Spridda tankar och diffusa iakttagelser

Den ryska ringsignalen

Farfar har en ringsignal på sin hemtelefon som låter likt melodin till ett ryskt tv-spel. I alla fall som jag föreställer mig ett. Farfar ser stolt ut när han dricker kaffe ur muggen med texten ”farsan är supertuff”. Det är alltid så. Dricker han inte ur den, så dricker han ur muggen: Världens bästa morfar. Själv får jag alltid en mugg med blommar, kanske pippi Långstrump eller något sånt.

Häxan från Blåkulla

Fick i veckan höra ett påstående om att jag säkert är ganska svår när det gäller inredning, att jag har mycket åsikter och så. Att eventuell kommande flickvän säkert skulle få ha sina duster med mig. Jag svarade väl inget så direkt, men tänkte att det var ju helt rätt. Exakt så har det varit. Fast nu har jag ändå lärt mig att kompromissa lite. Men när jag var 22 år och träffade drottningen av Blåkulla, då var det annorlunda. (Obs en snäll häxdrottning) Det var vår andra dejt, och jag skulle få följa med henne hem. Vi hade så roligt, gick på Hemköp & systemet, skrattade och hade fin kemi. Sedan öppnade hon lägenhetsdörren. Jag fick en chock. Möttes av en stor tingeltangel-krona i halltaket. Ett hem uppbyggt av kombinationen UFF och Indiska. Kryddat med krimskrams från loppmarknaden Gud glömde.

Väggarna krympte och drog sig mot mig. Den nyinhandlade kombinationen av glass, rött vin och vindruvor tycktes allt mer märklig. Vad är du för en häxa egentligen, tänkte jag, samtidigt som jag tyckte mig se hennes näsa växa sig krokigare och krokigare, bara av att jag tittade på den. När mörkret lagt sig så flydde jag efter en dålig ursäkt i panik över den lilla bron, för att landa i min egen lilla 1:a, lyssnandes på Bob Dylan med låten ” It Ain't Me, Babe ”, samtidigt som jag låg i sängen och tittade upp mot canvastavlan av Jimi Hendrix i en lugn blågrön harmoni.

Vill bara poängtera att jag inte är helt dum i huvudet. När chocken lagt sig fortsatte vi att träffas, och jag sa aldrig ett ont ord om hennes inredning. Jag tyckte ju om henne, och fick därmed se det som en del av henne, inget mer med det.

Nyår och stugan Gud glömde

Apropå förälskelse och uttrycket ”Gud Glömde” så ska jag nu berätta om nyår. Jag stod i badrummet och lekte väderkvarn, viftandes med mina armar, då det saknades handduk, lufttork, pappersservetter eller liknande.  Dessutom saknades det soptunna. Så jag uteslöt möjligheten att torka händerna med toalettpapper. Jag ville ju inte torka händerna och sedan spola ned toapappret. Då skulle jag ju ha tvättat händerna i onödan. Jag och mina blöta händer tog ett raskt kliv ut i köket till mina vänner. Det plingade på dörren och där stod hon. Kanske det vackraste som stått i ett par skor. Tänk er en yngre Malin Moström (fotbollspelaren) fast kortare, kanske 165 cm, mörkt halvlångt hår, smilgropar, lite lätt fräknig, markerade ögonbryn, normalbyggd. Gröna eller blå ögon, antagligen grönblå.

Hon skakade hand med alla. Jag hälsade såhär: Hej Hej! Otto heter jag, jag ska inte skaka hand, för jag är blöt om händerna! Bra start.

Sedan var det bastu och badtunna. Jag, Gösta och hans dotter tillsammans med Frida den den extremt fina tjejen från norr, (nu stammar jag i texten, samtidigt som jag googlat bilder på Malin Moström och insett att de inte gör Frida rättvisa) hamnade i bastun, då badtunnan var full. Katastrof nummer två. När Gösta det-sociala geniet och hans dotter gick ut för att ta luft då och då. Hamnade jag och Frida själva. Önskade då att jag bar personligheten av före detta handbollspelaren Magnus Wislander, men vet med mig att jag mer har en personlighet likt den vresige och fåordiga skidåkaren Thomas Wassberg. Jag lyckades ändå ta lite initiativ och hålla igång ett samtal. Lite stelt, men samtalet handlade om henne i alla fall, och hon fick berätta saker om sig själv och så.     

