Jag klev in i en silvergrågrönblå bil, och min blick möttes genast en gnyende, stirrig och arg hund. Jag hälsade snabbt på min gamla barndomskompis Kalle som satt bakom ratten. Sedan kunde jag inte hålla mig utan utbrast:

– shit vilket äckligt öga, jag stirrade in i en vitgrå sörja, det som tidigare varit ett öga hos Paris Hilton- hunden Bob.

Kalle svarade:

– du vet Bob han är 14 år och blind på ena ögat. Han är inkontinent också, vi misstänker även att han är senil. Han är helt galen ska du veta. Om han vore en Schäfer så vore jag död idag, sa Kalle och skrattade. Men han är väldigt söt, fyllde Kalle sedan i. 

Bob hade en filt under sig och satt helt lös på passagerarsättet bredvid Kalle. Bob stirrade på mig med sitt friska ploppöga. Det såg ut som om ögat när som helst kunde ploppa ur kraniet och falla ned på golvet. Han gnydde, morrade och stirrade. Där satt 1,9 kg hat och stirrade på mig. Bilen var full av skräp, en massa kartonger och ett bananskal låg på golvet nedanför baksätet där jag satt. På stereon spelades Red Hot Chilipeppers, och Kalle körde likt en biltjuv. På sätet till höger om mig stod en bakåtvänd barnstol med halvårsbäbisen Kid. Han sov, lugn som en filbunke och var tryggheten själv.

Jag hade fått stå och vänta på Kalle i 40 minuter innan han plockade upp mig. Det blåste och regnade lite lätt, men det gjorde inget. Jag lyssnade på sommarprat. Först lyssnade jag klart på Mia Skäringer. Därefter lyssnade jag på Andres Lokko. Båda var bra, och Andres musik. Den ska jag kolla upp.   

När vi väl kom fram så skrek min mage av hunger. Kalle ville att vi skulle ses efter 17:00, trots att vi båda var lediga. Jag ifrågasatte inte det, men antog att han skulle bjuda på mat. Eller att vi skulle köpa hämmat och äta tillsammans.  Så hade inte Kalle tänkt. Vi kom fram till hans lägenhet ca 18:30. Kalle hade ätit middag klockan 15:00. Kalle bjöd istället på te med honung.  Själv drack han nescafé. För en stund blev jag lämnad själv med hunden Bob i köket, då Kalle gick på toaletten. Köket var hunden Bobs revir. Han såg mig som en inkräktare och gjorde utfall, morrade, visade tänderna och betedde sig aggressivt. Hyllplan låg på golvet mellan kök och hall för att hålla Bob inom kökets ramar. Jag stod längst in, och hade ingen möjlighet att ta mig förbi Bob. Jag fick stå helt stilla tills Kalle kom tillbaka. När Kalle kom tillbaks så varnade han mig för att gå längs väggarna i köket. Tydligen brukade inkontinent-Bob kissa längs väggarna, så dom fick gå där och torka varje dag. Det låg odiskad disk över hela diskbänken och det stod smutsiga kastruller på spisen.  Det saknades diskställ, så den rendiskade disken låg på en kökshandduk på köksbänken.

Förutom den lite väl bohema flum-känslan i lägenheten, så var den mycket trevlig. Lågt till tak, lagom stora rum, fin utsikt åt alla håll, bra balkong och schysta möbler, om än idiotiskt dyra. Men det var dom, på något sätt. Kalle och Lisa så naturliga och oplanerade, som ständigt var på väg någonstans. Nu var båda föräldralediga samtidigt. Om två månader skulle dom iväg till Norge och jobba. Bo gratis och tjäna pengar. Leva på Kalles pappapeng och spara Lisas lön till kommande husköp.

Efter att vi förflyttat oss till vardagsrummet, med den extremt lyxiga jättesoffan, den snyggaste jag någonsin sett. Dock full av filtar för att skyddas från inkontinent Bob som nu satt med oss. Så berättade Kalle att Lisa var så extremt pedant och skulle hålla på och städa hela tiden, hon var en sådan som ständigt måste ha det rent kring sig, det var väldigt viktigt för henne. Jag trodde inte mina öron. Jag hade sekunden tidigare tänkt att det var ett under att det kunde vara så stökigt när två vuxna personer var hemma hela dagarna. Men golvet var nog dammsuget, antagligen för Kids skull.

