Råkade höra två vänner samtala om att den ena lagt ut sin bil på blocket. Redan där och då visste jag att jag måste agera. Skaffade mig genast en ful e-postadress, gick till det lokala biblioteket och svarade på annonsen.  

Tjo Mannen!

Vill tjacka din kärra.

 Har fett med deg,

Som jag fått från kneg.

Betalar kontant.

Kärran är till min bror,

han har blivit stor.

Bästa brorsan jag är,

en Audi till mannen jag bär,

det är mitt ord, jag svär!

165 lax du får/ BROS FOR LIFE YO

Med rim och stil, jag tar din bil

Med vänlig hälsning Alessandro Fiorillo

Ps: av kärlek till min bror, du får också fem par skor.   

Intensivvårdsavdelningen 2010-08-31, Dag 1, 13:24-21:30

Min brors flickväns mamma som jobbar som USK på akuten hade rätt. Min handledare Greta var riktigt trevlig. Ett yrväder i sextioårsåldern, rapp såväl i käften som i steget, svårt att hänga med på alla plan. Sådan skulle man vara. Hon verkar vara oerhört duktig, vilken människokännare och vilken simultankapacitet. Vilket tålamod hon har med lugna, tråkiga och tysta mig.

Usch vad mycket folk det är överallt. Vad mycket personal det är! Vad många det är som bor här! Allt är en enda röra. Det är kaos i mitt huvud, jag svettas och mår illa, jag vill hem. Kommer inte att stå ut ens en dag. De första två timmarna kändes som åtta. Kollade på klocka var tionde minut under hela eftermiddagen och kvällen. Mina höfter värkte, ryggen likaså. Nä jag säger inget till Greta. Jag står ut. Kan ju inte gå hem tidigare första dagen.

Vad gjorde jag inne en sådan här vacker dag? Jag ville ut på balkonen sätta mig på en stol, ha med duk och staffli och skildra hur solens ljus speglade sig i guld mot träkronorna utanför. Tänk att sitta där i den krispiga och klara höstluften och bara njuta…. Det vore något det.

Nästan bokstavligen kom en riktigt het sköterska och räddade mig från mina tankar och längtan efter den sköna höstluften. Där satt hon snett framför mig och lyssnade på föreläsningen om Säkerhet på sjukhuset. Jag och Greta stod i dörröppningen och lyssnade. Vid slutet av föreläsningen blev jag in vinkad till att ta en plats runt det avlånga bordet. Jag bara måste sätta mig bredvid den heta tjejen tänkte jag. Så det gjorde jag. Hon såg ut som en blandning av Sanna Bråding och Carina Berg. Kanske hade Lasse Berghagen varit med på ett hörn också, för hon var hemskt lång, ca 183 skulle jag tippa. Att hon var lång märkte jag först senare, då vi möttes i korridoren, och hon log mot mig med ett sådär varmt och lite busigt leende. Vad skumt. Var det verkligen mot mig hon log tänkte jag. Varför det?

Hon hade färgglada sockar, rosa foppatofflor och minst tre hål i varje öra. Samt en ring i tungan. Hennes hår var kastanjebrunt, eller lite mörkare. Hon var kortklippt, men klippt i olika längder. Hennes person verkade ha lite attityd och självsäkerhet. Attraktivt. Undra om hon var lesbisk? Skulle jag följa min fördomsbarometer så var hon definitivt lesbisk. Hoppas jag har fel.

Kanske värt att stå ut en dag till ändå?!     

Intensivvårdsavdelningen 2010-08-30 kl 08:24 -10:30

Jag hann ända, vad skönt. Allt har jag med mig. Scheman, inneskor, mat, hänglås, papper på att jag ska till ortopeden kl 14:00. Sex minuters marginal till introduktionen, bra jobbat Otto, inte illa, fortsätt så.