Sedan fick jag lite panik, flydde till badtunnan över rädslan om att bli lämnad själv med Frida igen. Rädd för mitt ordförråd skulle få mig att bli sedd som bastuns Forest Gump.  Det blev ett byte och badtunnefolket gick mot bastun. Alla utom Fridas bästa vän Amanda. Frida flydde bastun när allt folk kom. Hon gick mot mig och Amanda i tunnan.

Men hon sa att hon var rädd att det skulle vara för varmt.  Sedan stod hon där på stegen doppade fötterna, vände och vred på sig, klagade på värmen. Doppade sig lite, ställde sig på stegen, klagade lite och så höll det på innan hon till sist satte sig i badet. Där var det ganska avslappnat, kanske tack vare Amanda den gemensamma vännen.

Vid middagen på kvällen fick jag beslutsångest igen. Två plaster var lediga. En bredvid Frida och en längst bort på andra sidan bordet i trygghetens hörn. Efter velande, valde jag till sist tryggheten. Senare hände något märkligt. Jag fick en blick. En lång och lite flörtig. Jag drabbades av ett nervöst chocktillstånd. Vände snabbt bort mitt huvud, tittade upp i taket, ut genom fönstret, ned i tallriken och kanske snabbt över bordet igen.  Något programledaren Filip Hammar skulle beskriva som jag i det ögonblicket andades en okysst aura. Extremt osexigt.

Jag satt där med min värk och stelhet, och kortisonsalvan mot klådan i högsta hugg om kvällarna. Så blicken kom så oväntat. Varför jag? Ful ä jag också. En insikt jag ganska nyligen skaffat mig. Sedan jag tittat på fotografier av mig själv. Jag ser stelopererad ut. Smal och deformerad. Tidigare levde jag i den falska förhoppningen om att jag ändå såg ganska ok ut. Vilket jag baserade på att två oberoende personer i gymnasieklassen röstade fram mig som den snyggaste killen (vi var sex stycken killar i klassen, så inte mycket att skryta med). En Syriansk tjej och klassens bisexuelle kille stod för dessa åsikter. Jag blev glad men förvånad.  

Men varför fick jag blicken av Frida?? För mig helt oförståeligt.

På kvällen skulle det väljas rum att sova i. Det naturliga hade varit om jag och Frida delade på vardagsrummet då det fanns två bäddsoffor där. Paret Amanda och Gabbe kunde dela på dubbelsängen i rummet mittemot toaletten, genomgångsrummet mellan kök och matsal. Men jag fick välja. Det uppstod ett krig i mitt huvud och mina tankar brottades med varandra. Såg framför mig att jag inte skulle kunna föra ett vettigt samtal då Frida och jag vaknade. Tänkte att jag säkert inte skulle kunna somna, att jag skulle tvingas gå och kissa, minst en gång för att jag inte skulle kunna sova. Jag skulle vara rädd för att väcka folk. Samtidigt var det min chans att prata med Frida innan Jägaren-och sociala geniet Gösta anlände nästa dag utan sin dotter, och då skulle det vara kört.Om inte Frida innan dess på något sätt fattat tycke för min personlighet. Det slutade ändå med att Amanda och Gabbe fick sova med Frida i vardagsrummet. Feg som jag är tog jag dubbelsängen i genomgångsrummet.  

På nyårsafton fattade Gösta och Frida tycke för varandra. I alla fall för en stund. Övrigt var det en fantastisk nyårshelg. Trots att själva platsen för firandet var lite av ett skämt, och de som hyrde ut var ett fall för Uppdrag Granskning.

Sämsta födelsedagen  

Farfars nio år yngre syster dog på hans 95års dag, så han fick grattis- samtalet från systersonen. Fyra dagar senare klappade farfar ihop i sin lägenhet. Pappa hittade honom orörlig tvärs mellan badrum och hall, liggandes med huvudet i en pöl av blod och spya. Farfar var vid medvetande och klar i huvudet, men kunde inte röra sig. -Hur är det frågade pappa. –Hyggligt , svarade Farfar. Sedan fick han åka ambulans.   

Hej Tysken!

