Jag och några vänner hade samlats hemma hos Gabbe och Amanda under påskaftonskvällen för att umgås och äta efterrätt tillsammans. Alla varvade ned efter påskhelgens familjemiddagar. Gabbe och Amanda bor i en hyreslägenhet, högst upp i en etta. Det var varmt. Jag såg så påskaktig ut som jag bara kunde. Marinblå jeans, gul,röd,orange,svart skjorta och färgglad tygkasse med mina folköl. Folköl ja, en ren försiktighetsåtgärd ska sägas.

 I sensommars hade Gabbe och Amanda en liten tillställning närmare bestämt Gabbes 30årsfest, och framförallt fanns där vänner till Amanda, vänner som jag inte kände, utan bara hade träffat någon gång tidigare, och då hade jag bara sagt hej.

Men under 30årsfesten, som för övrigt är ett av mina första blogginlägg under rubriken ”Beslutsånget beskrivet i sms” så hade jag med mig en flaska rött. Den slank ned. Plötsligt hade jag förvandlats från en skugga i hörnet, till the center of attention. Jag berättade historier, levde mig in och gjorde olika röster för olika karaktärer. Jag var glad och alla skrattade åt mina historier, alltså gråtskrattade.  Dagen efteråt hade jag ångest över att ha tagit en massa plats. Att jag varit i centrum. Det är inte riktigt min grej.  

Nu på påskafton hade jag som sagt i förebyggande syfte tagit med mig folköl för att vara säker på att mitt starka överjag inte skulle flyta iväg. Min starka självcensur skulle hållas intakt.

Efter några timmar ringde det på dörren och där stod Stina, en vän till Amanda. Hon gick och hälsade på oss alla. Jag noterade att hon inte mindes min vän Tony, trots att de pratat med varandra ganska länge på Midsommarafton. Sedan vände hon sig till mig. Nej, men hej!! Det är ju du som är så rolig!! Och så lös hon upp med hela ansiktet.

Jag fattade ingenting, och såg ut som ett skeptiskt undrande frågetecken.

Och varför ska hon se så jobbigt bra ut, det gör ju saken ännu värre. Och som alltid var min bror där. Ett granskande öga. Det kändes som att jag satt fast i en tvångströja. Trots det glada bemötandet från Stina så vågade jag inte prata med henne. Hon satt vid tjejbordet, jag satt vid killbordet. Väldigt löjlig uppdelning, men det är ofta så. Tyckte att jag då och då fick lite glada blickar, men inget jag vågade tro på, så hon fick nog tyvärr skeptiskt undrande blickar tillbaka. Sedan är hon ju allt som jag inte är: impulsiv, levnadsglad, med röj. Fart och fläkt, social. Om jag står still, så hoppar hon för mycket. Det kunde jag och mina öron uppfatta genom att lyssna till tjejbordet.  

När killbordet skulle snapsa Becherovka så var jag inte sen. Kanske var Becherovkan den flytande livboj som skulle krävas för att få mig att bryta tystnaden och våga deltaga i en diskussion. Stina var säljare och kille och tjejbordet hade förvandlats till ett gemensamt. Alla diskuterade. Jag såg en öppning att berätta om mitt livs flummigaste telefonsamtal, så jag började lite trevande:

– Ja, jag har bara blivit köpt en gång. Ja på telefon alltså, eller hur man säger. Alltså bredband för COM hem. Det ringde en tjej när jag pluggade och hon ville sälja bredband. Jag svarade alldelses yrvaken och förkyld med en hes whiskeyröst:

– Ja hallå….

Sedan var samtalet igång, och jag ifrågasatte saker och ställde skeptiska frågor som hon aldrig tidigare råkat ut för. Hon började skratta, och bad om ursäkt, då började jag skratta. Vi båda gråtskrattade för ett tag. Jag undrade varför dom var så billiga och så. Jag sa att hon säkert var en ärlig tjej, men att hon fick återkomma, om en vecka, när jag kollat upp om det var så. Att hennes erbjudande verkligen var så bra som det verkade alltså. Det visade sig stämma och när hon ringde upp efter en vecka så tecknade jag ett avtal.

Min poäng var att personkemi är allt när det kommer till försäljning. Hade någon annan än hon ringt från COM hem så hade jag aldrig tecknat ett avtal.

Jag hade helt plötsligt även åsikter om synträning. Allt tack vare min allra flummigaste vän, också från studietiden. Han är fantastisk.

