Ser fram emot resan!

 Gösta: Tråkigt att du inte fick med dig jobbet till Tel Aviv, men om du har tur, så kanske vi kan få lite spänning i Istanbul...Gezi-Parken kanske är värd att besöka:)

 Ett land med stark censur, likt en diktatur. Kanske är det nu vi får uppleva verklighetens öst. Även om det kommer ske mer söderut än vår vana trogen. Men jag hoppas och tror att vi kommer ta del av finkulturen öl, fotboll, vackra byggnader och god mat, och att vi inte märker av fulkulturen censur, herr propaganda-apparat, förtryck av Kurder, kristna och armenier, med mera.

 Vi får passa oss för att bryta emot strafflagen 301:) En lag som skulle kunna vara hämtad från Tyskland år 1933.....Vill inte att det ska gå för oss som för  Orhan Pamuk:) 

 Håller vi oss undan denna medeltidslag, så är jag övertygad om att vi kommer få en fantastisk resa.

 "Strafflagen 301 förbjuder förolämpande av den turkiska republiken  , turkiskheten får inte angripas" För detta har 10.000 personer åtalats i Turkiet".

 Kan det bli mer öst? eller vad säger du Reiseleiter? :)

 Skickar med en liten inspirationslänk:  

http://www.svtplay.se/video/1973433/avsnitt-6-poesi-och-journalistik-i-Istanbul

 Mycket nöje!

 // Otto

Min frisör är fransman. Jag testade att klippa mig hos honom för fem-sex år sedan, sedan dess är jag fast. Första gången jag gick dit, så var det av bekvämlighetsskäl. Hans salong låg ca 20 meter från mitt hem.  Han hade frostat glas på fönstren till salongen, så man såg inte in från gatan.

Jag möttes av en märklig syn då jag öppnade dörren till salongen för första gången. Det var inrett som ett bibliotek, bokhyllor med böcker längs alla väggar. Salongen var byggd i etage. Tre trappsteg upp fick man sitta och vänta vid ett runt bord med tillhörande sköna fåtöljer.  Ur de inbyggda högtalarna i taket strömmade teknomusik. Jag kände genast att jag hamnat rätt, vilken udda salong.

En sommar bad jag min frisör att raka av allt mitt hår till två millimeters längd. Han vägrade.  Frågade mig om jag skulle in i militären, sedan skakade han på huvudet och sa att det skulle bli JÄÄÄTTEfuult. En annan gång frågade han mig om han fick klippa asymmetri. Kort på ena sidan och långt på andra. Min senaste klippning bestämde vi skulle bli med lite längre hår än gången innan, jag har aldrig känt mig så kortklippt som nu…..

Jag klipper mig ungefär var tredje månad, till min frisörs stora förtret. Varje gång skakar han på huvudet och säger: ”det är ssså lånnngt… puuih”  Han frågar vad jag använder för hårvårdsprodukter, sedan skrattar han. Oftast vet jag inte ens vilket schampo jag använder när han frågar.

En gång sa jag:

 ”Fruktis…tror jag….”   

Han: nå,nå,nå. FRUKTIS, så skakade han på huvudet och hävdade att det sliter på mitt hår. Sedan hade han givetvis ett schampo att sälja.

Han brukar ofta påpeka att jag börjar bli flint. Oj, oj, oj, du tappar hår va! Sedan smackar han lite med mungiporna sådär lite ömkande uppgivet. Sekunden senare har han en bra produkt att sälja. Varpå jag brukar svara:

”det är väl gött att bli flint, så slipper man klippa sig”

Han bedriver en droppinsalong, fast han vill helst att man bokar tid. Själva bokningen är också väldigt rolig. Så här går det till:

Jag: Hej, jag skulle vilja ha en klipptid!

Han: Ok, när vill du klippa?

Jag: Har du någon tid idag?

Han: JAAh, men NÄR vill du klippa.

Jag: Ehh, när har du tid?

Han, 2,3, halv fem, du bestämmer!

Jag: ok, klockan två blir bra…..