Kanske dags för din 30års present snart. Jag och Sutaren har äntligen kommit fram till en fransk meny bestående av en huvudrätt och efterrätt. Vad vi ska laga tillsammans låter vi vara en hemlighet.

Filmen däremot den får vi bestämma tillsammans. Antingen under dagen-D, över ett glas vin eller två. Eller tidigare, om du har förslag. Varken jag eller Sutaren är pirater, så här kan det uppstå komplikationer.

Hemmakväll i vår stad har ett sortiment tunnare än Mr. Burns. Bill & Bull Film med Korpulent-Sven har dock ett utbud bredare än honom och brorsan tillsammans. Tyvärr är butiken lika analog som skrivmaskinen av märket Hermes d.v.s den maskin som Korpulent- Sven antas använda för att föra ned sin bokföring, sedan han för 10 år sedan tog det stora beslutet att överge gåspennan.  

Enligt en vän till en vän av Fixarfrasse, så är det 100 % klart att Korpulent-Sven ska investera i en Comandor 64 som ska lösa alla problem. En digital filmkatalog ska upprättas. Korpulent-Sven ska bara skaffa ett extra telefonnummer till butiken, så att modemet via telefonjacket inte bryts när brorsan beställer hemkörning från lokala Pizzerian vägg i vägg.

Tyvärr är sannolikheten för denna smått otroliga teknologiska resa ca 0,05 % stor. Så risken är att du, jag och Sutaren får brottas och kippa efter andan i en butik som mer eller mindre kan jämföras med en trång ångbastu, med ett register som förmodligen skapades efter en Halv flaska ren Vodka.

Men har vi tur, så jobbar Korpulent-Sven, och han skulle mycket väl kunna vara stadens Rain Man. Jag kan tänka mig att filmkatalogen sitter inpräntad i hans huvud likt Katlamärket på Jossis bröst i Bröderna Lejonhjärta.

Tillsist: ge du förslag på dagar som du har möjlighet till denna kulinariska afton, så försöker jag och Sutaren att enas om någon av dessa dagar.

à plus tard

Jag har snart varit utan min medicin under fyra veckors tid. Intressant tid. Helt klart är att jag inte kan jobba, om jag inte får ta min medicin. Ok, jag har jobbat ganska mycket i början under dessa fyra veckor. Men nu är det klart svårare. Inga goda rester av min medicin verkar sitta kvar i min kropp.

Om jag skulle sätta in min smärta på ett streck i skala 1-10 så skulle jag nog sätta ett kryss mellan 5,5 och 6,5. Steget tio brukar stå för värsta tänkbara smärta. Jag är helt säker på att det finns oändligt många typer av smärtor som är grymt mycket värre än de jag upplevt i mitt liv. Men min personliga referens är kräkont. Inte ofta, men ibland får jag panikont i min rygg, nedre delen. En gång skedde det när jag cyklade. Det bara högg och högg. Jag fick stanna cykeln och lägga mig på rygg i ett dike. Det gjorde sådär ont att det var svårt att vara helt tyst. Jag tror visserligen att jag klarade mig utan att kräkas, den gången. Men andra gånger har det hänt att jag i samband med smärta blivit alldeles kallsvettig och kräkts. Så är det inte nu.

Hittills har nyårsdagen varit värst. Jag vaknade flera gånger per natt för att det gjorde ont, allra mest ont gjorde det i mina axlar. Men jag hade/ har ont överallt. Nacke, axlar, armbågar, handleder, händer, rygg, höfter och knän. Har inte ont i fotleder, fötter eller käkar.

Nätterna och mornarna är värst. Värken tilltar på kvällen och sedan blir den värre och värre. Värken och den oerhörda stelheten gör att kroppen känns extremt tung, det är som om jag har vikter på mig och pressas ned i madrassen av dem. Minsta rörelse gör att värken tilltar. Jag kan endast röra mig likt en sengångare, allt annat är omöjligt. Förberedelse för att gå upp, så här går det till:

1 Vända mig så att jag ligger på rygg, det kan ta tid. Ligga still på rygg, så att trycket från madrassen försvinner från båda axlar ca 10-30 minuter.