En ekonomikille hos Gabbe och Amanda berättade att han funderade på synträning. Det skulle finnas synövningar som gjorde att synen förbättrades utan glasögon. Jag berättade att en vän till mig höll på med det där under en period. Sedan förklarade jag, att det var exakt därför som jag inte trodde på dessa övningar. Jag förklarade att personen som jag kände och som höll på med dessa synövningar också började alla meningar med: ”enligt David Icke så”  

(David Icke är en utflippad konspiratör som ser smått galen ut, och menar att han blivit kontaktat av en ande. Anden berättade för Icke att han skulle bli känd, och att han var en helare med uppgift att upplysa jorden. Han har själv benämnt sig som guds son. Han menar att hela världen styrs av ett hemligt Babyloniskt brödraskap, en sorts utomjordingar i mänskligt skal. Bland dessa utomjordingar finns bland annat George W Bush, Hillary Clinton och Storbritanniens drottning Elizabeth II. )

Därför är det så oerhört roligt när min vän börjar en mening med: enligt David Icke så…..

Jag har inte träffat min gamle pluggkompis på snart två år. Innan dess hade det gått fem år sedan vi sågs sist. Jag måste besöka honom snarast. Sist jag var i staden som jag pluggade, det var alltså för fem år sedan. Ingen kan få mig att skratta så mycket, för ingen är så konstig som honom.

Han är en person som ligger på gränsen mellan geni och galen, de senaste åren är han nog lite mer åt det galna hållet. Hans liv är en film.

Lever han nästa vecka, så ska han få ett litet besök. Om jag får tag på honom…..

MMS från Gabbe 00:17 2014-04-18.

Känner du igen vyn?

Han har skickat ett kort taget från mitt gamla kök, ur min förrförra lägenhet med utsikt över vägen. Jag vet att Gabbe är där på utflyttningsfest, så jag svarar:

– Jag känner igen utsikten, rödljusen och jag minns ljudet utav raggare som stod och gasade vid dem. Jag minns den trevlige grannen Gunnar som ibland kunde festa till det, och skråla till hög dansbandsmusik. Jag minns köksfläkten som en hägring. Vet fortfarande inte om den fanns i verkligheten, eller om jag såg i syne.  Minns däremot matoset från min jacka…., takhöjden, köksbordet utav plankor och tegel. Jag minns tegelhörnet i vardagsrummet. Minns en tapaskväll, och min inflyttningsfest med rökare i köksfönstret, en skev fönsterbräda sedan 115 kg Patrik inte orkat stå och röka, och jag minns mig själv: överglad serverade jag starka Irish Coffee till höger och vänster. Framförallt minns jag en riktigt bra lägenhet, där jag bodde och trivdes!

Gabbes svar:

Haha, klockrent, Jesper läste just ditt SMS högt, han och Mira skrattar, allt stämmer  . Dom berättade att dom hamnade hos Gunnar förra veckan på en grogg på 20cl vodka å 20 cl fruktsoda efter att han helt lyrisk tagit emot en överbliven middag. Himla komiskt. Ser fram emot lördag kväll, blir kul att ses. Har du inget för dig i dagarna så hör av dig, hänger med mans å gänget på din nuvarande gata.

Sov gött

Jag Otto känner att jag vill lägga till ett PS till denna text.

PS: Sutaren har alltid haft de bästa förfesterna. Låten nedan är fest. Mycket Nöje

// Otto

Bob Dylan mannen med 100 olika röster och uttryck.  Humor, tragik och genialitet, allt i ett. Bästa hyllningen och tacktalet någonsin. Men för att förtydliga vad han sjunger i sitt framträdande av låten Masters of War kommer även en cover av Ed Sheeran med sitt mega-kristna utseende att förtydliga. Ed Sheeran, garanterat helt utan några farliga substanser i kroppen. Dock kommer han aldrig hålla ett tacktal lika genialt och äkta som Dylan. Låten, ja. Lika aktuell idag som under Vietnamkriget. Bob Dylan, ja. Lika aktuell 1964 som 2014. Ska se honom på trädgårdsföreningen i Göteborg den 15:de Juli. Jack Nicholson, vad ska man säga? Helt underbar presentation.      

Det grå paret, eller?!

Förra helgen var jag och min bror bjudna hem till ett par som vi känner. Bara vi och dom. Det var trevligt.  Dom är ett par som överraskar. Vid första anblick kan det verka som ett stelt, seriöst och aningen grått par.

Han arbetar som ingenjör på Volvo sedan sju år tillbaks. Hon har precis fått något mycket avanserat jobb inom sjöfarten. Jag tror inte att hon är kapten. Men hon har ett mycket ansvarsfullt jobb, som tar mycket tid. Hon tog skepparexamen tillsammans med Harald Treutiger för några år sedan, som en lustig parantes.  

