I början av mars så träffade jag min mamma för första gången på 30 år. Det var spännande.  Hon har humor, men samtidigt en sorgsen och begrundande uppsyn. Ingen kan läsa mig så bra som mamma. Jag älskar henne. Men det har inte alltid varit så lätt. Vi har setts många gånger genom åren. Men nu i mars var första gången som hon uppträdde som vilken mamma som helst. Inga konstiga vaneföreställningar, paranoida tankar, eller hysteriska skrattanfall. Vi träffades på riktigt, utan dunkla förgrunder. Den tunga slöja som brukar vila över hennes sinnen var som bortblåst.

Mamma berättade om sitt liv, och det var mycket intressant.  Jag som endast trott att hon jobbat på CSN, och beviljandet studielån. Vad fel jag hade. Det visade sig att mamma har varit översättare mellan tyska och svenska. Att hon jobbat på SKFs kontor, samt något kemikalieföretag och på bank. Mamma jobbade på ett företag som hyrde ut kontorspersonal till olika företag, så därför hade hon haft ganska många arbetsplatser.

Något som jag däremot visste sedan barnsben, var att hon varit distriktsmästare i bordtennis. Vi spelade mycket bordtennis med mamma när vi var små, jag och min bror. Det var jättekul. Mammas bordtennisslag var fruktade. Hon hade en enorm känsla. Hon placerade bollar lugnt och metodiskt, nästan som om hon spelade i slowmotion. Ibland kom det klassiska fotstampet vid hennes luriga servar. Inte ofta, men ibland kunde hon dra till med en rejäl smash, både backhand och forehand. Sedan kunde hon flina lite snett och be om ursäkt, medan brorsan och jag var mäkta imponerade.

När vi var små, jag och min bror, så tyckte vi alltid att mamma bodde på sådana roliga platser. Där fanns nästan alltid både pingisbord och biljardbord. Jag och min bror lärde oss biljard redan på mellanstadiet. Något vi hade nytta av när det börjades spela biljard på fritidsgården.

Pappa var inte alls lika road av att hälsa på mamma som vi var. Han ville alltid ut från de roliga byggnaderna. Ut i naturen. Till någon park, som inte luktade rök, eller sjukhus. Pappa kan ha Sveriges mest känsliga luktsinne. Åtminstone topp tio. 

Jag och min bror vi trivdes däremot rätt bra. Det fanns ofta mycket roligt, som våra lättfångade och lättflörtade ögon uppmärksammade.  Som antagligen pappa sedan tvingats förklara för oss på ett lite ansträngt sätt.

Vi lärde oss också att spela kort. Mamma kunde massa kortspel. Sedan lärde vi våra vänner. Vi hälsade på mamma varannan vecka fram tills att jag tog körkort. Pappa skjutsade oss varje gång. Ju äldre vi blev, desto mer sällan stannade han med oss hos mamma. Vi brukade vara där i två timmar och då passade pappa på att ta en promenad eller göra ärenden. Sedan hämtade han upp oss.

Väldigt tidigt började mamma med en trevlig tradition, redan under lågstadiet. Nämligen traditionen godis och pengar. Varje gång vi kom till mamma fick vi en massa Fanta och coca-cola eller sprite.  Vi åt Japp, Snickers, och olika typer av Marabou choklad, Plopp, Center m.m men icke heller att förglömma twistpåsen eller Aladdinasken. Allt med en distinkt smak utav kära.

I och med mammas nystartade tradition av pengar och choklad, så steg vår veckopeng med smått otroliga 1,000 %. från 5kr till 55 kr i veckan. Dessutom helt utan ansträngning. För veckopengen på 5kr som vi hade innan behövde vi handdiska familjens middagsdisk en gång i veckan (fem personer).  Den pengen var dessutom sämst i klassen. De flesta hade ca 20 kr i veckan. Den som hade näst sämst hade 10 kr och den som hade bäst 50 kr. Helt plötsligt fick jag och min bror 55kr veckan, och vi var överlyckliga.

Varje gång vi kom så hem så firade vi som om vi vunnit Olympiskt guld i ishockey. Vi höll den choklad som vi fortfarande inte hunnit äta upp, över våra huvuden, viftade med vår hundralapp, och vi var precis så odrägliga som bara som bara Sunes lillebror Håkan i Sunes sommar kan vara. Men vi menade inget illa, vi var bara överlyckliga. Vår styvmamma gav oss det allt för vanliga onda ögat, och snäste att vi inte behövde skylta med allt vi fått. Hennes dotter fick minsann inget av sin pappa. Så vi kunde väl visa lite respekt och vanligt hyfs. Minns att jag skämdes, och insåg att hon hade en poäng.