Kid verkade må som en prins, han var glad och trygg. Kalle busade med honom då och då och hela tiden sa han på bäbisspråk, din lille tjockis, å din lille tjockis.

Vid ca 20:00 var min hunger på bristningsgränsen. Kalle förklarade att han hade veckohandlat ganska nyss, och att jag gärna fick ta en ett par mackor. Han la fram två runda polarkakor och ställde fram ett paket med bredgott. Det var allt. Jag åt och var ändå glad att jag kände igen Kalle. Förutom golvet utan dammråttor, så kände jag igen honom,  och bäbisen Kid kunde inte ha det bättre. Mätt, trygg och belåten hängde han över pappas axel och rapade av sig efter mjölkersättningen.      

   // Otto

Där stod jag, fem minuter sen och presenterades på scenen framför 400 elever i skolans största föreläsningssal. Jag befann mig i en helt ny stad som jag aldrig tidigare hade besökt. Jag var 20år gammal och hade precis fått min första egna lägenhet. Jag hade åkt till den nya staden med pappa dagen innan. Pappa hade ordnat en hyresrätt via blocket med kontrakt, via telefon och sedan fax. Utan att titta på lägenheten. Vi hann inte. Pappa jobbade, och jag befann mig utomlands större delen av sommaren. Först tre veckor på Teneriffa.   Sedan var jag hemma en eller två dagar, och så bar det av till Kreta med mina vänner.

Lägenheten skulle i alla fall vara en 1:a på 25kvm på första våning i ett flerfamiljshus med trädgård. Jag skulle få ett fullt utrustat kök, och sovalkov. Badrum skulle jag dela med en annan student.  Lägenheten skulle vara fullt möblerad, och tvavgiften skulle ingå. Dessutom skulle jag få en egen ingång. Bara betala hyra under 10 månader, en hyra på 2950 kr månaden (år 2003). Bostaden låg i ett villaområde ca 3km från skolan.  

Hyresvärden var en kristen, gniden judas i femtioårsåldern. En vit medelålders man utan samvete. Dessutom hette han Otto, som jag.

Jag och pappa hade kommit till huset lite före hyresvärden. Det såg bra ut, trevligt område, helt ok hus och trädgård. Tio minuter för att cykla till skolan. Sedan kom hyresvärden ”Judas” Smålands snålaste, mest ”snikna”, beräknande och lögnaktiga person.  Han började med att ta oss till baksidan av huset, till den egna ingången, som visade sig vara en extremt tunn källardörr. Han låste upp med en nyckel som såg antik ut, en riktigt klassisk nyckel. Pappa tittade på mig och skakade på huvudet, jag såg att det bubblade inom honom, han kokade inombords. Han var sådär arg att han inte kunde stå still, som när man var liten och hade gjort något dumt och pappa utbrast: du milde, vad ska jag ta mig till, DU, DU DU AAAAHHHH, sedan gick han iväg med raska steg med en blick av is. För att kyla ned sig själv, så han inte gjorde något dumt. Han gjorde aldrig något dumt.Nästan så arg var pappa nu.   

Här är tamburen förklarade hyresvärden. Vi stod på ett betonggolv med en ful rutig plastmatta över. Dörren var så dåligt tätad att vi såg ut. Det var så lågt till tak att pappa och jag inte kunde stå upprätta. Det vitmålade betongtaket färgade av sig i vårt hår, det såg ut som att vi drabbats av ett synkroniserat mjällanfall. Innanför tamburen fanns köket. Det bestod av två kokplattor, som låg ovanpå en träbänk. ingen köksfäkt. Ingen ugn, utan endast Micro. Fönstren var englasfönster utan tätningslister. Inte heller här kunde vi stå upprätta. Innanför köket fanns själva rummet, ett trappsteg ned. Så här kunde vi stå upprätta. Furu tak, billig svajigt laminatgolv i ekimitation.  väggarna bekläddes av en gul tapet, svampmålad anno år 1993. Som tagen ur Tvserien Tre Kronor. All el var feldragen, alla kablar var löst uppsatta, inga rör kring kablarna. Eluttagen bestod av dosor med förlängningssladd, som var uppklistrade på väggarna med svart eltejp.  Det fanns inte en enda möbel, och inte en enda lampa.