 2 Försöka röra lite på fingrarna. Försiktig bända ut dem, om de fastnat likt en klo.

3 Göra små, små rörelser med armarna, för att sedan öka succesivt mot större rörelser. Det här gör ont i axlarna. Så fort jag lyfter huvudet lite från huvudkudden, så låser sig nacken, sedan hugger det. Jag har olika typer av värk på en och samma gång. Molnande, huggande och pulserande.

4 Att vända på sig för att sedan sätta sig på sängkanten, kan ta några försök. Samma sak att ställa sig upp.  Att ställa sig upp är även det svårt att genomföra utan att utsöndra någon form av ljud typ: HUhe.  Jag går sakta med en ankgång, vaggar fram likt en 200 kilos man. Att sätta sig på toaletten är nästa utmaning. Om det var jobbigt för mina knän att ställa sig upp, så är det inget emot att sätta sig. Det här är inget som går på första försöket direkt. Jag får testa olika sätt att sätta mig. Vilket läge hugger minst i min höft, och kan mina knän hålla uppe min vikt? Efter tre till fyra försök så går det, men jag måste hålla i toalettringen med ena handen och gå ned i ett mycket stelt spagat-läge ett ben fram och ett ben bak med lätt böjda knän, och jag sätter mig med lite av en duns. Att sedan ställa sig upp, det brukar gå på första försöket. Jag får ta i från tårna och mina knän känns alldeles trasiga i brytpunkten från sittande till stående.

Att ta på sig strumporna kan ta mellan 5 och 15 försök. Att trä en tröja över huvudet är även det näst intill omöjligt. Vilja. Det är något som krävs. För det är inte smärtfritt.

Det här är väl de värsta momenten, men det ska också sägas att det kan ta flera timmar utan att jag ens bryr mig om att göra något av dessa moment. Igår gick jag upp 12:30. Gårdagens morgonpiss skedde stående, min hypokondri för prostataproblem och mardrömmar om katetrar fick stå tillbaks för en morgonpiss utan smärta.

Trött blir man också. vilar/sover bort många dagar och jag undviker stora rörelser, drar ihop mig på ett sätt som inte är bra för min kropp i längden. Pamol och Relifex. Vilket skämt.  Dom har inte ens en psykologisk effekt längre, läser bara sockerpiller på etiketten.

På fredag har jag en telefontid med min läkare på Reumatologen.  Det vill säga samma dag som jag slutar med min kortisonkräm emot klåda. Då får jag antagligen göra ett test att återgå till min medicin igen. Hoppas innerligt att det funkar, att jag inte får utslag av den. Mina utslag är nu så gott som borta, men min hud är fortfarande känslig, trycker att jag fått mycket blåmärken det senaste och blir fortfarande, lätt röd.

Visst, det här är jobbigt, så är det. Men INGET emot den klåda jag har haft. Skulle välja min nuvarande värk sju dagar i veckan.  En vän till mig undrade för ett tag sedan hur jag stod ut med klådan. Sedan berättade han om en kaktus i Australien som fått många att ta självmord. Dom hade på något sätt råkat ut för kaktusens taggar och därefter fått en obeskrivlig klådda. Taggarna gick inte plocka ut på något sätt, de var för små, eller försvann in i kroppen eller något sådant. Så det enda var att vänta på att taggarna skulle leta sig ut själva. Det kunde tydligen ta 1-2 år eller något liknande. Under denna period valde tydligen en stor del att ta livet av sig, de stod inte ut helt enkelt.

Snäll vän! Att berätta denna historia, när det kliade som mest. Han undrade också om jag inte blev tokig av kliandet, det skulle han blivit menade han. Som tur är så tog jag hans historia om kaktusen och självmord lite med en nypa salt, jag har en tendens att göra det med hans historier. Idag googlade jag med ord som: kaktus, Australien, självmord, klåda.  Jag fick ingen monsterträff, om jag säger så.

Vilken oerhört torr och tråkig text det här blev. Det är ingen klass …..Det är ingen stil! Som Gunilla Persson skulle uttryckt sig…..

Ska ta mig en funderare om jag ska skriva om Nyår eller inte….

Kan i alla fall avslöja mitt tomma Nyårslöfte.

Vi skrev alla varsitt och satte upp på en vägg. Mitt löd:

”Sluta leva som en pensionär, göra något kul, flytta till Afrika, eller nått!”

// Gråsuggan BitterOtto