Att träffa mamma till synes mentalt frisk med rätt inställda mediciner för första gången på 30år. Det var märkligt. Men mest positivt. Mamma ställde frågor tillbaks. Hon sa inte längre bara jaha. Hon lyssnade. Vi höll en riktig konversation, i timmar. Men det var också smärtande. Det var tydligt att mamma var ledsen. Hon insåg mer än någonsin att hon var fast inom psykvården, att hon aldrig mer kommer jobba. Att hon kommer leva och dö i sin lilla 1:a i trapphusboendet där hon bor. Att hennes kropp är utsliten, och i dålig form, att hon saknar ork och livslust. Det enda som betyder något i hennes liv är jag och min bror. I väntan på våra besök består hennes liv av att rulla ciggaretter och röka, kanske spela lite musik, och i bästa fall utklassa personal i luffarschack, då och då.

Hennes tidigare mediciner i kombination med massivt rökande och stillasittande har gjort henne till ett fysiskt vrak. Jag och min bror plågas ständigt av ett dåligt samvete att vi inte hälsar på oftare än vi gör. Vi är allt hon har.

Vi hoppas att kunna få med henne på en bilutflykt till vår stad, visa hur vi lever, vart vi växt upp, och ge henne lite minnen tillsammans med oss, som utspelar sig utanför hennes 1:a. Så hon kan få något att berätta om, för första gången på 30år. En upplevelse att leva på, som i bästa fall ger mersmak och åter lite nyfikenhet på livet. Mamma vi älskar dig mer än du kan ana, så släpp tanken om att det bara är luffare och uteliggare som röker på balkonger. Sluta skämmas över att du röker. Släpp rädslan följ med oss på en tur, vi skäms inte det minsta för dig, du är den bästa mamma vi kunnat ha. Våga lev.

Jag sitter på en strandfilt, en sådan med kudde och mönster, vid en ensam strandbar på en ö i Malaysia. På pallen med levande ljus bredvid mig står min whiskey sour utan socker, kanske saknade den fler rätta ingredienser. Ett träskjul med plåttak. Den bar som jag läst om som ett måste enligt en blogg. Och det var ett måste. Drinken saknade ingredienser, men var helt rätt i denna atmosfär.  Vågorna kluckade, stjärnorna blänkte på den nattsvarta himlen och alla lyktor gav ett behagligt sken över oss som satt och njöt. Ur högtalarna strömmade Beatles-låtar fast i Reggaetappning. Det var underbart. Här hängde vi på kvällarna. Jag och min vän alias Tony.

(min väns alias kommer efter att han delar livsfilosofi med karaktären Tony Sopranos när det kommer till familj och vänner, då ställer man upp. Resten av världen skiter man i. Tills de bevisat att de är värda ens uppmärksamhet. Det är hans livsfilosofi, vilket gör att vissa kan uppfatta honom som dryg).

tidigare under denna kväll hade två yngre killar från Norrland fått får uppmärksamhet.Vi hörde att de var svenskar då vi satt och åt. Vi gick fram till deras bord efter middagen. Dom satt och drack öl. Deras vän var helt utslagen och kunde inte fästa blicken på en fast punkt. Dom hade varit ute på en segeltur med fri alkohol, legat i ett nät efter segelbåten i timmar med sin fria öl. Det hade satt sina spår. Åtminstone på den minste av dem. Han hade tydligen även tagit ganska många shots. Han var fysikstudent i Singapore tillsammans med en av de andra två. Den tredje jobbade som flygledare hemma i Sverige.

Flygledaren och den längsta och nyktraste studenten skulle vidare ut. Jag och Tony kände oss som lilleputtfolk och då är jag ändå 186 cm lång. Flygledaren var dessutom bredaxlad som jag vet inte vad. Han tyckte om att träna sa han. Jag trodde honom. Hans kompis var ännu längre, men han hade gått ned över 20 kilo sedan han börjat plugga i Singapore. Så han var inte lika imponerande.

Dom båda skröt över sina bedrifter att få gratis drinkar av korta arabiska män på nattklubben dom varit på föregående natt. Dom ville dit igen. Till sina gratisdrinkar. Jag och Tony gav dem lite gliringar och menade att det inte var något att skryta över. Hade det varit vackra tjejer, då hade vi varit djupt imponerade. Men små arabiska män. Det ska man inte skryta med, det blir bara fel. Dom pratade i alla fall upp stället väldigt mycket.

Jag och Tony föreslog då att vi skulle visa dem vår strandbar, så skulle dom få visa sin nattklubb med små araber senare under natten. Därefter kunde vi ju stämma av och se vem som gav det bästa tipset. Jag var stensäker på

 att mitt och Tonys strandställe skulle imponera.