Vad trevlig Klas var. Inte alls som jag mindes honom. Jag hade för mig att han var omständigt jobbig. Nu uppfattade jag honom mest som en myspysman med sammetsröst. Han borde läsa in en talbok. Vad brunbränd Klas var, han måste sola solarier. Renrakat bröst hade han visst också, varför har man det? Undra hur gammal han är? Tydligen över 40 i alla fall. Konstigt det där. Kunde inte se en rynka i hans ansikte, han hade tjockare hår än mig, och ändå såg han äldre ut. Varför? Vad är det som gör det?! 

Vilket ansikte var det jag hade i mitt huvud, hemma igår då jag mindes Klas? Måste varit någon inom sjukvården i alla fall. Undra vem och var någonstans. Inte var det denna man i alla fall.

Oj. Nu är det kört. Har redan gjort bort mig. Begått dödssynd nummer ett inom vården, tackat nej till kaffe och frukost. Detta var ju inget bra första intryck. Aj, aj, aj. Men jag har ju faktiskt redan ätit frukost, och både borstat tänderna, och sköljt med fluor. – ja vi får väl ta det senare då, hör jag en röst säga långt bort i korridoren. Fast rösten lät inte irriterad. Skönt.

Undra när Titti kommer. Jag har ju redan läst igenom broschyren om avdelningen som jag fått av Klas. Ja nu kom Titti… 08:33. Haha, ett noll till mig!       

Därefter kom Klas tillbaks från att ha serverat frukost, och det var dags att gå igenom våra scheman med honom och tjejen som var högst ansvarig för alla praktikanter. Såväl undersköterskor som sjuksköterskor. Det sistnämnda la hon vikt på. Hette hon Pia? Jag kallar henne det här i alla fall.

Det kändes efter ett tag som att hon var den praktiske, rappa tjejen som fick saker gjorda och ställde samtidigt lite krav på andra i sin omgivning. Klas var mer den tillmötesgående myskillen. 

Titti hade genast synpunkter. Hon förklarade att hon inte var någon morgonmänniska och att börja kl sju var förskräckligt tidigt, Titti tyckte därför att hon hade väl många morgonturer. Ville därför byta två morgonturer mot kvällsturer de två första veckorna.

Det är så det är att jobba på sjukhus, sa en något förvånad och lite irriterad Pia.  

Klas var mer tillmötesgående och ändrade på en gång. Plötsligt ändrar sig Titti om andra veckan och förklarar att hon eventuellt ville se en föreställning på bio eller teater och kanske därför behålla sin morgontur där ändå. Klas och Titti bestämmer att hålla onsdagen den andra veckan öppen så länge. Titti önskade också även att göra byten i sista veckan så att hon kunde få prova på att gå natt också, för att se hur det var. Det såg både Pia och Klas positivt på.

Givetvis hade Cecilia (Titti) ytterligare en önskan och det var just att bli kallad för Titti. När hon sa så, kom jag på mig själv med att ha grävt ned mitt huvud i min vänstra hand, medan jag lutande mig framåt över bordet, stöttandes på vänster armbåge. Jag skämdes å hennes vägar. Varför gör hon så tänkte jag. Hon är säkert en bit över femtio år. Sluta bråka om ditt namn. Snälla. Eller ändra ditt namn till Titti på riktigt. Varför vill du kallas för Titti, det är inte gullig längre. Du är femtio år. Minst. Kanske kallade du dig själv Titti när du var tre, men nu kan du prata, så gör det. Cici. Där har vi en förkortning på Cecilia som passar någon i vuxen ålder. Väx upp och tugga i dig ditt namn. Eller byt.

Som tur var, så var både Pia och Klas snälla och tillmötesgående tillskillnad från mig och mina tankar, och hennes namn ändrades genast till Titti, i alla papper.

