varit på en utvecklingsdag med jobbet. Allt var helt ok, och jag inser alltid på dessa dagar hur bra kollegor jag själv har. Sånt inser man efter att ha blivit indelade i diskussionsgrupper med folk man inte känner, Och känslan över att ha grymt bra kollegor den infann sig även idag. 

Efter lunch blev vi lovade aktivitet med instruktörer från ett lokalt gym. Jag andade oråd redan från början, och mina farhågor besannades. Rörelser till musik. för mig finns det inget värre. Det är då jag inser hur rörelsehindrad jag är. Det är inget jag vänjer mig vid, jag kokar inombords. Ilskan och frustrationen är total över att inte ha möjligheten att röra sig som jag vill. Att stå bland människor som kan röra sig, och själv försöka röra sig till musik, fast du har så mycket värk att du måste göra alla rörelser mycket långsammare än alla andra, vilket gör att du hamnar i otakt, eller att du inte kan röra armarna över midjehöjd på ett normalt sätt. att alla rörelser över midjan innebär viss smärta, och just denna dag mycket smärta, eftersom något hänt med höger armbåge, den värker kraftigt så fort den ändrar läge. Att skriva denna text, det känns som ett hugg nästan på varje tangentnedslag, men det är helt ok, för det är inte tråkigt att skriva. 

Att dansa när höfterna ahr en minusrotation både inåt och utåt, samtidigt som du inte kna röra armarna i rörelser ovanför midjan på ett naturligt sätt, samt att det inefattar hyfsad smärta. Vad återstår då av dansen? Jo att ta de steg som går att ta, samtidigt som man i andras ögon verkar loj och inte tar uppgiften på allvar. Jag vägrade att stå där och försvara mig varför jag inte deltog fullt ut. Ville inte ha ögon på mig, eller frågor till mig. Insåg att det var bättre att lämna lokalen och ta en promenad i det fina vädret, så det gjorde jag. fantastikt mycket skönare. Dessutom har jag aldrig förstått mig på människor som tränar inne, när det är skönt väder ute, och visst är det så att vi alla är olika och ibland mår bra av saker som är individanpassade.  Jag mår bättre av att promenera ute, än om jag skulle gå med andra fram och tillbaka inne.

När jag kom tillbaka från min promenad blev det Yoga. "Lyft armarna över huvudet" Inte en chans jag vägrade att sitta där pch kämpa med armarna och min smärta som ett miffo. Nästa: "slappna av och fokusera på armarna. det är ju alltid som svårast med smärta när man ska slappna av och exempelvis sova. Det är då man känner att man ändå har rätt så ont. Kanske hittar man lite nya smärtpunkter som under rörelse, doldes av den punkt som då smärtade mest. 

Instruktörens förklaring sedan: Att det var säkert vissa av er som var tveksamma innan dansen, men det är bra att utmana sig själv och göra sådant som man inte känner sig hemma i, det är utvecklande. Säkert så. Men först måste jag trivas nog med mig själv för att bli så stark att jag kan stå bland folk med full rörlighet och göra rörelserna utefter min förmåga. Där är jag inte än. Jag vill inte få min nedsatta rörlighet bekräftad genom att se andra röra sig obehindrat. Det gör för ont. Av den anledningen tycker jag inte om gymmiljön. Jag älskar egentligen att träna, men när kroppen inte fixar det i den utsträckning som jag vill, då blir jag frustrerad och arg. 

Att utmana mig själv, det ska jag göra inom något som är kul men skrämmande. vad det handlar om, det berättar jag inte, för jag är av uppfattningen att man inte ska tala om saker som man ska företa sig. Då ökar risken att sakerna inte blir genomförda. (Folk kan sätta griller i huvudet på en) Fast vågar jag genomföra det jag tänkt, då ska jag berätta, tror jag, fast det kanske beror på resutltatet, även om det inte är något idrottsrelaterat. 

Dagens sanning: det är alltid högt till tak om man ligger ned. Så tycker jag att utbildningsdagen var i stort. Det gick ut på att vara överenns och det som sas var bra, men hade önskat större djup och problematiserande. 

Dagens sämsta: Chefen som höll i allt hade bjudit in en kille för att föreläsa om sitt kommunikationssätt, som bestod av att han hade en laserpenna bakom ena örat och pekade på en tavla med symboler som hans assistent översatte till tal. Vid tillfälle frågade Chefen honom vilket intryck han hade av assistenterna inom kommunen. Sedan fick han inte chansen att svara, hon svarade åt honom. Att han säkert tyckte att vi var bra, för vi är bra, men kan alltid bli bättre! Strax innan hade föreläsaren berättat om svårigheten att prata med nya människor, eftersom att et tar lång tid att få fram orden, han hade även förklarat hur illa han tyckte om folk som pratade över huvudet på sin brukare. 

Dagens märkligaste var när gyminstruktören började prata om att hjärnan blir glad av att skratta, och ställer in sig på att vara glad om man skrattar mycket, så man ska sätta igång och fejkskratta för att lura hjärnan. Hon ville att vi skulle skratta i grupp, få gjorde så. Så hon gav upp. Fejkskratt är bland det värsta jag vet. Skratt ska komma från hjärtat, och bubbla fram, inte från hjärnan. jag skrattar sällan, ler mest. men när jag skrattar då bubblar det fam, det är gött! 

Dagens bästa: ett leende föder ett leende, det går inte att värja sig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dagen D är imorgon   Mina vobblers är gjorda, kajaken har införskaffats, fiskar har fångats på mina egna beten. Hulliglösa, blyfria beten med miljövänlig färg och lack. Gjorda helt för hand där det enda elektriska verktyget har varit borrmaski...

Idag var rottet mågat som Per Ledin skulle sagt, och Fortum fick sig en släng av den heta sleven. Vem ringer en nionde gång på två dagar, när jag har lagt på luren varje gång? Det var min fråga till Fortums telefonförsäljare. Vad är problemet! Sluta ...

Hur var dejten? Tänk dig Saga Noréns röst i en kvinnlig variant av Carl Einar Häckners kropp och knopp, med sjukt högt gångtempo. Iklädd haremsbyxa, en virkad vit väst, under detta en tunn lila T-shirt. Under den, en svart tight och tunn tröja, by...

Frank Andersson förlorade sina första 40 matcher, ändå slutade han inte. Det säger något om en människa.  Thomas Wassberg har ett citat som blivit min favorit. ”Smärtgränsen den skiter jag i!” Detta som svar på en journalists fråga vart W...

Kan ju vara lämpligt att tala om att man lever. Om någon skulle läsa denna blogg och undra varför jag inte skrivit något sedan januari. Har genomgått en kraftig cytostatikabehandling för att behandla mitt Lymfom. Först var det fem behandlingar som sk...