Från rummet fanns en tunn innerdörr som inte gick att låsa. Utanför den stod en frys från 1960-talet. Där hade jag tydligen ett fack. Källarkoridoren var smal och saknade belysning. Golvet var täckt av en vinröd heltäckningsmatta. Jag blev visad ett proppskåp och vilken säkring som gick till mitt kök. Sedan visade han mig en låda full med proppar och förklarade att man behövde byta ibland. Längst bort fanns badrummet. Ljusblå våttapet och ljusblå plastmatta på golvet. En plastmatta som var bajsbrun längs hela kanten i duschen och framför allt ett område i ena hörnet.  Tvättstugan bestod av en vanlig toppmatad tvättmaskin, som skulle delas av sex personer.  Tvättlinor i taket och lufttork. 

Pappa förklarade för Otto att han var besviken på honom, att det här var långt ifrån hur det hade låtit på telefon. Att han borde ge ett helt annat pris för denna usla standard. Otto blev aggressiv och snäste: passar det inte, så passar det inte. Jag har tio stycken till som väntar för att få en lägenhet. Så det är bara att bestämma sig. Pappa vände sig uppgivet till mig och frågade hur jag ville göra. Jag svarade att jag väl inte hade något annat val än att tacka ja, eftersom att jag inte hade någon annan stans att ta vägen.  Senare under kvällen hjälpte pappa mig att skruva ihop sängen, det enda jag tagit med mig förutom kläder. Kökssaker hade vi köpt tidigare under dagen.  Jag packade upp mina kläder och ställde ficklampan vid sängen.  Pappa åkte hem till sin stad. Där låg jag på sängen i ett totalt mörker, i en omöblerad källare, i en stad där jag inte kände någon.  Nästa dag skulle jag träffa min klass. Dom hade haft inspark under två veckors tid, och lärt känna varandra. Jag hade varit på Kreta med mina vänner och upplevt den mest fantastiska och galna veckan i mitt liv. En vecka som endast går att uppleva då man är 20 år.  En helt bekymmerslös vecka, utan en enda tanke på eventuell konsekvens av ens handlingar. Underbart.  

Inspark eller inte. Tydligen lyckades jag med bedriften att bli presenterad inför 400 elever på en upplyst scen, som min första kontakt med Högskolevärlden.  Från en mörk källare till en upplyst scen. 

Tidsoptimist som jag är, tänkte jag att det skulle räcka med tio minuter att cykla 3km till skolan, och hitta rätt sal. Men det visade sig finnas fyra våningar med hur många salar som helst. Jag blev tvungen att fråga mig fram och till sist lotsades jag fram till scenen framför rätt klass. Jag lotsades fram av en studievägledare som avbröt föreläsaren för min klass, för att istället presentera mig där inför 400 elever. Dom fick förklarat för sig att det var min första dag i klassen, efter som jag varit utomlands.  Jag kände mig sjukt obekväm med situationen. Dessa två första dagar av mitt ”vuxna” liv var kanske inte de bästa. Men bättre skulle det bli:)

Forts…..     

Hallå där! Som Filip Hammar skulle uttryckt sig. Tack för den trevliga tillställningen i går. Som alltid givetvis! (Filip Hammarspråk) Eller ska jag kanske hälsa som följer. Uhhhh Mr-T some party you had last night huuu. I vilket fall som helst, lycka till med den stora städningen. Men som sagt jag vet ju att du har vanan inne, många svarta säckar kommer det att krävas…….

Ps:

Tveklöst årets godaste kaffe, med eller utan glaskross. Klart att du har en tång i köket……                    

Vi kan väl säga så här, jag kräktes två gånger första dagen jag flyttade in. Så äcklig är Svante. Visualisera följande: du har just ställt av hela ditt flyttlass i en helt ostädad lägenhet som luktar gamla sopor och äldre unken herre. Tänker att det luktar mummelman, även om det säkert är en dryck.