När det sedan var min tur att tala om schemat hade jag inga invändningar att göra. Varför krångla. Just nu är det min uppgift att göra praktik, vare sig jag tycker om det eller inte. Tugga och svälj.(skit som en älg) Usch vad omoget….ska jag verkligen fylla 28 nästa år?! Om Gud finns borde han nedgradera mig till 21 igen..

Undra hur vi uppfattas tänkte jag. Vad är bäst? Att ha massa önskemål och åsikter som Titti, eller sitta passiv och svara ja, som jag. Verkar jag ointresserad? Måste jag prata mer? Ställa mer frågor kanske?

Pia frågar vad vi har läst, hur långt vi kommit i utbildningen, vilka praktiska moment vi gjort och så. Som praktiska moment nämner Pia: bädda sängar, klä på och av patient och något mer.

Ja det är väl ungefär det vi gjort svarar Titti, vi har inte gjort så mycket, säger hon sedan. Fastän att jag inte vill, känner jag mig tvungen att öppna munnen och lägga till, ett par saker, i alla fall. Vad ska de annars få för bild av omvårdnadsprogramet?!

Fast vi har ju också tagit blodprov på docka och blodtryck på varandra säger jag. Jag nämner inte såromläggning och kateter. Det är jag för rädd för. Det blev kompromiss mellan min egen rädsla och osäkerhet, och viljan att inte förklena vår klass, med så många begåvade klasskamrater och lärare. 

Pia är lite förundrad över att vi inte har fått med oss något papper där det står vilka praktiska moment vi ska ha klarat av då praktiken är avslutat. Hon menar att det finns en risk att bedömningen blir väldigt orättvis mellan olika avdelningar om inget sådant papper finns.

Titti förklarar att vi mest ska vara med och se hur det fungerar att arbeta som undersköterska på ett sjukhus. Se att vi har socialkompetens, att vi passar in tillsammans med patienter och personal.

Pia förklarar att det ändå finns vissa praktiska moment som vi måste klara av.

Ja, fast det har varit en lång sommar också, så vi har väl glömt en del säger Titti och skrattar. Pia är inte lika road som Titti, utan säger istället att det är helt ok, och ganska bra om vi fräschar upp kunskaperna genom att studera lite på eftermiddagarna. 

Jag sitter tyst och tänker. Skäms lite. Usch vad anti vi måste verka. Jag som sitter tyst och Titti som är ruggigt defensiv, verkar nästan arbetsskygg. När Pia frågat hur många timmar vi ska göra, svarar Titti 140, sedan lägger hon till, - fast jag har aldrig gjort 140 på mina tidigare praktiker, det har varit 120-130 tim sådär. Det är mer att ni ska få en uppfattning om vilka vi är och att ni sett tillräckligt för att bedöma oss.

Varför nämna en sådan sak! Tänkte jag. Skärp till dig innan vi blir utsparkade som omotiverade slashasar. 

Pia frågade om vi arbetat inom vården på något sätt alls innan. Nej inte alls, svarar Titti, det är helt nytt.

Jag berättar att jag arbetar som personlig assistent åt en autistisk kille och att mitt mål med utbildningen är att fortsätta arbeta som personlig assistent. Pia och Klas lyser upp lite. Kanske tänkte dom att det i alla fall fanns lite intresse hos oss.

Titti känner att hon måste lägga till något och förklarar vilka tidigare praktiker vi varit på. Då slog det mig, hade inte Titti arbetat inom vården på 8o-talet, eller mindes jag fel?! Varför nämnde hon inte det, om det nu var så….

Pia och Klas berättar att om upplägget för dagen. Först fika och hälsa på kollegor, därefter rundvandring.

Sedan vänder sig Pia till mig och Titti och utbrister, vad säger ni, ska vi ta lite kaffe nu!?

Jag ser mitt tillfälle till revansch och utbrister glatt, vad GOTT, det TYCKER ja.. 

