Hurt med Gunnar Frick, Ebbot Lundberg

Nu förstår även jag varför folk/antagligen allmänheten i stort tror att Giovani spelar i det andra laget. Stod i kön till nattklubben klockan 01:25, såg ett gäng vara ute och lufta sig bland annat Mr Giovani.

Klädsel: tightaste jeans du kan hitta, minsta kavaj som är möjlig att kränga på sig och en alldeles perfekt frisyr. Funderade i mitt salongsrus om jag skulle säga hej. Då jag för tillfället kände mig lite glad och skulle kunnat prata med en sten om den haft öron. Sedan kollade lite på min egen klädsel: ett par lätt fuktiga skor sedan jag under dagen fått panik av värmen, hoppat ur en bil och själv gått i rask takt till Dammsjön, för att ta ett dopp i den svarta sjön, mellan blixt och åska. Därefter gått i ösregn till min bror. Och efter en 30årsfest på kvällen hade jag lämnat min skjorta på grund av eftersvettningar, sedan jag stressat med en dusch i sista sekund. När jag Kom till festen såg det såg ut som om jag deltagit i ett Triathlon. Kastade skjortan i ett hörn och lånade en t-shirt i storlek halvbra, men med trevlig färg och mönster. Tänkte: NEJ vi känner inte igen varandra. Samtidigt som jag kände mig lite skönt bohem.

Jag och mina vänner kastades dock ut ur kön, då en vakt meddelat att det var fullt på stället. När jag kom hem var jag lite bitter och blev arg på mig själv just därför, och tänkte: jaha, det här var ju roligt, så har man förvandlats till en surgubbe också. Helt plötsligt började mina tankar spy galla över Marcus Birro och hans meningslösa krönikor. Tänkte (egentligen tänker) i mitt självgoda rus att det här kan jag göra bättre även i detta tillstånd. Jag ska minsann skriva en egen krönika. En krönika om ingenting, som Seinfeld. Nu innan jag somnar! Sedan ska jag konkurrera ut Birro, hans attans gränder:)

Under en svag period av mitt liv så tyckte min flummigaste polare att jag skulle hänga med honom på Poeter.nu I samma veva var jag djupt besviken på svensk film. Det kom en bra svensk film ungefär vart femte år. Kombinationen av hybris och naivitet gjorde att jag fick för mig att det här kan jag göra bättre själv. Skriva filmmanus. På Högskolan hade jag dessutom precis gått på en av få intressanta föreläsningar. En gästföreläsning som handlade om hur filmen Eva & Adam är uppbyggd. Allt från ljud, ljus och uppbyggnad av historien.

Tyvärr minns jag inte riktigt vad filmen i mitt huvud handlade om. Skrev aldrig ned mina tankar. Annat än i en förlorad tankekarta. När jag flyttade till min nya lägenhet kastade jag alla texter jag skrivit. Allt från fem A4 sidor långa drömmar som utspelade sig i tre till fyra akter. Sov ett tag med papper och penna vid sängkanten. Och när jag vaknade mitt i natten skrev jag ned det jag drömt, för att få mig ett gott skratt på morgonen, lämna över skrattsalvan till dröm, för min flummiga polare att läsa nästa dag. I samma veva skrev jag även låtar. Låtar som endast vi två läst. Låtar både på engelska och svenska, men mest svenska, totalt knappt tjugo låtar. Även dem har jag slängt. De var säkert skit ändå. Man kan ju inte lita på en flumnisse till polare som säger att de är bra.

Tankarna om hur jag skulle göra film, om jag fick chansen, de finns kvar. Men ska inte avslöjas här. Förutom en tanke, en tanke som nu redan gjorts inom svensk film, och så bra, att jag kanske kan lägga ned mina filmtankar. En av mina största tankar om hur film skulle göras, var att utgå från musik, och låta musiken samspela med karaktärerna på ett mycket tydligt sätt, musiken skulle driva handlingen framåt. Det blir väldigt starkt så. Har nu sett filmen: Känn ingen Sorg och är tämligen säker på att jag inte gjort det bättre själv. Men är oerhört glad att det nu gjorts en film på etta sätt. Vill inte spoliera något utav handlingen, utan säger bara. Se den!! Ger den betyget 4/5. Det som gör att den inte får fem av fem är att jag har svårt för när karaktärerna ibland sjunger till varandra istället för att prata. Musikalkänsla. Inte min grej. Att filmen skulle vara klyschig, det stör mig inte det minsta. Den är vacker rent visuellt. Miljöerna är drömska med fantastiska detaljer. Du vill bo i husen och ha Thomas Von Brömssen, en göteborgsk fiskare till farfar. Så bra är han.  

Efter två filmkvällar, först ett brutalt och realistiskt guldkorn, därefter en skön verklighetsflykt bestående av rosa moln och fluff, är det nu dags för film nummer tre och därmed guldkorn nummer tre. Kliv ned från molnen och möt åter det brutala i världen. Här i form av den franska filmen: En Profet. Kurt, känn det kulturella nu, franskt, samt din genre. Anders  filmguru Svensson du saknas. Därför visas en film som gjord för dig:) Från 15 år Allt du behöver veta. Välkomna tors 29/11 kl 19:30,

Respektive som alltid välkomna!

Trevligt att ni kommer! Vad säger filmgurun Svensson? Vet att han har svårt för film där det inte talas svenska eller engelska:) Men det är klart att en åldersgräns på 15 år väger tungt ur Svenssons synvinkel. Ett kvalitetstecken, ungefär lika viktigt som att en öl måste innehålla minst 5,9% alkohol för att anses vara ett gott öl. Gurun har sina alldeles egna kriterier för vad som är bra här i livet. Räknar ändå med att vår samtids såväl enklaste och mest okomplicerade och samtidigt obönhörligt kritiska guru på torsdag.

Fortsättning följer…… (den misslyckade filmkvällen)