sist lackat ur och han som såg ut som en storväxt handbollsspelare, han som var klart påtänd, och gav svaret att han dödade folk, på frågan, vad jobbar du med? Han slog till sist ned en vakt och det blev världens tumult. Min bror och några av mina vänner hade hastigt fått skynda därifrån. Vad gjorde jag? förmodligen stod jag och åt kebab när allt detta hände, eller så hade jag redan gått och lagt mig. Jag hade sedan tidigare dömt ut den aggressive ” handbollsspelarliknande torpeden som opålitlig, då han nästan tvingade mig oss att äta musslor som han köpt på gatan, musslorna förvarades i en genomskinlig plastpåse. Gång på gång sa han att han inte var terrorist, han var ateist. Ibland skrattade han sedan placerade han huvudet mellan benen då han satt på huk, rynkade pannan, skakade på huvudet och fick en tår i ögonvrån och sa att: Life is very hard.  


Vi har fått vägglöss på mitt jobb, jag känner mig oskyldigt utpekad, just på grund av mina många resor under året, men framförallt mina myggbettsliknande utslag, och att jag ibland vistas hos min flickvän på annan ort, samt att jag har flyttat. Jag tänker lite tvärtom. Skulle mina utslag bero på vägglöss så skulle vi hittat någon lus under flyttstädet, om inte innan, då mina utslag varat över ett år nu. Särskilt med tanke på hur lätt jag upptäckte dem på jobbet. Det är dessutom genom blodprov konstaterart att jag har allergi. Genom hudprovet på ett av dom myggbettsliknande utslagen hoppas jag får reda på vilken sorts allergi. Även om jag ”vet” att jag inte har löss hemma så är jag nojig. Har plockat bort matta i sovrum, tvättat kläder, bäddat med vita lakan så att spår ska kunna synas. Flyttat ut sängen till mitten av rummet så att jag har fri sikt över lister och liknande. Vaknar jag under natten tar jag upp mobilen och lyser ett varv med lampan för att lugna mina nerver. Jag ska börja skilja på arbetskläder och vardagskläder hemma. Känner mig glad över att precis ha köpt tvättmaskin till lägenheten. Känner ett visst obehag inför att gå till jobbet. Så: Hello Africa here I Come, skulle inte tro det. Jag är en mes ….som tycker om god mat….


Jag har dock vågat bestämma nyårsmat, och Ska fira med min flickvän hos min bror och hans fru tillsammans med hennes syster och dotter.


Meny:

Förrätt:  Ceviche på räkor.

Varmrätt: Entrecote med haschbrown, stuvad spenat, BBQ-sås och bearnaise.

Efterätt:  Gammeldags chokladpudding med grädde och bär


// Otto  

Av nadablogg - 5 december 2014 11:03

Vad har hänt? Jag har köpt bostadsrätt, flyttat, träffat en tjej, fått återkommande allergiska besvär och sålt min cykel för 250kr. Men framförallt har jag fått en ny chef. Inte bra. Fröken Asberger eller fru fyrkant med noll förmåga att läsa av en grupp.  Lika mysig som en kakelplatta utan golvvärme. Karisma som en löpandeband-fabrik. Hon meddelade kort att min tjänst kan komma att sänkas från 100 till 80 % bara sådär. Det har hon rätt att göra. Oavsett om assistansbeslutet är det samma. Jag blev mindre glad, undrade vad hon sysslade med, då hon talade om att flyt-timmar inte har existerat på flera år, att årsarbetstid inte finns där jag jobbar, och att medlemmarna inom facket (300 st) röstat EMOT att man ska få önska hur många procent man vill jobba då det nya systemet smart bemanning drar igång till våren.   


Min första tanke. Jag ska gå med i facket. Läsa in mig på mina rättigheter. Om jag sedan inte tycker om mina rättigheter, om rättigheterna inte är tillräckliga, då ska det synas. Jag ska försöka ställa till med ett himla liv. Men å andra sidan vill jag inte bli en offentlig figur.


Tanke nummer två: bara svälja skiten och skaffa ett annat jobb. Hade jag haft fysiken med mig, så hade jag sökt annat jobb. Något helt annat. Fast jag älskar mitt jobb.  Tanke nummer tre: hitta ett liknande jobb de resterande 20 %. Tanke nummer fyra, skriva en barnbok, hur svårt kan det vara? Som för övrigt skulle bli titeln på boken. Alltså vi pratar inte om något mästerverk, ingen Astrid Lindgren eller Alfons Åberg, bara att få något publicerat. Hur svårt kan det vara?    


Till dess: på nästa APT ska jag jobba för en god stämning, man vinner inget på att sura. Det mest konstruktiva är att försöka få henne att trivas och känna sig avslappnad i vår arbetsgrupp. Det är svårt att fatta tuffa beslut mot folk som man tycker om och känner för. Men framförallt vill jag ha ett trevligt möte nästa APT och framöver, det är segt som det är. Uppenbart är att hon inte prioriterar kaffe i sitt liv. Jag kommer sitta med en medtagen termos. Om jag hinner, så ska jag bjuda på någon form av bakelse, dock inte något som kräver fat, grädde eller vaniljsås. Tror inte att det skulle vara populärt då det skulle stjäla tid från APT…….


PS: blir nog bra till sist, men just nu känns min chef som en avbytare som fått hoppa in i Champions League-finalens nittionde minut med två väldigt skeva vänsterfötter som riskerar att förstöra allt.


Over and Out // BitterOtto

Skapa flashcards