Inför resan till Malaysia så ville jag ha en klipptid resedagen och jag ringde med kort varsel, ca fyra timmar innan planet skulle lyfta. Han hade först inte tid, men när han hörde att jag skulle resa så ändrade han sig och sa:

”kom på en gång, jag fixar, inga problem. ”

När jag kom till salongen färgade han håret på en dam i sextioårsåldern. Men färgen skulle verka ca 20 minuter eller något sådant, så han skickade iväg tanten, sa att hon fick slå sig ned på en stol vid ett runt bord fyllt till bredden med tidningar. Tanten såg lite förvånad ut över frisörens manövrering, men satte sig lydigt vid det runda tidningsbordet. Femton minuter senare var jag nyklippt och glad.

Ibland (innan min frisör bytte salong) kunde han avbryta klippningen för att ställa sig bakom det frostade fönstret och kommentera folk som parkerade längs den enkelriktade gatan utanför. Sedan kunde han återigen smacka lite ömkande och berätta någon anekdot om personen som parkerade. Vid ett tillfälle öppnade han dörren och skrek:

”så där skulle du aldrig fått parkera i Paris!”

Min frisör menade på att det var alldeles för stort mellanrum mellan bilarna.

Personen som parkerade sin fina Audi svarade rappt:

”nähä, men nu är vi i Alingsås du!”

Sedan skrattade de ikapp och utbytte lite artighetsfaraser innan fransmannen åter gav  mig och mitt hår sin uppmärksamhet.

Det går sådär att införliva mitt nyårslöfte. Känner mig som en pensionär mer än någonsin faktiskt. En bidragande orsak är min barnreumatism JCA. Lederna känns torra, som om ledvätskan torkat bort. Det värker och jag är morgonstel. Min medicin Enbrel känns vissa veckor som ett sockerpiller. Fingrarna fastnar, värken pulserar i knäna, och axlarna gör ont att röra. Höger fotled är det också något knas med. Trots vila i tre veckor tvingades jag avstå Göteborgsvarvet. Fotleden värker fortfarande. Nu skiter jag i värken, och springer kortare sträckor ändå. Men den första kilometern springer jag som en skadeskjuten kanin. Nästan all vikt på vänster fotled. Jag misstänker att kaffe och alkohol är saker som påverkar min ledvätska negativt. Där av har jag gått från en måttlig konsumtion av dessa drycker till något som närmast liknar ett totalstopp. I snitt en halv kopp kaffe per dag. Det vill säga någon kopp på jobbet, men aldrig hemma. Ölförbud på helger med undantag för större festligheter. Seriöst vad är det för en sjukdom som kan påverkas av väderväxlingar. Låter helt osannolikt. Men av erfarenhet, börjar jag snart att tro på det. Och JCA, vad är det för ett namn! Pensionärssjukan hade varit mer passande.

Min fritid

Jag har förvandlats till Dr Kalkyl genom min ekonomiska app i mobilen där jag kartlägger alla mina utgifter. I den ekonomiska kalkylen har det gjorts plats för en gruppresa till Istanbul där vi ska bo på spa-hotell. Bastu, pool och citynära var det vi kollade på i första hand. Dr Kalkyl har också gjort plats för att kunna hyra tennistimmar på hemmaplan. Samt att kunna åka till kusten och fiska. Efter gårdagens tennis följt av jogging så är även vänster fotled drabbad. Att ignorera smärta kanske inte alltid är rätt ändå. Som en åldring med blöja vaggar jag fram. Nästan så att jag funderar på att gå baklänges i trappor.

Huset där jag bor

Här om morgonen harklade jag mig lite lätt när jag stod i köket och väntade på att vattnet i kranen skulle bli kallt. Då fick jag bankningar tillbaks i väggen.  Då blev jag i min tur irriterad och stirrade med en ironisk blick rakt in i betongväggen från 1950-talet samtidigt som jag utbrast: JAaaH med en röst likt Felix Herngren i sketchen Ordvitsar: Vilket rakt hår du har, och han svarar JAaaH.  Jag är över lag lik en grinig gubbe som stör sig på sina grannar. Igår lyssnade Miss Bankelibank på P3. Inte högt, men jag hörde vart enda ord. Det var som om jag hade på radion i mitt kök. Jag hörde varenda stavelse helt perfekt. Jag var dock inte arg på att grannen Bankelibank lyssnade på radio, jag var arg på att ett hus kan vara byggt på detta sätt.