Varför han är en rolig person som överraskar under den grå ytan, det orkar jag inte förklara här. För det skulle ta tid. Men han är en motsägelsefull man, med mycket färg som spretar åt olika håll på sin livspalett. Kontraster är nästan alltid roande och intressant hos en person. Det finns ingen i min bekantskapskrets som jag hellre vill hålla ett bröllopstal till, än just detta par. Ett ganska hårt tal, fast med mycket värme.

Hon är lång, ca 185 cm. Dom flesta tycker nog att hon ser bra ut. Kastanj färgat långt hår, normalbyggd med ett trevligt ansikte. Varför denna beskrivning?! Jo i lördags när vi hälsade på, såg jag så tydligt vad hon önskade var annorlunda med sitt utseende. Det var övertydligt, och väldigt roligt. Jag skrattade inombords.

Dom lagade mat. Hon skulle hämta en kastrull i ett litet luckskåp över en garderob i köket. Istället för att bara sträcka på armen och stänga luckan försökte hon göra ett graciöst typiskt tjejigt hopp. Hon låtsades att hon inte nådde för att stänga luckan, det krävdes ett hopp, fast hon hoppade utan att hoppa, fötterna lämnade marken, men böjdes egentligen bara bakåt och upp emot rumpan. Hon vek bara benen, och så daskade hon till luckan med en smäll. Som att det var precis så att hon nådde luckan utan att ha någon egentlig kontroll över sin armrörelse.  Jag skrattade inombords, tyckte att det var underbart roligt. Det var så övertydligt.  

Herr Stropp

Jag har haft kontakt med en mäklare under två veckors tid. Han har varit fullkomligt ointresserad av mig. Jag har inte hört ett gott ord om honom från någon. Men jag har aldrig träffat honom. Bara pratat i telefon. Ryktet säger att han brukar cykla med hjälm. Jag tänker mig att det är en vit frigolithjälm och att han ser ut och är klädd som journalisten Johan Hakelius. Om mitt liv vore en komedi, så skulle jag få tag på hans hjälm och måla eller skriva något obscent på den. Så att han skulle tvingas leda sin cykel hem från jobbet.  

Att inte imponera på en backpackertjej

Mall 1-A för att inte imponera på en backpackertjej som rest världen runt i 13 månader. Varav sju veckor bestod av att bo och leva i en bil som dom köpt i Indonesien för att sedan bila omkring där. Vi träffades på reggiebaren vid stranden i Malaysia. Hon och hennes syster skulle följa med oss vidare ut. Jag hade hållit mig i bakgrunden. Plötsligt kom hon fram till mig.

Hon  –du säger inte mycket du!

Jag –ehh. Nä.

Sedan mindes jag att hon berättat om att dom bodde på ett mycket skabbigt ställe på andra sidan gatan. Så jag frågade lite om det, sedan föreslog jag hotellet på strandsidan, vid baren, med utsikt över havet. Endast 130 kr natten. Jättebra tyckte jag, hade själv kunnat bo där menade jag.

Hon –puhh , vad dyrt!! Vi betalar endast femtio kr natten.   

Kvällen blev dock ganska rolig, jag hade extra roligt med en av systrarna, vi hade mer kemi. Men vi båda tycktes ha dåligt namnminne. Så vi fick presentera oss för varandra två gånger under kvällen. Dessutom ställde mitt dåliga ansiktsminne till det ytterligare när jag inte kunde se vem av systrarna jag tyckte var rolig.

Vi träffade även på varandra i Thailand av en slump. Vi åt lunch ihop. Tony,  jag, och systrarna. Vi pratade flygrädsla och terrorister. För att ha något att säga, tänkte jag att det kunde berätta om min terroristdröm som jag haft häromnatten.  Jag hade haft en mycket obehaglig dröm. Jag hade drömt att vår Resort blev utsatt för terrorister.

Drömmen kom nog dels på grund av det försvunna flygplanet hos Malaysian Airlines.  Det flygbolag vi åkt med två dagar tidigare från Kuala Lumpur. Det berodde också på att Malaysias militär bokat stora delar av den Resort där vi bodde. Dom gick omkring med full mundering- pistoler och k-pistar.

Jag drömde att jag vaknade mitt i natten när jag låg och sov. Jag vaknade av att det luktade blommor på vårt hotellrum. Sedan såg jag röken från ventilationen. Därefter märkte jag att jag inte kunde röra mig, och att jag höll på att kvävas. Tony kravlade på golvet emot balkongen. Sedan vaknade jag upp ur drömmen, alldeles kallsvettig, och trodde att jag blivit utsatt för en gasattack.

Ganska bra mardröm, om jag får säga det själv. Systrarna var inte lika imponerade. Dom tyckte nog att jag var lite mesig, och menade på att de endast drömde mardrömmar om dom var riktigt sjuka…..