Nu satt vi där på stranden, fyra killar på två kuddfiltar. Delade historier och trivdes. Tony tyckte att det var dags för flygledaren att göra lite nytta, då han hade upptäckt två mycket vackra tjejer vid baren. Tony sa åt flygledaren att det var dags för honom att visa sina skills.

– Jag vill se vad du går för. Det har varit mycket tjöt om dina ramar nu, och att ni är så jävla bra, nu är det fan dags att ni visar det också.

– gå fram till baren beställ varsin öl till oss, och så kommer du tillbaka med de två tjejerna hit.

Flygledaren stegade iväg men han hann knappt in i baren innan tjejerna anade oråd och skyndade därifrån. Tony skrattade högt och vände sig till flygledarens studentkompis och sa:

– Hahaha din kompis är ju fullkomligt värdelös! Tjejerna springer ju som rädda harar när han kommer fram! Det sämsta jag har sett.

Flygledaren kom tillbaka med öl av märket Bavaria. I baren förvarades ölen i en trasig kylbox fylld med vatten och is. Du fick inte välja öl. Det fanns mest Bavaria, och öl var öl.

En blond tjej jobbade i baren och det hade blivit fel med våra pengar, vi hade fått för lite pengar tillbaka hade hon upptäckt, så hon sprang i omgångar och lämnade pengar. Till sist hade vi fått mer pengar tillbaks än vad vi hade gett. Kanske var hon hög som så många andra inom servicebranschen.

Vi hade tagit en taxi till baren. När vi kom fram så frågade Tony mig om jag märkt hur stenad chauffören var. Tydligen hade han haft glansiga, blodsprängda jätteögon som inte kunde fokusera. Samtidigt som han haft märkliga placeringar i trafiken under hela färden. Jag hade fått till uppgift att lokalisera vart vi skulle gå av, så jag hade inte ägnat en tanke åt vare sig chaufför eller trafik. Tänkte endast på strandbar och skön musik.

Lite senare under kvällen drabbades Tony av den ansiktesblindhet som jag så ofta själv brukar drabbas av. Lite retsamt började han skämta med en blond tjej som gick förbi oss vid strandbaren. Han anklagade henne för att ha dålig koll, kan ju inte ha sådana som dig anställda menade Tony, det leder ju till garanterad konkurs.  Han trodde att det var hon som jobbade i baren och gav oss för mycket pengar. Det var det inte, men det gjorde inget. Tjejerna blev glada och satte sig ned vid oss innan vi knappt hann föreslå det. Dom bara skrattade, och förstod inte alls vad Tony pratade om.

Ja och ansiktsblindheten den drabbade även mig under kvällen.

Fortsättning följer…..

Innan dess ett litet kort PS: måste få sagt att jag är väldigt stolt över min goda smak som åttaåring då jag önskade mig mitt första kassetband. Efter att ha sett Beatles i sina Sgt Peppers Lonley Hearts Clubs Band kostymer uppträda i något program på TV. Önskade mig ett Beatles band och fick det underbara bandet Beatles Past Masters Volym 2.  

Lyssna på ovanstående reggae cover av Imagine dröm er bort till värmen, känslan och stranden. Så kommer en fortsättning någon dag……

Drömmen om mustascher, den slog in. Alla tolv kom till Landvetter med mer eller mindre bra mustascher. Och i olika stilar. Hulk Hogan- look, Pappa Anton (Lönnebergastil), 1930-talets gangsterlook, moppemustasch, smal och vältrimmad Pimpmustasch,  Håkan Juholt-look och jag själv med en stil närmast kocken Paul Svennson, bortsett från hans hakskägg.

Väl i Prag bodde vi på ett Hotell med anor från 1400-talet. Det var grymt. Vi bodde två och två, då det var billigast. Jag och reiseleither Gabbe fick annexet. Ett rum på vinden med bjälkar, snedtak, takfönster och dubbelsäng. Ett litet rum, men extremt mysigt. Jag blev nästan lite bitter över att dela detta romantiska rum med en grov man. Men, men, fick se det positivt, Gabbe och jag har känt varandra sedan förskolan och jag visste att Gabbe inte snarkade.

Trots att resan skedde i oktober, så hade vi extremt tur med vädret. Under vår weekend från onsdag till söndag fick vi hela tre dagar med strålande sol och tjugo graders värme. Underbart.

Vi gick långa sträckor varje dag, men med många stopp. Plötsligt kunde vi höra någon ur gänget ropa: Törstig! Och då satte vi oss ned på närmsta hak och tog en öl eller två. Öl, mat, öl mat, öl, öl mat, öl, öl, öl, öl, öl. Ungefär så såg våra dagar ut. Men vi förflyttade oss hela tiden och fick därmed se hela staden. Ibland gick vi bakom någon guide och lyssnade.