Sedan går vi mot fikarummet. Både jag och Titti är mätta eftersom att vi precis ätit frukost innan vi kom till praktiken. Titti tackade först nej till både kaffe och smörgås. Men ändrar sig sedan till att ta en kopp kaffe. Jag hade glatt tackat ja till kaffe, endast för att visa lite god vilja och socialkompetens, och sett chansen att undvika smörgås som en kompromiss. Pia gav sig inte utan förklarar en andra gång att smörgåsarna var gjorda speciellt av henne till oss. Vi får gärna ta. (Med andra ord ät upp de förbannade mackorna som jag stod och gjorde till er i morse, visa lite artighet för F-N.)

Titti vänder sig till mig och säger, du kanske ska äta lite. Klas håller med. Jag håller god min, och säger att jag gärna tar en smörgås. Ytterligare en kompromiss. Det här är smällar som den smale mannen får ta!! Det är en oskriven lag att ta den sista kakan eller att äta, när alla andra är mätta. Din skyldighet som smal man. Föresten nu fick jag en association, har ni sett sketchen ”Den vite mannen” i kvarteret skatan? Om inte, se den på youtube!! Sjukt bra!!!!

När vi sitter där och äter, hälsar jag samtidigt på fem eller sex stycken ur personalen, de kommer fram och skakar hand. Efter ett tag får jag lite panik. Eller lite äckliga funderingar. Jag hälsade på alla med höger hand, och jag höll i smörgåsen med höger hand. Undra vad de gjort med sina händer under dagen. Kommer jag vakna magsjuk i morgon. Tänk om någon varit och bajsat utan att tvätta händerna, usch. Usch, dags att byta hand, den sista delen av smörgåsen äter jag med vänster hand. Och så tänker jag att, det här är inte värre än att åka  Drive in på Mc Donalds och betala med kontanter, därefter äta i bilen utan våtservett. Det måste vara värre. Eller, eller!! Visst måste det. Bort äckeltankar bort!!

Vad schysta soffor dom har, mörka med svarta blommor och kanske fåglar, eller vad är det? Även stolarna i samma mönster, faktiskt riktigt nice. Personalköket var litet, fast de hade gjort det bästa med den lilla ytan. Trevlig konst fanns också lite varstans. Bred korridor, lokalerna verkade bra över lag. Undra om konstnärerna skänker konsten, eller om den köps in. Nä skärpning nu Otto, sluta flumma iväg. Oj nu pratar Klas och Titti om något, undra om de pratat länge. Eller om något viktigt. Skit samma, jag hör ändå inte vad de säger. Inredningsarkitekt det är coolt det.. Om ändå inte…. Eller…fast…kan det va så att…..men….hur tänkte dom här…vem beställer…Sluta dagdröm. Lyssna, Lyssna. Skärpning nu Otto!!              

Sedan var det en smärtfri rundvandring på intensivvårdsavdelningen och andra avdelningar på sjukhuset, samt en titt i källaren där våra skåp var. 

Ja då var det bara fyra veckor och fyra dagar kvar nu då. Nedräkningen har börjat…..

Ps: Hur skriver man dagbok egentligen, tre sidor för två tim, kan ju inte vara helt ok!!  

Nedslående citat ur Franz Kafkas dagbok från år 1914 är bland det bästa jag hört.

”2 Augusti. Tyskland har förklarat Ryssland krig. – På eftermiddagen simskola.”

Hörde citatet genom Erik Haags Sommarprat, som var bra. Jag älskar citat. Gärna galna citat. Där är Salvador Dali en man som levererar. Så här öppnar han sin självbiografi:

 ”När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnad har sedan dess hela tiden vuxit."  

Salvador Dalis självbiografi: Salvador Dalis Hemliga Liv är den mest knäppa boken jag läst, och bitvis roligaste. Dock gör hans biografi att ens eget liv ter sig lite platt. Och väl är väl det.

