I början av mars så träffade jag min mamma för första gången på 30 år. Det var spännande.  Hon har humor, men samtidigt en sorgsen och begrundande uppsyn. Ingen kan läsa mig så bra som mamma. Jag älskar henne. Men det har inte alltid varit så lätt. Vi har setts många gånger genom åren. Men nu i mars var första gången som hon uppträdde som vilken mamma som helst. Inga konstiga vaneföreställningar, paranoida tankar, eller hysteriska skrattanfall. Vi träffades på riktigt, utan dunkla förgrunder. Den tunga slöja som brukar vila över hennes sinnen var som bortblåst.

Mamma berättade om sitt liv, och det var mycket intressant.  Jag som endast trott att hon jobbat på CSN, och beviljandet studielån. Vad fel jag hade. Det visade sig att mamma har varit översättare mellan tyska och svenska. Att hon jobbat på SKFs kontor, samt något kemikalieföretag och på bank. Mamma jobbade på ett företag som hyrde ut kontorspersonal till olika företag, så därför hade hon haft ganska många arbetsplatser.

Något som jag däremot visste sedan barnsben, var att hon varit distriktsmästare i bordtennis. Vi spelade mycket bordtennis med mamma när vi var små, jag och min bror. Det var jättekul. Mammas bordtennisslag var fruktade. Hon hade en enorm känsla. Hon placerade bollar lugnt och metodiskt, nästan som om hon spelade i slowmotion. Ibland kom det klassiska fotstampet vid hennes luriga servar. Inte ofta, men ibland kunde hon dra till med en rejäl smash, både backhand och forehand. Sedan kunde hon flina lite snett och be om ursäkt, medan brorsan och jag var mäkta imponerade.

När vi var små, jag och min bror, så tyckte vi alltid att mamma bodde på sådana roliga platser. Där fanns nästan alltid både pingisbord och biljardbord. Jag och min bror lärde oss biljard redan på mellanstadiet. Något vi hade nytta av när det börjades spela biljard på fritidsgården.

Pappa var inte alls lika road av att hälsa på mamma som vi var. Han ville alltid ut från de roliga byggnaderna. Ut i naturen. Till någon park, som inte luktade rök, eller sjukhus. Pappa kan ha Sveriges mest känsliga luktsinne. Åtminstone topp tio. 

Jag och min bror vi trivdes däremot rätt bra. Det fanns ofta mycket roligt, som våra lättfångade och lättflörtade ögon uppmärksammade.  Som antagligen pappa sedan tvingats förklara för oss på ett lite ansträngt sätt.

Vi lärde oss också att spela kort. Mamma kunde massa kortspel. Sedan lärde vi våra vänner. Vi hälsade på mamma varannan vecka fram tills att jag tog körkort. Pappa skjutsade oss varje gång. Ju äldre vi blev, desto mer sällan stannade han med oss hos mamma. Vi brukade vara där i två timmar och då passade pappa på att ta en promenad eller göra ärenden. Sedan hämtade han upp oss.

Väldigt tidigt började mamma med en trevlig tradition, redan under lågstadiet. Nämligen traditionen godis och pengar. Varje gång vi kom till mamma fick vi en massa Fanta och coca-cola eller sprite.  Vi åt Japp, Snickers, och olika typer av Marabou choklad, Plopp, Center m.m men icke heller att förglömma twistpåsen eller Aladdinasken. Allt med en distinkt smak utav kära.

I och med mammas nystartade tradition av pengar och choklad, så steg vår veckopeng med smått otroliga 1,000 %. från 5kr till 55 kr i veckan. Dessutom helt utan ansträngning. För veckopengen på 5kr som vi hade innan behövde vi handdiska familjens middagsdisk en gång i veckan (fem personer).  Den pengen var dessutom sämst i klassen. De flesta hade ca 20 kr i veckan. Den som hade näst sämst hade 10 kr och den som hade bäst 50 kr. Helt plötsligt fick jag och min bror 55kr veckan, och vi var överlyckliga.

Varje gång vi kom så hem så firade vi som om vi vunnit Olympiskt guld i ishockey. Vi höll den choklad som vi fortfarande inte hunnit äta upp, över våra huvuden, viftade med vår hundralapp, och vi var precis så odrägliga som bara som bara Sunes lillebror Håkan i Sunes sommar kan vara. Men vi menade inget illa, vi var bara överlyckliga. Vår styvmamma gav oss det allt för vanliga onda ögat, och snäste att vi inte behövde skylta med allt vi fått. Hennes dotter fick minsann inget av sin pappa. Så vi kunde väl visa lite respekt och vanligt hyfs. Minns att jag skämdes, och insåg att hon hade en poäng.

Att träffa mamma till synes mentalt frisk med rätt inställda mediciner för första gången på 30år. Det var märkligt. Men mest positivt. Mamma ställde frågor tillbaks. Hon sa inte längre bara jaha. Hon lyssnade. Vi höll en riktig konversation, i timmar. Men det var också smärtande. Det var tydligt att mamma var ledsen. Hon insåg mer än någonsin att hon var fast inom psykvården, att hon aldrig mer kommer jobba. Att hon kommer leva och dö i sin lilla 1:a i trapphusboendet där hon bor. Att hennes kropp är utsliten, och i dålig form, att hon saknar ork och livslust. Det enda som betyder något i hennes liv är jag och min bror. I väntan på våra besök består hennes liv av att rulla ciggaretter och röka, kanske spela lite musik, och i bästa fall utklassa personal i luffarschack, då och då.

Hennes tidigare mediciner i kombination med massivt rökande och stillasittande har gjort henne till ett fysiskt vrak. Jag och min bror plågas ständigt av ett dåligt samvete att vi inte hälsar på oftare än vi gör. Vi är allt hon har.

Vi hoppas att kunna få med henne på en bilutflykt till vår stad, visa hur vi lever, vart vi växt upp, och ge henne lite minnen tillsammans med oss, som utspelar sig utanför hennes 1:a. Så hon kan få något att berätta om, för första gången på 30år. En upplevelse att leva på, som i bästa fall ger mersmak och åter lite nyfikenhet på livet. Mamma vi älskar dig mer än du kan ana, så släpp tanken om att det bara är luffare och uteliggare som röker på balkonger. Sluta skämmas över att du röker. Släpp rädslan följ med oss på en tur, vi skäms inte det minsta för dig, du är den bästa mamma vi kunnat ha. Våga lev.