Nedslående citat ur Franz Kafkas dagbok från år 1914 är bland det bästa jag hört.

”2 Augusti. Tyskland har förklarat Ryssland krig. – På eftermiddagen simskola.”

Hörde citatet genom Erik Haags Sommarprat, som var bra. Jag älskar citat. Gärna galna citat. Där är Salvador Dali en man som levererar. Så här öppnar han sin självbiografi:

 ”När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnad har sedan dess hela tiden vuxit."  

Salvador Dalis självbiografi: Salvador Dalis Hemliga Liv är den mest knäppa boken jag läst, och bitvis roligaste. Dock gör hans biografi att ens eget liv ter sig lite platt. Och väl är väl det.

Ikväll ska jag på kräftskiva hos en vän. Under förra årets kräftskiva var vi många samlade, säkert femtio personer. Idag blir vi endast några få. Men jag minns tillbaks på förra årets kräftskiva med glädje. Då hände framförallt en rolig sak. Jag pratade med tjejen som tagit över min gamla lägenhet. Hon berättade om Trapphusnazisten. Hon frågade mig om jag någon gång lagat köttbullar till Trapphusnazisten under min tid i huset. Jag trodde inte mina öron, köttbullar? Varför det?

Nej jag har visserligen tvingats köpa massa värmeljus så att hon kan pynta trapphuset, jag upplät en tredjedel av mitt lilla förråd till hennes julsaker och linnedukar, som hon hävdade inte fick plats i hennes eget tre gånger så stora förråd, hon hade fukt i ett hörn, och ville inte fördärva ärvda linnedukar. Sedan tidigare hade jag redan en snyltade gratisgäst i mitt förråd. Nämligen den förra hyresgästen. En gammal tant som lämnade kvar en stor kista. Så vi delade broderligt på mitt lilla förråd. Trapphusnazisten, tanten och jag.

Trapphusnazisten knackade även på vid ett tillfälle, hon undrade vad det var som ”dundrade” så från min lägenhet. först hade hon trott att det var en bil, eller motorcykel som stod och gasade på gatan, sedan hade hon förstått att ljudet kom från min lägenhet. Kanske att jag hade en motionscykel undrade hon? Även då trodde jag inte mina öron!

Visserligen hade jag en motionscykel, men hur högt kan det låta??

Tydligen hade Trapphusnazisten knackat på vid juletid hos tjejen som tog över lägenheten efter mig. Och hon hade då undrat om de inte kunde byta köttbullar med varandra, det är ju så tråkigt att alltid äta sina egna på jul menade Trapphusnazisten. Dom smakar ju alltid samma. Tjejen hade blivit helt ställd, men lyckades ändå säga nej. Jag skrattade så att mina ögon tårades när jag hörde hennes berättelse.

Om det här låter det minsta knäppt, så ska vi ta och jämföra det med ett stycke ur Salvador Dalis självbiografi. Här snackar vi om en kille jag aldrig skulle vilja möta i en mörk gränd, eller i dagsljus heller för den delen. Dali stärker min teori om att sanningen, det verkliga livet, är starkare och bättre rent historiemässigt än fiktionen. Hans liv var för Knäppt, och bra, för att  hitta på, allt för en bra historia finns där. Den mest osannolika historien. Här kommer ett exempel ur boken som är helt absurd, och fick mig till skratt. (vilket i och för sig inte är så svårt)   

Utdrag ur Salvador Dalis självbiografi Salvador Dalis Hemliga Liv

”Jag tänkte igenom vad jag gjort och kände mig lika starkt upprörd som Jesus måste ha gjort då han instiftade den heliga nattvarden. Hur skulle bartenderns hjärna kunna lösa detta problem med ett glas som han strax förut sett nästan tomt men som nu var fyllt med en röd vätska? Skulle han förstå att det var blod? Skulle han smaka på drycken? Vad skulle de säga till varandra sedan jag gått, damen och han?"

”Dessa grubblande tankar lämnade plötsligt plats för en slags glättig exaltation. Himlen över Madrid var upprivande blå och tegelhusen gick i blek rosa, liksom en suck fyllda av härliga löften. Jag var fantastisk! Jag var fantastisk! Vägsträckan mellan Ritz Hotel och min spårvagnsplats var ganska lång och jag kände mig hungrig som en varg. Jag började springa genom gatorna så fort jag kunde. Det förvånade mig att de människor jag sprang förbi inte verkade mera överraskade. De bara vände på huvudet och tittade efter mig. Sedan fortsatte de som om ingenting alls hade hänt. Retad av denna likgiltighet förskönade jag min framfart med allt högre och djärvare språng. Jag hade alltid varit duktig i höjdhopp, och nu försökte jag göra varje hopp mera storslaget än det föregående. Även om min språngmarsch, hur våldsam den än var, inte lyckades väcka stort uppseende så åstadkom mina höga hopp hos de förbipasserande en sådan överraskande effekt att de såg nästan skräckslagna ut. Det gjorde mig förtjust. Sedan kompletterade jag mina vilda språng med ett lika vilt rytande. ”Blod är sötare än HONUNG!” Och så tog jag ett språng. Efter ett av dessa vanvettiga hopp hamnade jag alldeles intill en kamrat från akademin som förut blott kände mig från min flitiga, tystlåtna och asketiska sida. När jag såg hur överraskad han blev beslöt jag att göra honom ännu mera häpen. Liksom om jag velat ge en förklaring till mina obegripliga språng låtsades jag som om jag tänkte viska i hans öra men skrek istället av alla krafter: ”HONUNG!”                       

”Sedan sprang jag bort till min spårvagn som just närmade sig och hoppade upp i den, medan min kamrat stod kvar som fastnaglad vid trottoaren. Dagen därpå sade han till alla i skolan:  

”Dali är Galen som en get.”