Jag och några vänner hade samlats hemma hos Gabbe och Amanda under påskaftonskvällen för att umgås och äta efterrätt tillsammans. Alla varvade ned efter påskhelgens familjemiddagar. Gabbe och Amanda bor i en hyreslägenhet, högst upp i en etta. Det var varmt. Jag såg så påskaktig ut som jag bara kunde. Marinblå jeans, gul,röd,orange,svart skjorta och färgglad tygkasse med mina folköl. Folköl ja, en ren försiktighetsåtgärd ska sägas.

 I sensommars hade Gabbe och Amanda en liten tillställning närmare bestämt Gabbes 30årsfest, och framförallt fanns där vänner till Amanda, vänner som jag inte kände, utan bara hade träffat någon gång tidigare, och då hade jag bara sagt hej.

Men under 30årsfesten, som för övrigt är ett av mina första blogginlägg under rubriken ”Beslutsånget beskrivet i sms” så hade jag med mig en flaska rött. Den slank ned. Plötsligt hade jag förvandlats från en skugga i hörnet, till the center of attention. Jag berättade historier, levde mig in och gjorde olika röster för olika karaktärer. Jag var glad och alla skrattade åt mina historier, alltså gråtskrattade.  Dagen efteråt hade jag ångest över att ha tagit en massa plats. Att jag varit i centrum. Det är inte riktigt min grej.  

Nu på påskafton hade jag som sagt i förebyggande syfte tagit med mig folköl för att vara säker på att mitt starka överjag inte skulle flyta iväg. Min starka självcensur skulle hållas intakt.

Efter några timmar ringde det på dörren och där stod Stina, en vän till Amanda. Hon gick och hälsade på oss alla. Jag noterade att hon inte mindes min vän Tony, trots att de pratat med varandra ganska länge på Midsommarafton. Sedan vände hon sig till mig. Nej, men hej!! Det är ju du som är så rolig!! Och så lös hon upp med hela ansiktet.

Jag fattade ingenting, och såg ut som ett skeptiskt undrande frågetecken.

Och varför ska hon se så jobbigt bra ut, det gör ju saken ännu värre. Och som alltid var min bror där. Ett granskande öga. Det kändes som att jag satt fast i en tvångströja. Trots det glada bemötandet från Stina så vågade jag inte prata med henne. Hon satt vid tjejbordet, jag satt vid killbordet. Väldigt löjlig uppdelning, men det är ofta så. Tyckte att jag då och då fick lite glada blickar, men inget jag vågade tro på, så hon fick nog tyvärr skeptiskt undrande blickar tillbaka. Sedan är hon ju allt som jag inte är: impulsiv, levnadsglad, med röj. Fart och fläkt, social. Om jag står still, så hoppar hon för mycket. Det kunde jag och mina öron uppfatta genom att lyssna till tjejbordet.  

När killbordet skulle snapsa Becherovka så var jag inte sen. Kanske var Becherovkan den flytande livboj som skulle krävas för att få mig att bryta tystnaden och våga deltaga i en diskussion. Stina var säljare och kille och tjejbordet hade förvandlats till ett gemensamt. Alla diskuterade. Jag såg en öppning att berätta om mitt livs flummigaste telefonsamtal, så jag började lite trevande:

– Ja, jag har bara blivit köpt en gång. Ja på telefon alltså, eller hur man säger. Alltså bredband för COM hem. Det ringde en tjej när jag pluggade och hon ville sälja bredband. Jag svarade alldelses yrvaken och förkyld med en hes whiskeyröst:

– Ja hallå….

Sedan var samtalet igång, och jag ifrågasatte saker och ställde skeptiska frågor som hon aldrig tidigare råkat ut för. Hon började skratta, och bad om ursäkt, då började jag skratta. Vi båda gråtskrattade för ett tag. Jag undrade varför dom var så billiga och så. Jag sa att hon säkert var en ärlig tjej, men att hon fick återkomma, om en vecka, när jag kollat upp om det var så. Att hennes erbjudande verkligen var så bra som det verkade alltså. Det visade sig stämma och när hon ringde upp efter en vecka så tecknade jag ett avtal.

Min poäng var att personkemi är allt när det kommer till försäljning. Hade någon annan än hon ringt från COM hem så hade jag aldrig tecknat ett avtal.

Jag hade helt plötsligt även åsikter om synträning. Allt tack vare min allra flummigaste vän, också från studietiden. Han är fantastisk.

En ekonomikille hos Gabbe och Amanda berättade att han funderade på synträning. Det skulle finnas synövningar som gjorde att synen förbättrades utan glasögon. Jag berättade att en vän till mig höll på med det där under en period. Sedan förklarade jag, att det var exakt därför som jag inte trodde på dessa övningar. Jag förklarade att personen som jag kände och som höll på med dessa synövningar också började alla meningar med: ”enligt David Icke så”  

(David Icke är en utflippad konspiratör som ser smått galen ut, och menar att han blivit kontaktat av en ande. Anden berättade för Icke att han skulle bli känd, och att han var en helare med uppgift att upplysa jorden. Han har själv benämnt sig som guds son. Han menar att hela världen styrs av ett hemligt Babyloniskt brödraskap, en sorts utomjordingar i mänskligt skal. Bland dessa utomjordingar finns bland annat George W Bush, Hillary Clinton och Storbritanniens drottning Elizabeth II. )

Därför är det så oerhört roligt när min vän börjar en mening med: enligt David Icke så…..

Jag har inte träffat min gamle pluggkompis på snart två år. Innan dess hade det gått fem år sedan vi sågs sist. Jag måste besöka honom snarast. Sist jag var i staden som jag pluggade, det var alltså för fem år sedan. Ingen kan få mig att skratta så mycket, för ingen är så konstig som honom.

Han är en person som ligger på gränsen mellan geni och galen, de senaste åren är han nog lite mer åt det galna hållet. Hans liv är en film.

Lever han nästa vecka, så ska han få ett litet besök. Om jag får tag på honom…..