Andra ålderstecken

Jag ratar kategorin fantasy med motiveringen att det är overkligt, och om jag promenerar i vacker natur så kan jag fyllas av känslan av storslagenhet. Jag kan stanna upp och bara titta med en ihålig blick och förundras över hur vacker världen kan vara. Och nej Afrika verkar det inte bli i år. Men jag ska på klimatvårdsresa till Montenegro och likt den pensionär jag förvandlats till så har jag redan börjat förbereda mig. Jag vill ha ut så mycket av resan som möjligt. Därför har jag letat upp alla självträningsprogram som jag någon gång har haft. Utöver detta har jag memorerat olika fysiska styrkeövningar som jag misstänker dyka upp under vistelsen. Situps 100 per dag, med hoppet om 200 st per dag innan september, ligga på rygg och cykla med raka ben rakt fram och åt båda sidorna, rumplyft, olika övningar med hantlar. Samt det viktigaste av allt, tänja och töja övningar. För att se om jag blivit smidigare och rörligare spelar jag tennis. Ett utmärkt utvärderings redskap och motivator. Här krävs rörlighet för att det ska vara roligt att spela. likt den skrangel-farbror jag är ska jag också lägga in ett klagomål: Skit-leder sedan mitten av april. Värk. Under gårdagens röntgen av mina händer fick jag dock mycket beröm av en rysk sköterska, hon lovordade mina händer flera gånger om, tyckte att dom var så fina. Hon undrade om jag spelade något instrument. Knappast. Tänkte en gång att jag skulle lära mig spela gitarr, men jag fick för ont i händerna….

Over And Out // BitterOtto  

Jag klev in i en silvergrågrönblå bil, och min blick möttes genast en gnyende, stirrig och arg hund. Jag hälsade snabbt på min gamla barndomskompis Kalle som satt bakom ratten. Sedan kunde jag inte hålla mig utan utbrast:

– shit vilket äckligt öga, jag stirrade in i en vitgrå sörja, det som tidigare varit ett öga hos Paris Hilton- hunden Bob.

Kalle svarade:

– du vet Bob han är 14 år och blind på ena ögat. Han är inkontinent också, vi misstänker även att han är senil. Han är helt galen ska du veta. Om han vore en Schäfer så vore jag död idag, sa Kalle och skrattade. Men han är väldigt söt, fyllde Kalle sedan i. 

Bob hade en filt under sig och satt helt lös på passagerarsättet bredvid Kalle. Bob stirrade på mig med sitt friska ploppöga. Det såg ut som om ögat när som helst kunde ploppa ur kraniet och falla ned på golvet. Han gnydde, morrade och stirrade. Där satt 1,9 kg hat och stirrade på mig. Bilen var full av skräp, en massa kartonger och ett bananskal låg på golvet nedanför baksätet där jag satt. På stereon spelades Red Hot Chilipeppers, och Kalle körde likt en biltjuv. På sätet till höger om mig stod en bakåtvänd barnstol med halvårsbäbisen Kid. Han sov, lugn som en filbunke och var tryggheten själv.

Jag hade fått stå och vänta på Kalle i 40 minuter innan han plockade upp mig. Det blåste och regnade lite lätt, men det gjorde inget. Jag lyssnade på sommarprat. Först lyssnade jag klart på Mia Skäringer. Därefter lyssnade jag på Andres Lokko. Båda var bra, och Andres musik. Den ska jag kolla upp.   

När vi väl kom fram så skrek min mage av hunger. Kalle ville att vi skulle ses efter 17:00, trots att vi båda var lediga. Jag ifrågasatte inte det, men antog att han skulle bjuda på mat. Eller att vi skulle köpa hämmat och äta tillsammans.  Så hade inte Kalle tänkt. Vi kom fram till hans lägenhet ca 18:30. Kalle hade ätit middag klockan 15:00. Kalle bjöd istället på te med honung.  Själv drack han nescafé. För en stund blev jag lämnad själv med hunden Bob i köket, då Kalle gick på toaletten. Köket var hunden Bobs revir. Han såg mig som en inkräktare och gjorde utfall, morrade, visade tänderna och betedde sig aggressivt. Hyllplan låg på golvet mellan kök och hall för att hålla Bob inom kökets ramar. Jag stod längst in, och hade ingen möjlighet att ta mig förbi Bob. Jag fick stå helt stilla tills Kalle kom tillbaka. När Kalle kom tillbaks så varnade han mig för att gå längs väggarna i köket. Tydligen brukade inkontinent-Bob kissa längs väggarna, så dom fick gå där och torka varje dag. Det låg odiskad disk över hela diskbänken och det stod smutsiga kastruller på spisen.  Det saknades diskställ, så den rendiskade disken låg på en kökshandduk på köksbänken.