Ikväll ska jag på kräftskiva hos en vän. Under förra årets kräftskiva var vi många samlade, säkert femtio personer. Idag blir vi endast några få. Men jag minns tillbaks på förra årets kräftskiva med glädje. Då hände framförallt en rolig sak. Jag pratade med tjejen som tagit över min gamla lägenhet. Hon berättade om Trapphusnazisten. Hon frågade mig om jag någon gång lagat köttbullar till Trapphusnazisten under min tid i huset. Jag trodde inte mina öron, köttbullar? Varför det?

Nej jag har visserligen tvingats köpa massa värmeljus så att hon kan pynta trapphuset, jag upplät en tredjedel av mitt lilla förråd till hennes julsaker och linnedukar, som hon hävdade inte fick plats i hennes eget tre gånger så stora förråd, hon hade fukt i ett hörn, och ville inte fördärva ärvda linnedukar. Sedan tidigare hade jag redan en snyltade gratisgäst i mitt förråd. Nämligen den förra hyresgästen. En gammal tant som lämnade kvar en stor kista. Så vi delade broderligt på mitt lilla förråd. Trapphusnazisten, tanten och jag.

Trapphusnazisten knackade även på vid ett tillfälle, hon undrade vad det var som ”dundrade” så från min lägenhet. först hade hon trott att det var en bil, eller motorcykel som stod och gasade på gatan, sedan hade hon förstått att ljudet kom från min lägenhet. Kanske att jag hade en motionscykel undrade hon? Även då trodde jag inte mina öron!

Visserligen hade jag en motionscykel, men hur högt kan det låta??

Tydligen hade Trapphusnazisten knackat på vid juletid hos tjejen som tog över lägenheten efter mig. Och hon hade då undrat om de inte kunde byta köttbullar med varandra, det är ju så tråkigt att alltid äta sina egna på jul menade Trapphusnazisten. Dom smakar ju alltid samma. Tjejen hade blivit helt ställd, men lyckades ändå säga nej. Jag skrattade så att mina ögon tårades när jag hörde hennes berättelse.

Om det här låter det minsta knäppt, så ska vi ta och jämföra det med ett stycke ur Salvador Dalis självbiografi. Här snackar vi om en kille jag aldrig skulle vilja möta i en mörk gränd, eller i dagsljus heller för den delen. Dali stärker min teori om att sanningen, det verkliga livet, är starkare och bättre rent historiemässigt än fiktionen. Hans liv var för Knäppt, och bra, för att  hitta på, allt för en bra historia finns där. Den mest osannolika historien. Här kommer ett exempel ur boken som är helt absurd, och fick mig till skratt. (vilket i och för sig inte är så svårt)   

Utdrag ur Salvador Dalis självbiografi Salvador Dalis Hemliga Liv

”Jag tänkte igenom vad jag gjort och kände mig lika starkt upprörd som Jesus måste ha gjort då han instiftade den heliga nattvarden. Hur skulle bartenderns hjärna kunna lösa detta problem med ett glas som han strax förut sett nästan tomt men som nu var fyllt med en röd vätska? Skulle han förstå att det var blod? Skulle han smaka på drycken? Vad skulle de säga till varandra sedan jag gått, damen och han?"

