Intensivvårdsavdelningen 2010-08-30 kl 08:24 -10:30

Jag hann ända, vad skönt. Allt har jag med mig. Scheman, inneskor, mat, hänglås, papper på att jag ska till ortopeden kl 14:00. Sex minuters marginal till introduktionen, bra jobbat Otto, inte illa, fortsätt så.

Vad trevlig Klas var. Inte alls som jag mindes honom. Jag hade för mig att han var omständigt jobbig. Nu uppfattade jag honom mest som en myspysman med sammetsröst. Han borde läsa in en talbok. Vad brunbränd Klas var, han måste sola solarier. Renrakat bröst hade han visst också, varför har man det? Undra hur gammal han är? Tydligen över 40 i alla fall. Konstigt det där. Kunde inte se en rynka i hans ansikte, han hade tjockare hår än mig, och ändå såg han äldre ut. Varför? Vad är det som gör det?! 

Vilket ansikte var det jag hade i mitt huvud, hemma igår då jag mindes Klas? Måste varit någon inom sjukvården i alla fall. Undra vem och var någonstans. Inte var det denna man i alla fall.

Oj. Nu är det kört. Har redan gjort bort mig. Begått dödssynd nummer ett inom vården, tackat nej till kaffe och frukost. Detta var ju inget bra första intryck. Aj, aj, aj. Men jag har ju faktiskt redan ätit frukost, och både borstat tänderna, och sköljt med fluor. – ja vi får väl ta det senare då, hör jag en röst säga långt bort i korridoren. Fast rösten lät inte irriterad. Skönt.

Undra när Titti kommer. Jag har ju redan läst igenom broschyren om avdelningen som jag fått av Klas. Ja nu kom Titti… 08:33. Haha, ett noll till mig!       

Därefter kom Klas tillbaks från att ha serverat frukost, och det var dags att gå igenom våra scheman med honom och tjejen som var högst ansvarig för alla praktikanter. Såväl undersköterskor som sjuksköterskor. Det sistnämnda la hon vikt på. Hette hon Pia? Jag kallar henne det här i alla fall.

Det kändes efter ett tag som att hon var den praktiske, rappa tjejen som fick saker gjorda och ställde samtidigt lite krav på andra i sin omgivning. Klas var mer den tillmötesgående myskillen. 

Titti hade genast synpunkter. Hon förklarade att hon inte var någon morgonmänniska och att börja kl sju var förskräckligt tidigt, Titti tyckte därför att hon hade väl många morgonturer. Ville därför byta två morgonturer mot kvällsturer de två första veckorna.

Det är så det är att jobba på sjukhus, sa en något förvånad och lite irriterad Pia.  

Klas var mer tillmötesgående och ändrade på en gång. Plötsligt ändrar sig Titti om andra veckan och förklarar att hon eventuellt ville se en föreställning på bio eller teater och kanske därför behålla sin morgontur där ändå. Klas och Titti bestämmer att hålla onsdagen den andra veckan öppen så länge. Titti önskade också även att göra byten i sista veckan så att hon kunde få prova på att gå natt också, för att se hur det var. Det såg både Pia och Klas positivt på.

Givetvis hade Cecilia (Titti) ytterligare en önskan och det var just att bli kallad för Titti. När hon sa så, kom jag på mig själv med att ha grävt ned mitt huvud i min vänstra hand, medan jag lutande mig framåt över bordet, stöttandes på vänster armbåge. Jag skämdes å hennes vägar. Varför gör hon så tänkte jag. Hon är säkert en bit över femtio år. Sluta bråka om ditt namn. Snälla. Eller ändra ditt namn till Titti på riktigt. Varför vill du kallas för Titti, det är inte gullig längre. Du är femtio år. Minst. Kanske kallade du dig själv Titti när du var tre, men nu kan du prata, så gör det. Cici. Där har vi en förkortning på Cecilia som passar någon i vuxen ålder. Väx upp och tugga i dig ditt namn. Eller byt.

Som tur var, så var både Pia och Klas snälla och tillmötesgående tillskillnad från mig och mina tankar, och hennes namn ändrades genast till Titti, i alla papper.

När det sedan var min tur att tala om schemat hade jag inga invändningar att göra. Varför krångla. Just nu är det min uppgift att göra praktik, vare sig jag tycker om det eller inte. Tugga och svälj.(skit som en älg) Usch vad omoget….ska jag verkligen fylla 28 nästa år?! Om Gud finns borde han nedgradera mig till 21 igen..

Undra hur vi uppfattas tänkte jag. Vad är bäst? Att ha massa önskemål och åsikter som Titti, eller sitta passiv och svara ja, som jag. Verkar jag ointresserad? Måste jag prata mer? Ställa mer frågor kanske?

Pia frågar vad vi har läst, hur långt vi kommit i utbildningen, vilka praktiska moment vi gjort och så. Som praktiska moment nämner Pia: bädda sängar, klä på och av patient och något mer.

Ja det är väl ungefär det vi gjort svarar Titti, vi har inte gjort så mycket, säger hon sedan. Fastän att jag inte vill, känner jag mig tvungen att öppna munnen och lägga till, ett par saker, i alla fall. Vad ska de annars få för bild av omvårdnadsprogramet?!

Fast vi har ju också tagit blodprov på docka och blodtryck på varandra säger jag. Jag nämner inte såromläggning och kateter. Det är jag för rädd för. Det blev kompromiss mellan min egen rädsla och osäkerhet, och viljan att inte förklena vår klass, med så många begåvade klasskamrater och lärare. 