Förutom den lite väl bohema flum-känslan i lägenheten, så var den mycket trevlig. Lågt till tak, lagom stora rum, fin utsikt åt alla håll, bra balkong och schysta möbler, om än idiotiskt dyra. Men det var dom, på något sätt. Kalle och Lisa så naturliga och oplanerade, som ständigt var på väg någonstans. Nu var båda föräldralediga samtidigt. Om två månader skulle dom iväg till Norge och jobba. Bo gratis och tjäna pengar. Leva på Kalles pappapeng och spara Lisas lön till kommande husköp.

Efter att vi förflyttat oss till vardagsrummet, med den extremt lyxiga jättesoffan, den snyggaste jag någonsin sett. Dock full av filtar för att skyddas från inkontinent Bob som nu satt med oss. Så berättade Kalle att Lisa var så extremt pedant och skulle hålla på och städa hela tiden, hon var en sådan som ständigt måste ha det rent kring sig, det var väldigt viktigt för henne. Jag trodde inte mina öron. Jag hade sekunden tidigare tänkt att det var ett under att det kunde vara så stökigt när två vuxna personer var hemma hela dagarna. Men golvet var nog dammsuget, antagligen för Kids skull.

Kid verkade må som en prins, han var glad och trygg. Kalle busade med honom då och då och hela tiden sa han på bäbisspråk, din lille tjockis, å din lille tjockis.

Vid ca 20:00 var min hunger på bristningsgränsen. Kalle förklarade att han hade veckohandlat ganska nyss, och att jag gärna fick ta en ett par mackor. Han la fram två runda polarkakor och ställde fram ett paket med bredgott. Det var allt. Jag åt och var ändå glad att jag kände igen Kalle. Förutom golvet utan dammråttor, så kände jag igen honom,  och bäbisen Kid kunde inte ha det bättre. Mätt, trygg och belåten hängde han över pappas axel och rapade av sig efter mjölkersättningen.      

   // Otto

Där stod jag, fem minuter sen och presenterades på scenen framför 400 elever i skolans största föreläsningssal. Jag befann mig i en helt ny stad som jag aldrig tidigare hade besökt. Jag var 20år gammal och hade precis fått min första egna lägenhet. Jag hade åkt till den nya staden med pappa dagen innan. Pappa hade ordnat en hyresrätt via blocket med kontrakt, via telefon och sedan fax. Utan att titta på lägenheten. Vi hann inte. Pappa jobbade, och jag befann mig utomlands större delen av sommaren. Först tre veckor på Teneriffa.   Sedan var jag hemma en eller två dagar, och så bar det av till Kreta med mina vänner.

Lägenheten skulle i alla fall vara en 1:a på 25kvm på första våning i ett flerfamiljshus med trädgård. Jag skulle få ett fullt utrustat kök, och sovalkov. Badrum skulle jag dela med en annan student.  Lägenheten skulle vara fullt möblerad, och tvavgiften skulle ingå. Dessutom skulle jag få en egen ingång. Bara betala hyra under 10 månader, en hyra på 2950 kr månaden (år 2003). Bostaden låg i ett villaområde ca 3km från skolan.  

Hyresvärden var en kristen, gniden judas i femtioårsåldern. En vit medelålders man utan samvete. Dessutom hette han Otto, som jag.

Jag och pappa hade kommit till huset lite före hyresvärden. Det såg bra ut, trevligt område, helt ok hus och trädgård. Tio minuter för att cykla till skolan. Sedan kom hyresvärden ”Judas” Smålands snålaste, mest ”snikna”, beräknande och lögnaktiga person.  Han började med att ta oss till baksidan av huset, till den egna ingången, som visade sig vara en extremt tunn källardörr. Han låste upp med en nyckel som såg antik ut, en riktigt klassisk nyckel. Pappa tittade på mig och skakade på huvudet, jag såg att det bubblade inom honom, han kokade inombords. Han var sådär arg att han inte kunde stå still, som när man var liten och hade gjort något dumt och pappa utbrast: du milde, vad ska jag ta mig till, DU, DU DU AAAAHHHH, sedan gick han iväg med raska steg med en blick av is. För att kyla ned sig själv, så han inte gjorde något dumt. Han gjorde aldrig något dumt.Nästan så arg var pappa nu.   

