Kan ju vara lämpligt att tala om att man lever. Om någon skulle läsa denna blogg och undra varför jag inte skrivit något sedan januari. Har genomgått en kraftig cytostatikabehandling för att behandla mitt Lymfom. Först var det fem behandlingar som skedde var tredje vecka i set om fyra dagar. Först antikroppar och sedan tre dagar med cytostatika. Mitt i allt detta så skulle det sedan plockas ut stamceller via blodet, som sedan skulle användas efter den sista avslutande högdosbehandlingen för att åter starta mitt immunförsvar som slås ut totalt av högdosbehandlingen.  För att plocka stamceller så sitter man fast via slangar och PVK till en apparat, "slungan" som sorterar ut stamceller från blodet. I mitt fall tog det sex timmar. Man ska ligga helt stilla för att inte störa apparaten. Det gick bra, fick en pisspaus på två min under dessa timmar, vilket behövdes då man samtidigt var under konstant dropp, och dom lyckades få ut 3.000.000 stamceller per kilo kroppsvikt. minimigränsen var 2.000.000 stamceller per kilo kroppsvikt. 

Under den avlutande högdosbehandlingen var jag inlagd i borås under 19 dadgar i juni månad. Dag ett så fick jag en ny CVK i halsen. Dag 2-7 bestod av cytostatika. Dag 7 så var det sjukresa till sahlgrenska för att få tillbaka stamceller.

Hade haft ont i bröstet under natten så meddelade det. Visade sig att jag hade ett konstigt EKG som kunde tyda på något. Fast sen fick dom klartecken från Borås. Alla som ser mitt EKG för första gången tycks tycka att det inte är normalt. Hur som helst så gick det fint att få tillbaka mina stamceller. Jag kände mig helt ok så bad om Permission över helgen, ssk och läkare lät något förvånade över min önskan. Men lät mig åka hem om jag hörde av mig varje dag och var tillbaka senast på tisdag. Detta var en fredag. var hemma till söndag morgon då mådde jag kass, så pappa fick skjutasa in mig till Borås. Sedan var det typ 10 dagdar isolering och återhämtning.

Under en veckas tid fick jag mat, vätska och mediciner via blodet. Detta för att man får sår från mage till mun, och har blåsor i munnen till följd av nollat immunförsvar. vilket gör att bakterier angriper kroppen. Jag hade hög feber, värk, kraftigt illamående med många kräkningar som följd, diarrer. Var väldigt svag. Fick sprutor i magen med morfin för värken ett par gånger om dagen. Samma mot illamående. men också intravenöst, fast det hjälpte inte. Värst var nog att hantera diarrer och kräkningar samtidigt som jag satt fast i droppställningen dygnet runt. "maten" tog 16 timmar per dygn att få i sig. Sedan var det vätskedropp dygnet runt vilket gjorde att man var tvungen att gå på toaletten minst varannan timma dygnet runt. Matdroppet krävde dessutom ström så varje gång man skulle resa sig upp fick man koppla loss sladden till eluttaget. 

När kroppen hade återhämtat sig såpass att jag fick åka hem så var jag väldigt svag. Hade svårt för att äta och drikca. Det kändes väldigt märkligt, när man inte gjort det på ett tag. Allt smakade också väldigt annorlunda för en ganska lång period framöver. Besk eftersmak, och avsaknad av smaker som sött och salt. Dessutom kraftig värk i munnen så att det var svårt att gapa stort, tänderna skavde mot kinderna eftersom att jag saknade slemhinnor. När jag var ute ioch gick så rann det ur ögonen också det för att jag saknade slemhinnor. Jag mådde även illa i någon månad efter att jag kommit hem. Första dagen orkade jag inte gå ett varv runt Borås lasarett. Efter en vecka hemma tog jag min första promenad på ett par kilometer. Det var tungt, men fungerade. Ska sägas att jag varit aktiv under hela min behandling, har varken fått eller kunnat träna. Men har gått 7-8 km per dag i snitt. Med undantag för behandlingsdagar och ett par dagar därefter. Hade min sista joggingtur en vecka innan behandlingen startade drygt 7 km i 5:30 tempo. Fast då var jag helt klart påverkad av cancern. 

Att jag tycker om att vara aktiv tror jag i alla fall har varit positivt för mig. Det går inte förklara hur mycket cytostatika tär på kroppen, och hur länge man påverkas av det. Jag märker frotfarade av effekterna av min första behandling 2016. Hösten 2018 var min kondition tillbaka halvvägs. Sett till hur det var innan cancern. Hade över 50 joggingturer där det stod helt still, inget hände med min kondition. Framförallt saknar jag muskler.

Men såhär två månader efter avslutad högdosbehandling får jag vara väldigt nöjd med att ha kunnat Fjällvandra dagsturer under en veckas tid. Det var jobbigt, och störigt att kroppen inte svarar som jag vill och är van vid. Men är oerhört taksam över att ha kunnat vandra 7-8 mil under en vecka. Särslillt då vi ofta valt att gå från topp till topp för att få se vyer. 

Om ca tre veckor är det dags för första röntgen sedan högdosbehandlingen. Samt omvaccination av allt som man ska ha. Då det slagits ut. Om allt ser bra ut så hoppas jag jobba 50% från oktober.

Anledningen till att jag inte skrivit något tidigare är för att jag inte vill älta skit, eller påminnas om att jag har cancer. Vill att det ska vara en obetydlig del av mitt liv. Något som jag kan glömma bort, förtränga, en fis i rymden. Varför påminnas om något som är jobbigt.  Därför har mitt instagram endast fyllts av fina bilder. Inget från sjukhusvistelser. Har till och med gått på ett par dejter, samt bokat in mig på weekend framöver. För att livet ska känns någorlunda normalt. 

Dagens låt: I Won't Back Down med Johnny Cash eller än hellre Ebbbot Lundberg. Inte Tom Petty.......Din lille glad-rockare till orginal....

// Otto, mindre bitter idag