Pia är lite förundrad över att vi inte har fått med oss något papper där det står vilka praktiska moment vi ska ha klarat av då praktiken är avslutat. Hon menar att det finns en risk att bedömningen blir väldigt orättvis mellan olika avdelningar om inget sådant papper finns.

Titti förklarar att vi mest ska vara med och se hur det fungerar att arbeta som undersköterska på ett sjukhus. Se att vi har socialkompetens, att vi passar in tillsammans med patienter och personal.

Pia förklarar att det ändå finns vissa praktiska moment som vi måste klara av.

Ja, fast det har varit en lång sommar också, så vi har väl glömt en del säger Titti och skrattar. Pia är inte lika road som Titti, utan säger istället att det är helt ok, och ganska bra om vi fräschar upp kunskaperna genom att studera lite på eftermiddagarna. 

Jag sitter tyst och tänker. Skäms lite. Usch vad anti vi måste verka. Jag som sitter tyst och Titti som är ruggigt defensiv, verkar nästan arbetsskygg. När Pia frågat hur många timmar vi ska göra, svarar Titti 140, sedan lägger hon till, - fast jag har aldrig gjort 140 på mina tidigare praktiker, det har varit 120-130 tim sådär. Det är mer att ni ska få en uppfattning om vilka vi är och att ni sett tillräckligt för att bedöma oss.

Varför nämna en sådan sak! Tänkte jag. Skärp till dig innan vi blir utsparkade som omotiverade slashasar. 

Pia frågade om vi arbetat inom vården på något sätt alls innan. Nej inte alls, svarar Titti, det är helt nytt.

Jag berättar att jag arbetar som personlig assistent åt en autistisk kille och att mitt mål med utbildningen är att fortsätta arbeta som personlig assistent. Pia och Klas lyser upp lite. Kanske tänkte dom att det i alla fall fanns lite intresse hos oss.

Titti känner att hon måste lägga till något och förklarar vilka tidigare praktiker vi varit på. Då slog det mig, hade inte Titti arbetat inom vården på 8o-talet, eller mindes jag fel?! Varför nämnde hon inte det, om det nu var så….

Pia och Klas berättar att om upplägget för dagen. Först fika och hälsa på kollegor, därefter rundvandring.

Sedan vänder sig Pia till mig och Titti och utbrister, vad säger ni, ska vi ta lite kaffe nu!?

Jag ser mitt tillfälle till revansch och utbrister glatt, vad GOTT, det TYCKER ja.. 

Sedan går vi mot fikarummet. Både jag och Titti är mätta eftersom att vi precis ätit frukost innan vi kom till praktiken. Titti tackade först nej till både kaffe och smörgås. Men ändrar sig sedan till att ta en kopp kaffe. Jag hade glatt tackat ja till kaffe, endast för att visa lite god vilja och socialkompetens, och sett chansen att undvika smörgås som en kompromiss. Pia gav sig inte utan förklarar en andra gång att smörgåsarna var gjorda speciellt av henne till oss. Vi får gärna ta. (Med andra ord ät upp de förbannade mackorna som jag stod och gjorde till er i morse, visa lite artighet för F-N.)

Titti vänder sig till mig och säger, du kanske ska äta lite. Klas håller med. Jag håller god min, och säger att jag gärna tar en smörgås. Ytterligare en kompromiss. Det här är smällar som den smale mannen får ta!! Det är en oskriven lag att ta den sista kakan eller att äta, när alla andra är mätta. Din skyldighet som smal man. Föresten nu fick jag en association, har ni sett sketchen ”Den vite mannen” i kvarteret skatan? Om inte, se den på youtube!! Sjukt bra!!!!

När vi sitter där och äter, hälsar jag samtidigt på fem eller sex stycken ur personalen, de kommer fram och skakar hand. Efter ett tag får jag lite panik. Eller lite äckliga funderingar. Jag hälsade på alla med höger hand, och jag höll i smörgåsen med höger hand. Undra vad de gjort med sina händer under dagen. Kommer jag vakna magsjuk i morgon. Tänk om någon varit och bajsat utan att tvätta händerna, usch. Usch, dags att byta hand, den sista delen av smörgåsen äter jag med vänster hand. Och så tänker jag att, det här är inte värre än att åka  Drive in på Mc Donalds och betala med kontanter, därefter äta i bilen utan våtservett. Det måste vara värre. Eller, eller!! Visst måste det. Bort äckeltankar bort!!

Vad schysta soffor dom har, mörka med svarta blommor och kanske fåglar, eller vad är det? Även stolarna i samma mönster, faktiskt riktigt nice. Personalköket var litet, fast de hade gjort det bästa med den lilla ytan. Trevlig konst fanns också lite varstans. Bred korridor, lokalerna verkade bra över lag. Undra om konstnärerna skänker konsten, eller om den köps in. Nä skärpning nu Otto, sluta flumma iväg. Oj nu pratar Klas och Titti om något, undra om de pratat länge. Eller om något viktigt. Skit samma, jag hör ändå inte vad de säger. Inredningsarkitekt det är coolt det.. Om ändå inte…. Eller…fast…kan det va så att…..men….hur tänkte dom här…vem beställer…Sluta dagdröm. Lyssna, Lyssna. Skärpning nu Otto!!              

Sedan var det en smärtfri rundvandring på intensivvårdsavdelningen och andra avdelningar på sjukhuset, samt en titt i källaren där våra skåp var. 

Ja då var det bara fyra veckor och fyra dagar kvar nu då. Nedräkningen har börjat…..

Ps: Hur skriver man dagbok egentligen, tre sidor för två tim, kan ju inte vara helt ok!!