Jag steg på tåget och luktade gammalt askfat, jag kom från ett moln av rök som skulle fått Bob Marley att bli avavundsjuk. Själv hade jag en smak av kära eller blod i halsen. Tittade höger, tittade vänster. Till höger fanns obekväma fällstolar längs långsidan av tåget, helt fria. Till vänster var det tvåsitssäten som alla var upptagna med minst en person. Jag såg två val framför mig. Gå höger och sitta obekvämt, men slippa skämmas över att att lukta fimp. Eller gå vänster för att sitta bekvämt, men skämmas för odören. Jag valde det senare alternativet och satte mig bredvid en lite äldre dam, bakom en Leila Lindblomsliknande person.

Detta var verkligen dagen piss. Eller Bengt röv, som en vän skulle uttryckt det. Efter ungefär en halvminut började den gamla damen att hosta och harkla sig, hon verkade allmänt besvärad. Jag skämdes och flyttade mig en aning på mitt säte, så att jag hamnade lite längre mot mittgången av tåget. Satt typ men den ena skinkan på stolen och den andra fritt i luften mot mittgången.

Tågkonduktörskan kom och tittade på våra kort. Mitt kort var till råga av allt inte korrekt registrerat. Trots att jag stämplat rätt, hade något konstigt skett, och vi tvingades diskutera med varandra, jag och tågkonduktörskan. Hon försökte stämpla mitt kort rätt, men det gick inte.

Den Leila Lindblomsliknande figuren framför mig vände sig om och tittade på mig genom springan mellan sätena. Hon tittade storögt, och jag som tittade rakt fram råkade stirra henne rätt in i de bruna rådjursögonen med mina torra och blodsprängda ögon.  Jag tyckte mig kunna läsa hennes tankar. ”-jaha ja, det här var första och sista gången jag åker kommunalt. Tjuvåkande pundare som luktar sump, nähä hujeda mig.”

Tanten bredvid mig började dock hysa viss sympati för mig. Hon förklarade för tågvärden att hon själv råkat ut för samma sak flera gånger då hon stämplat sitt kort.     

Samma dag förlorade jag en budgivning på en bostadsrätt. Och inte vilken bostadsrätt som helst, utan drömbostaden. Bra förening, megastor balkong, billig garageplats, mysig innegård, perfekt planlösning etc. Allt för att jag är en velig person, som tvingades ta ett beslut i ett passivt moln av rök. Tre handrullade John Silver på sextio minuter, och förmodligen tjugofyra dygn utan vädring kanske gjorde att mina sinnen rubbades i detta rum av passiv smärta.

För att tänka på något annat tog jag ett par öl med goda vänner senare under kvällen. Tyvärr hamnade jag vid ett bord med en gammal klasskamrat. Hon var odrägligt full, och jobbig. Men prata med mig, det skulle hon. Det blev stelt. Jag hade noll intresse. När vi gick i samma klass kallade jag och mina vänner henne för Bossen, för att vi tyckte att hon var en domderande och fyrkantigt tänkande individ. Svart och vitt, utan gråskalor. Även nu skulle hon vara lite överlägsen, då hon utbildat sig ytterligare en gång. Hon var nöjd med sig själv och tyckte att hon kommit långt här i livet. Medan jag stod och stampade på samma plätt. Som hon såg det.   

Vår konflikt i klassen hade börjat under en etik-lektion, då hon som vegan hävdade att hon tyckte att alla djur och människor var lika mycket värda för henne.  Jag skrattade då högt inombords och kunde inte motstå frestelsen att omkullkasta hennes ogenomtänkta påstående inför hela klassen.

Jag räckte upp handen och gav ett påstående. ”så du menar att du sätter lika värde på alla djur och människor!”

”-ja det menar jag, svarade hon.”

”Okay, så om du rent hypotetiskt skulle ställas inför valet att antingen döda ett barn eller döda en fästing, så skulle det vara ett svårt val för dig?!”

Hon blev då rasande och sedan dess har vi inte varit vänner, hon har inte ens hälsat på stan. Nu satt hon där, full och oklädsamt självgod.  

Hon skrek mig i örat. ”– du var så jävla kär i Johanna, är du fortfarande kär i henne?!

Sedan bara vände hon sig om och pratade med någon annan, utan att vänta på ett svar.

Själv blev jag sittandes alldeles fundersam. Kär! Var jag det? Om så, var det så tydligt? Johanna var ju rolig, intressant, lätt att få till skratt. Kanske skickade jag ett och annat flummigt sms. Om jag råkat ut för något roligt eller så, men det gör jag ju till alla vänner, killar som tjejer. Kär. Var hade non fått det ifrån? Snarare är det så att jag är mycket selektiv med vänner. Det är få som jag känner att jag har utbyte av, och du svartvita boss, kommer aldrig vara en. I vår klass fanns det två personer som jag hann upptäcka. Men så är jag också lite svår…..

Vad sänder jag för signaler egentligen??? Och ingen ny lägenhet…….då får jag väl vakna kl 05:30 i minst ett år till då. Underbart!

// Ytterligare en fantastisk dag i Bittermannen Ottos liv…….

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dagen D är imorgon   Mina vobblers är gjorda, kajaken har införskaffats, fiskar har fångats på mina egna beten. Hulliglösa, blyfria beten med miljövänlig färg och lack. Gjorda helt för hand där det enda elektriska verktyget har varit borrmaski...

Idag var rottet mågat som Per Ledin skulle sagt, och Fortum fick sig en släng av den heta sleven. Vem ringer en nionde gång på två dagar, när jag har lagt på luren varje gång? Det var min fråga till Fortums telefonförsäljare. Vad är problemet! Sluta ...

Hur var dejten? Tänk dig Saga Noréns röst i en kvinnlig variant av Carl Einar Häckners kropp och knopp, med sjukt högt gångtempo. Iklädd haremsbyxa, en virkad vit väst, under detta en tunn lila T-shirt. Under den, en svart tight och tunn tröja, by...

Frank Andersson förlorade sina första 40 matcher, ändå slutade han inte. Det säger något om en människa.  Thomas Wassberg har ett citat som blivit min favorit. ”Smärtgränsen den skiter jag i!” Detta som svar på en journalists fråga vart W...

Kan ju vara lämpligt att tala om att man lever. Om någon skulle läsa denna blogg och undra varför jag inte skrivit något sedan januari. Har genomgått en kraftig cytostatikabehandling för att behandla mitt Lymfom. Först var det fem behandlingar som sk...