 Hela köket är kletigt och det har runnit brunt här och där. I diskhon ligger världens äckligaste disktrasa i en hink av svartbrunt vatten. Dammråttor dansar omkring i hela lägenheten.

Tänk dig att du ska gå in i badrummet för att borsta tänderna på kvällen. Du öppnar dörren och ser hur handfatet är helt brunt, även delar av kaklet. Du ser också skäggstrån lite här och där och ibland klumpvis. Badkaret är smutsbrunt. På handfatet står en rödbetsburk, i den ligger en klassisk tvål som badar i lite äckligt vatten och är brunsvart och sprucken. Du vänder dig emot toaletten och får syn på två stycken toalettborstar en på varje sida om toaletten. Den ena har en gång i tiden varit vit. Nu är den brun, och ligger i något konstig äckligt vattenbad. Det finns en behållare med vatten under borsten. Fläkten i badrummet har slutat att fungera för att den har dammat igen. Det är kvavt och unket. Låt mig säga så här:

Jag gick in för att borsta tänderna, fick syn på tvålkoppen, kunde inte stoppa mina kväljningar, utan spydde rätt ned i handfatet. Kallsvettig och likblek flydde jag i panik till köket i hopp om att borsta klart tänderna och bli av med spysmaken. Men i köket nåddes jag av en blandning av äcklig herrdoft och sopor. Samt Sveriges äckligaste disktrasa. Här kom spya nummer två. Jag gav upp, gick och lade mig alldeles kallsvettig och med en smak av spya.  I ett sovrum som luktade unken herre och mummelman. Nämnde jag att det var mer eller mindre stopp i alla vattenlås och avlopp? Eller att jag har min bild klar över vad Svante är för en typ av person, vilket gör det hela ännu äckligare.

Svante 61 år gammal och arbetar som bibliotekarie. Källor: Google och Svante själv. Svante hade bland annat en extra säng i sitt kök! Mysko. Han hade precis varit en månad i Thailand. Nu skulle han hyra ett hus mitt i skogen. Men först skulle han ut och resa ”se världen” i fem månader!

Min slutsats: Svante ska åka till Asien och slampa runt med så många han kan hitta. Sedan tar han med sig en fru hem till sin lilla stuga i skogen. (Fast det är bara mina tankar som skenar iväg, Svante kan mycket väl vara sveriges godaste människa, kanske är han volontär)

Ps: Har jag sagt att Stubbet är helt störd?! Hon måste ha ramlat i en puckelpist som liten, tror att det lossnat några viktiga delar, något ligger nog och skramlar där inne. Typ hennes överjag. Har tankar på ge henne förslaget att söka jobb som vinstutdelare på postkodlotteriet. Dom verkar ju söka galna personer utan takt och ranson.

Död åt Tengil! Ramla aldrig i en puckelpist, ha det gott, rid och ha kul så blir det en fin jul. Nä nu spårar jag ur, värre än Mikael Wiehe! Ha det!   

Hej. Ibland känns det som om himlen är gjord av sten. Precis som Håkan sjunger. Men när livet känns så där obeskrivligt bra, att det inte ens går att beskriva, den känslan har nationalteatern av alla band verkligen satt fingret på: ”Det finns skönhet i flodens silversånger. Det finns skönhet i gryningssolens sken. Men då ser jag i min älskades öga. En skönhet större än allting som jag vet.”

Visst är den bra! Kärleken. Det måste ju vara det som är meningen med livet. 

Tycker ni att jag har en flummig inledning? Ja då beror det på att jag alltid varit lite av en drömmare. I alla fall om vi ska tro min pappa och det får vi väl göra. Han brukade ofta komma förbi och säga: ”sitter du här och filosoferar, min lille filosof.” När han sa så brukade jag bli irriterad, i dag tycker jag att det var ganska roligt sagt av pappa.    

Fast nu får jag lägga ned. Det var ju varken musik eller min pappa jag tänkte recensera, utan jag tänkte bara skriva några tankar om hur det kan upplevas att födas och leva som……