Här är tamburen förklarade hyresvärden. Vi stod på ett betonggolv med en ful rutig plastmatta över. Dörren var så dåligt tätad att vi såg ut. Det var så lågt till tak att pappa och jag inte kunde stå upprätta. Det vitmålade betongtaket färgade av sig i vårt hår, det såg ut som att vi drabbats av ett synkroniserat mjällanfall. Innanför tamburen fanns köket. Det bestod av två kokplattor, som låg ovanpå en träbänk. ingen köksfäkt. Ingen ugn, utan endast Micro. Fönstren var englasfönster utan tätningslister. Inte heller här kunde vi stå upprätta. Innanför köket fanns själva rummet, ett trappsteg ned. Så här kunde vi stå upprätta. Furu tak, billig svajigt laminatgolv i ekimitation.  väggarna bekläddes av en gul tapet, svampmålad anno år 1993. Som tagen ur Tvserien Tre Kronor. All el var feldragen, alla kablar var löst uppsatta, inga rör kring kablarna. Eluttagen bestod av dosor med förlängningssladd, som var uppklistrade på väggarna med svart eltejp.  Det fanns inte en enda möbel, och inte en enda lampa.

Från rummet fanns en tunn innerdörr som inte gick att låsa. Utanför den stod en frys från 1960-talet. Där hade jag tydligen ett fack. Källarkoridoren var smal och saknade belysning. Golvet var täckt av en vinröd heltäckningsmatta. Jag blev visad ett proppskåp och vilken säkring som gick till mitt kök. Sedan visade han mig en låda full med proppar och förklarade att man behövde byta ibland. Längst bort fanns badrummet. Ljusblå våttapet och ljusblå plastmatta på golvet. En plastmatta som var bajsbrun längs hela kanten i duschen och framför allt ett område i ena hörnet.  Tvättstugan bestod av en vanlig toppmatad tvättmaskin, som skulle delas av sex personer.  Tvättlinor i taket och lufttork. 

Pappa förklarade för Otto att han var besviken på honom, att det här var långt ifrån hur det hade låtit på telefon. Att han borde ge ett helt annat pris för denna usla standard. Otto blev aggressiv och snäste: passar det inte, så passar det inte. Jag har tio stycken till som väntar för att få en lägenhet. Så det är bara att bestämma sig. Pappa vände sig uppgivet till mig och frågade hur jag ville göra. Jag svarade att jag väl inte hade något annat val än att tacka ja, eftersom att jag inte hade någon annan stans att ta vägen.  Senare under kvällen hjälpte pappa mig att skruva ihop sängen, det enda jag tagit med mig förutom kläder. Kökssaker hade vi köpt tidigare under dagen.  Jag packade upp mina kläder och ställde ficklampan vid sängen.  Pappa åkte hem till sin stad. Där låg jag på sängen i ett totalt mörker, i en omöblerad källare, i en stad där jag inte kände någon.  Nästa dag skulle jag träffa min klass. Dom hade haft inspark under två veckors tid, och lärt känna varandra. Jag hade varit på Kreta med mina vänner och upplevt den mest fantastiska och galna veckan i mitt liv. En vecka som endast går att uppleva då man är 20 år.  En helt bekymmerslös vecka, utan en enda tanke på eventuell konsekvens av ens handlingar. Underbart.  

Inspark eller inte. Tydligen lyckades jag med bedriften att bli presenterad inför 400 elever på en upplyst scen, som min första kontakt med Högskolevärlden.  Från en mörk källare till en upplyst scen. 

Tidsoptimist som jag är, tänkte jag att det skulle räcka med tio minuter att cykla 3km till skolan, och hitta rätt sal. Men det visade sig finnas fyra våningar med hur många salar som helst. Jag blev tvungen att fråga mig fram och till sist lotsades jag fram till scenen framför rätt klass. Jag lotsades fram av en studievägledare som avbröt föreläsaren för min klass, för att istället presentera mig där inför 400 elever. Dom fick förklarat för sig att det var min första dag i klassen, efter som jag varit utomlands.  Jag kände mig sjukt obekväm med situationen. Dessa två första dagar av mitt ”vuxna” liv var kanske inte de bästa. Men bättre skulle det bli:)

Forts…..