Vi hade endast en aktivitet inplanerad i förväg till resan. Ett bryggeri. Prags äldsta. Det var helt underbart. Vi fick en fantastisk guide, han var energisk, driven och stolt. Med  humor torr som sandpapper. Han bar utseende och rörelsemönster likt Rowan Atkinson i Serien Svarte Orm. Med sin karaktär som antihjälten Blackadder. Bryggeribesöket var resans absoluta höjdpunkt.

Den inhemska maten. Alla restauranger hade ungefär samma mat. Tung mat. Dumplings av potatis eller bröd, ofta av bröd. Kött, sås. Grytor, grisknä, gulasch med bröddumplings. Lika romanistiskt vacker som staden är, lika oromantisk var maten. Som tur var så gick det att hitta restauranger utan inhemsk mat. Inte för att vi tolv mustaschprydda män sökte romantik, men efter tre dagar av samma mat så tröttnade vi. Tjeckien är utan tvekan ett land som värnar och vurmar om manligt höga kolesterolvärden och mängd före smak.

Nackdelen med att resa tolv killar till Prag och röra sig i grupp, det var utan tvekan alla inkastare till Sex Clubs. Det var som om hela Gran Canarias här av klockförsäljare flyttat till Prag. Vi som grupp kände oss som en ko som ständigt fick vifta bort flugor. Afrikanerna drogs till oss. För dem var vi en potentiell hög av pengar. En eftermiddag stod vi på ett torg och diskuterade vart vi skulle äta. Givetvis kom en afrikan fram och skulle tjata. Vi ignorerade honom fullständigt. Han höll låda i säkert tre minuter innan Frasse fick nog, och svarade afrikanen:  –sorry  we are all gay!  Afrikanen tittade på oss tolv mustaschprydda män, med hakan vid knäna, tillsynes chockad över ”öppenheten” kring vår sexuella läggning. Sedan fick han ett grubblande ansiktsuttryck och ett allvar i sin stämma och sa

–Ok guys I have something for you to. Då kunde vi inte göra annat än att skratta åt eländet, samtidigt som vi fick diskutera restaurang gåendes.

Efter att vi besökt bryggeriet så delade vårt gäng på sig. Hälften ville fortsätta med aktiviteten öl och stad. Vi andra ville ha variation i tillvaron och bestämde oss för att besöka ett lokalt badhus. Efter en 40 minuters lång taxifärd hamnade vi i en förort av höghus. Väl där möttes vi av en kulturkrock.  Till en början var allt som hemma. En 25 meters bassäng, en mindre och varmare bassäng samt en bubbelpool. Med andra ord ett rätt tråkigt badhus. Vi hade mest sett fram emot bastuavdelningen. En sådan fanns en trappa upp, och det var en ny upplevelse. Unisexbastu. Badbyxor och handdukar var förbjudet i bastun. Istället fick man något som såg ut som ett vitt underlakan att vira kring midjan, om man ville…och det ville inte alla Pragbor skulle det visa sig….det fanns säkert 10-15 olika sorters bastu. Vi tog en tom. Vi bredde ut oss, lade oss på bänkarna invirade i våra lakan kring midjan och njöt. Plötsligt försvann den sköna känslan av avkoppling då ett par från Prag i vår ålder dök upp i bastun. Vi tvingades sätta oss upp för att ge dem plats. Dom tackade genom att oblygt kasta lakanen. Tjejen satte sig med en oblyg självklarhet bakom Kalle med muttan i hans nacke. Vi fick varna honom för att luta sig bakåt. Vi kände oss alla obekväma. Vi gick ut i omgångar för att kyla av oss. Unisex dusch utan draperier eller ett öppet kallbad. Vi valde kallbad. Det var ändå lite avskilt. Även om det när som helst kunde dyka upp en hårig Babusjka eller oblyg skönhet och göra livet lite obekvämt. Min bror lyckades dessutom tappa sin pollett i det 16 gradiga vattnet. Med sin vita rumpa i vädret fick han dyka ned till botten och leta. När han väl hittat polletten saknades hans nyckel till skåpet. Den höll på att sugas ut genom ett svart hål i botten av badet. Han fick dyka på nytt och lyckades till sist bärga även den. Efter ett tag vande man sig vid oblyga Pragbor och uppskattade bastu och bad. Dessutom fanns ett avkopplingsrum. Ett varmt rum inrett som en jaktstuga. Där serverades öl och lättare mat. Dessutom hade alla ett lakan runt kroppen. Tryggt.

Fyra dagar i Prag var ganska lagom, borta bra, men hemma bäst. Tråkigt att säga, men oerhört sant.