”Dessa grubblande tankar lämnade plötsligt plats för en slags glättig exaltation. Himlen över Madrid var upprivande blå och tegelhusen gick i blek rosa, liksom en suck fyllda av härliga löften. Jag var fantastisk! Jag var fantastisk! Vägsträckan mellan Ritz Hotel och min spårvagnsplats var ganska lång och jag kände mig hungrig som en varg. Jag började springa genom gatorna så fort jag kunde. Det förvånade mig att de människor jag sprang förbi inte verkade mera överraskade. De bara vände på huvudet och tittade efter mig. Sedan fortsatte de som om ingenting alls hade hänt. Retad av denna likgiltighet förskönade jag min framfart med allt högre och djärvare språng. Jag hade alltid varit duktig i höjdhopp, och nu försökte jag göra varje hopp mera storslaget än det föregående. Även om min språngmarsch, hur våldsam den än var, inte lyckades väcka stort uppseende så åstadkom mina höga hopp hos de förbipasserande en sådan överraskande effekt att de såg nästan skräckslagna ut. Det gjorde mig förtjust. Sedan kompletterade jag mina vilda språng med ett lika vilt rytande. ”Blod är sötare än HONUNG!” Och så tog jag ett språng. Efter ett av dessa vanvettiga hopp hamnade jag alldeles intill en kamrat från akademin som förut blott kände mig från min flitiga, tystlåtna och asketiska sida. När jag såg hur överraskad han blev beslöt jag att göra honom ännu mera häpen. Liksom om jag velat ge en förklaring till mina obegripliga språng låtsades jag som om jag tänkte viska i hans öra men skrek istället av alla krafter: ”HONUNG!”                       

”Sedan sprang jag bort till min spårvagn som just närmade sig och hoppade upp i den, medan min kamrat stod kvar som fastnaglad vid trottoaren. Dagen därpå sade han till alla i skolan:  

”Dali är Galen som en get.”

Chances Are med Bob Marley

Tidigt inlägg?? Jo tack. Frivilligt? Något val? Knappast! Inte när man bor granne med familjen ”Hippie”. I ett hus med väggar lika tunna som rispapper. Dom senaste dagarna har min irritation eskalerat. Orsak, knarrande dörr till deras badrum. Mitt sovrum är granne ned hippiefamiljens badrum. Igår natt vaknade jag 04:30 av den knarrande dörren. Jag flög upp med hjärtat i halsgropen då jag trodde att någon öppnade dörren till mitt sovrum. Efter en halvtimma då jag precis somnat om, knarrade det igen. Trött och lättirriterad som jag var, skrek jag tydligen rakt ut HÅLL KÄFTEN!!

 I natt var det dags igen och har nu varit vaken sedan 04:30 ögonen känns som en grusfabrik, och jag är arg. Detta inlägg skrivs av en orsak, att stoppa mig själv från att göra något dumt, avreagera mig genom skrift, istället för min första impuls: leta upp min olja 5:56, gå till deras ytterdörr, plinga på i tre sekunder med den högsta frekvens mitt finger kan uppnå, därefter kasta in oljan genom brevinkastet och smälla igen. Under de tre timmar jag nu varit vaken, har jag kommit på mig själv med massa saker. Exempel:

familjen hippie tycker om ljudet när dom släpper ned toalocket, dom puttar locket så att det faller med en rejäl duns. Alla tider på dygnet. Skulle därför vilja köpa dem en toalettsits som stänger sig självt, mjukt och fint. Hänga den på deras ytterdörr, plinga på, och gå in till mig igen. Jag är trött på att dela husvagn på Sveriges sunkigaste camping. Det är känslan i mitt hem. Jag är fången och inneboende hos en hippiefamilj. Tackar vet jag min förra granne: Ensamstående kvinnlig präst. Märkte inte av hennes existens.  

Mest av allt är jag arg på husets lyhördhet. Spolar någon vatten så hörs det rejält i ledningarna. Letar någon tandborste i badrumsskåpet, så hörs det med eftertryck.

Skulle dom spela plockepinn på badrumsgolvet så skulle det höras, så det kanske inte är hippiegrannarna jag ska vara arg på. Men någon måste jag kasta min ilska på, och hur kan det var möjligt att öppna och stänga en badrumsdörr fem till sex gånger under två timmar mitt i natten, eller tidigt i ottan??  

Jag har varit inne på hemnet flera gånger de senaste två nätterna. Kom på mig själv med att jag inte längre kollade lägenhet, utan hus….

God natt! Nu ska jag, surgubben och min svidande grusfabrik till ögon sova i 1000 år!

Signed D.C Hederos & Hellberg

Hurt med Gunnar Frick, Ebbot Lundberg